Tag Archives: Wanja Lundby-Wedin

Sida + Arena = sant

Biståndsmyndigheten Sida tar ännu ett kliv åt vänster när man anlitar Arena som producent åt tidningen OmVärlden. Resume rapporterar:

Sidas upphandling av tidningen Omvärlden stod i slutändan mellan två anbudsgivare: Arena som fick jobbet och A4 som överklagade. I sitt svar till Förvaltningsrätten säger Sida:

Skallkravet att chefredaktören ska ha journalistutbildning på högskolenivå eller motsvarande utbildning uppfylls av Jesper Bengtssons fil kand i statskunskap och kommunikationsteori. Jesper Bengtsson har varit chefredaktör för SSU:s debattidskrift Tvärdrag, ledarskribent på Aftonbladet och är ordförande i svenska Reportrar utan gränser.

Skallkravet på redaktionschefen om minst ett års erfarenhet av redaktionell ledning uppfylls av att Anki Woods varit redaktör tidningen Barnens framtid, som ges ut av Plan fyra gånger om året. Hon är anställd på Global Reporting som ingår i Arenas anbud och har omfattande informationsuppdrag åt Sida.

Tidningens oberoende och Arenas 4,5 miljoner från LO för att expandera sajten Dagens Arena under valrörelsen tonas ner: ”Sida bestrider att upphandlingen innehöll något direkt kvalificeringskrav på oberoende”. /…/

Det bolag inom Arenagruppen som lämnat anbudet är startat i fjol och har inte lämnat i bokslut. Men i styrelsen sitter tre företrädare för TCO-fackförbund samt tre tunga LO-män: Kommunals förre vice ordförande Lars Åke Almqvist, Metalls andre vice ordförande Anders Ferbe och LO-chefen Wanja Lundby-Wedins talskrivare Mats Eriksson. Dessutom ingår Aftonbladets politiska chefredaktör Helle Klein, som utses av LO, i styrelsen.

Hade det inte gällt Sida hade man frågat om det var ett skämt. Men när det gäller just den här organisationen är det svårt att bli förvånad längre.

Tidskriften OmVärlden uppger i sin egen beskrivning att den handlar om “bistånd, utveckling och globala frågor”. Att anlita en vänsterorganisation för att skriva om så uppenbart polariserade frågor är pinsamt. Och inte blir det bättre av att dessa frågor historiskt sett varit otroligt präglade av vänsterpolitik och -retorik.

Liberaler som läser detta kanske skojar om att det nu minsann bara kommer att bli gästkrönikor av Jeffrey Sachs och andra biståndskramare som tror att det enda sättet att bekämpa fattigdom är att de rika ger bort sina pengar. Men det behöver man inte ens skämta om; går man in på OmVärldens hemsida har Sachs nämligen redan publicerat två texter för tidskriftens räkning. Och det alltså redan innan Arena har tagit över produktionen!

Man ska väl inte dra för många slutsatser ännu, men nog kan man framöver vänta sig ännu fler artiklar om behoven av “rättvisa” och “solidaritet”; begrepp som emellertid saknar substans, speciellt när de kommer från vänsterkanten. För hur rättvisa är egentligen statliga subventioner, och hur solidariska är handelstariffer och importkvoter?

Simon Hedlin Larsson

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

LO har aldrig velat att du ska spara pengar

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skriver idag i Aftonbladet på debattemat “pengar och sparande” att det är “Omöjligt att spara i klyftornas Sverige”. Hon menar att bland de viktigaste orsakerna till de påstådda ökade klyftorna är “ökade ekonomiska skillnader mellan de som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka”, vilket givetvis beror på att “skatterna har sänkts, mest för de som redan tjänar bäst”.

Lösningarna kanske inte är så oväntade. “Heltid ska vara en rättighet” och “trygghetssystem repareras”, menar LO-ordföranden.

“A-kassan och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra. Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert,” fortsätter hon. Frågan är bara vad a-kassan och sjukförsäkringen har med att det skulle vara svårt att spara? Möjligtvis att de skulle kosta så mycket i skatt att människor får lite till övers, men det är svårt att tänka sig att LO:s ordförande skulle antyda något sådant. Här handlar det förmodligen snarare om en något förvirrad spökskribent som blandar ihop svårigheterna att spara kapital i dagens Sverige, med påstådda anledningar om varför människor ha behov av att spara.

Och om vi ska diskutera vad artikeln faktiskt är tänkte att handla om – pengar och sparande – kan man konstatera att skillnaden mellan rik och fattig inte har ett dugg att göra med möjligheterna till att spara en fraktion av sin inkomst.

Att Lundby-Wedin gick med på att låta någon skriva en artikel på detta tema är faktiskt förvånande; att prata om just sparande borde annars vara någonting som LO drar sig inför i det längsta. Jag menar, är det någon organisation som har verkat för att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa är det ju LO. Detsamma gäller låg- och medelinkomsttagares värdelösa möjligheter till att spara. Höga ingångslöner, extremt höga skatter, låg lönespridning, höga marginalskatter, världens starkaste anställningsskydd, attacker mot visstidsanställningar, ständiga krav på reallöneökningar – att det är ljusår mellan arbetslösa och arbetsmarknaden, samtidigt som få har råd att spara, är ju ett direkt resultat av LO:s alldeles för stora inflytande.

Sedan kan man alltid diskutera huruvida konsekvenserna har varit bra eller dåliga, men helt klart är i alla fall att LO aldrig har haft några ambitioner om att svenska låg- och medelinkomsttagare ska ha några möjligheter till att spara pengar. LO är istället högst ansvariga för att staten idag tar mer än hälften av allt vad du tjänar för att sedan kunna klumpa ut miljonbelopp till olika myndigheter i hopp om att Sverige ska kunna ta hem den åtråvärda titeln flest byråkrater på capita.

Simon Hedlin Larsson

Kampanjorganisationen LO

Olle Zachrison skriver på SvD:

“Att Sverige är på väg in i ett valår har utlöst en frenetisk aktivitet på Storgatan 19 där Svenskt Näringsliv (SN) håller till. Den här veckan inledde arbetsgivarorganisationen en offensiv inför valet som i praktiken syftar till att få regeringen omvald.”

Det är närmast pinsamt för Svenska Dagbladet att denna typ av texter läggs under “Nyheter”. Hade den räknats till “Krönikor”, “Debatt” eller “Opinion” hade det inte varit några problem. Men att kalla detta för nyhetsrapportering och sedan baka in egna politiska åsikter i början av texten som om det vore fakta – det är ganska oseriöst.

Zachrison frågar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen om de kan tänka sig att göra en likartad rapport om regeringen som den man har skrivit om oppositionen – så att det inte verkar som att Svenskt Näringsliv särbehandlar de borgerliga partierna genom att inte kritisera dem tillräckligt.

När Arnegård Hansen svarar att det inte är en omöjlighet att man gör det tar Zachrison svaret som att konspirationsteorin är besannad (endast ett “Ja, den kommer imorgon” hade varit gott nog). I ännu ett debattinlägg på nyhetsutrymme lägger han fram sin teori om att Svenskt Näringsliv vill flytta fokus från de meningsskiljaktigheter Svenskt Näringsliv har med regeringen genom att istället kritisera den rödgröna röran.

Detta resonemang gränsar till oändligheten av trams. Svenskt Näringsliv är en partipolitiskt obunden organisation. Man ger inte en krona till något politiskt parti. Och vd Urban Bäckström har gång på gång sedan valet 2006 kritiserat borgerligheten för att inte föra en politik som skulle vara bäst för arbetslösheten, tillväxten, företagandet och den samhällsekonomiska utvecklingen.

Frågan är varför Svenskt Näringsliv ständigt får kritik för att vara för mesiga mot den borgerliga alliansregeringen. Det känns nästan som något slags kvoteringstänk, typ kritikkvotering. Minst 40 % av all kritik som Svenskt Näringsliv delar ut måste vara riktad mot den borgerliga regeringen. Men detta kvoteringsresonemang faller lika platt som när det handlar om bolagsstyrelser; om det ena blocket är mer kompetent än det andra är det naturligtvis så att det andra får mer kritik. Om de rödgröna väljer att gå till val på att mjuka upp LAS, ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna skulle Svenskt Näringsliv vara de första att applådera.

Detta kan då ställas i (extremt) skarp kontrast till LO som aldrig skulle kunna berömma en borgerlig regering oavsett vad den än gör. Varför man sällan talar om detta är egentligen ganska besynnerligt. Kanske är det för att media domineras (förutom på ledarsidor) av vänsterjournalister?

Som sagt, Svenskt Näringsliv varken kampanjar för eller donerar pengar till något borgerligt parti. LO är däremot av en helt annan art. LO och dess förbund uppskattas ha över 2000 anställda (Svenskt Näringsliv har 140), och för att få arbeta på LO måste man vara medlem i Socialdemokraterna och dessutom arbeta för dem under valrörelsen (tacka Stig Malm för detta).

Gör man en enkel uppskattning av vad dessa gratis kampanjarbetare bidrar med till Socialdemokraternas valrörelse blir det lågt räknat 155,5 miljoner kronor. Lägger man sedan ihop stödet från de anställda med det från de förtroendevalda inom LO når man siffror som inför valet 2006 uppskattades till 730 miljoner kronor. Dessutom bör man lägga till de cirka 100 miljoner kronor i faktiska pengar som LO skänkte till Socialdemokraterna inför den senaste valrörelsen.

Resultatet blir således:

Svenskt Näringsliv

  • 140 anställda
  • Partipolitiskt obunden organisation
  • Ger inte en krona till något politiskt parti
  • Kampanjar inte för något politiskt parti
  • Har skrivit 1 rapport där man utvärderar den rödgröna alliansens politik, samtidigt som man ständigt har kritiserat den borgerliga alliansen sedan 2006 för att vara mesig med reformer

LO

  • 2000 anställda och 200 000 förtroendevalda (det senare en uppskattning enligt Wanja Lundby-Wedin)
  • De anställda måste vara medlemmar i Socialdemokraterna och arbeta för S under valrörelserna
  • Gav runt 100 miljoner kronor till Socialdemokraterna inför valet 2006
  • Kampanjar aktivt för Socialdemokraterna till ett värde av uppemot 730 miljoner kronor i den senaste valrörelsen
  • Har skrivit tusentals artiklar, PM och rapporter om hur den borgerliga alliansregeringen ökar klyftorna, arbetslösheten, orättvisan, ojämställdheten, ojämlikheten och otryggheten. En skarp kritik riktad mot Socialdemokraternas politik har dock inte setts skymten av (kanske för att beslut på LO:s kongress blir motioner till Socialdemokraternas kongress?)

Simon Hedlin Larsson