Tag Archives: yttrandefrihet

Vem hotar egentligen demokratin?

Precis som Per Gudmundson skriver är det inte Lars Vilks som är hotet mot demokratin:

Självfallet spär våldet på dumma fördomar mot alla muslimer. Men det var Vilks som blev attackerad. Och den akademiska sammankomsten som fick ställas in.

Utgångspunkten tycks vara att Vilks konst provocerar fram en mer eller mindre förståelig reaktion. Men Vilks visade inte egen konst. Anfallet kom under Sooreh Heras video – en religionskritisk film, av en kvinna som flytt t från den islamistiska diktaturen Iran – i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Det finns goda argument för att tycka att Vilks rondellhund var onödig att rita eftersom vem som helst hade kunnat räkna ut vilka känslor en sådan karikatyr skulle väcka. Men när nu Vilks så valde att rita teckningen och låta den bli publicerad – korkat gjort må tyckas – då måste de som tror på det som Karl Popper kallade för “det öppna samhället” visa att de är beredda att stå upp för yttrandefriheten.

Politiska ideologier blir kritiserade och sågade dagligen. I Sverige kallar oppositionen regeringens politik för “omänsklig”. Så varför ska det då inte vara tillåtet att granska och ifrågasätta religion?

Simon Hedlin Larsson

Konsten att vara konsekvent

Någon redigerare på Dagens Nyheter fick till det bra när hon eller han gav dagens huvudledare rubriken “Rätt till fel åsikt“, apropå mordhoten mot Lars Vilks. Det är precis vad det handlar om. Oavsett vad Vilks har sagt genom uttalanden, texter och teckningar, och oavsett vad han i framtiden kommer att säga, är det inte på något sätt berättigat att utsätta honom för våld eller hot om våld. I Sverige ska man inte behöva vara rädd för att säga vad man tycker.

Yttrandefriheten måste dock gälla för alla, och oavsett vilken typ av politiska och religiösa åsikter som förs fram. Det är mycket viktigt att man är konsekvent. Är det tillåtet att rita satirer av Muhammed (vilket det ska vara), måste det också vara precis lika tillåtet att provokativt avbilda alla andra religioners högst vördade gestalter.

Fredrik Segerfeldt gör därför helt rätt i att lägga upp Lars Vilks judesugga, och den hittar ni här.

Simon Hedlin Larsson

Låt inte extremisterna vinna

Mycket kan sägas om Lars Vilks. Han är många gånger ganska arrogant, och tillhör en kulturelit som tror på objektiv konst och menar att vi vanliga vardagliga människor inte förstår vad konst egentligen är. För en som tror på demokrati och på värdet av pluralism kan det därför vara lite olustigt när Vilks i TV och tidningar raljerar över hur lite vanligt folk kan om konst.

“Boken” Arx som “skrevs” med stenar och rättsliga övertramp i Kullabergs naturreservat kan man ha en del åsikter om. Detsamma gäller argumentet att lagbrott och rättsliga följder skulle vara en del av själva konstverket. Visst har konsten en viktig uppgift i att provocera, men om brott kan försvaras i konstens namn, vem beslutar i sådana fall vilka brott som ska vara okej och inte, eftersom det förmodligen lär vara få konstnärer som stödjer anarki? Fast sådana invändningar kanske bara någon har som inte tillhör eliten som förstår sig på konst…

Gällande den uppmärksammande rondellhunden kan man nog konstatera att det var ganska – för att inte säga mycket – onödigt att rita den. Att teckningen skulle uppröra kunde vem som helst räkna ut, och oavsett hur viktigt man än anser det vara att provocera kan tänka lite på konsekvenserna först. Någon kanske argumenterar för att detta var precis vad den europeiska debatten om mångkulturalism och tolerans behövde, men när främlingsfientliga partier växer sig starkare, minareter förbjuds, slöjor stoppas och burkor ifrågasätts, är det verkligen större spänningar mellan olika samhällsgrupper som Europa behöver? När ska processen inledas då (främst, men inte enbart) kristna och muslimer börjar fokusera på vad de har gemensamt, istället för vad som skiljer dem åt?

Hur som helst, oavsett vad man tycker om Lars Vilks konstnärliga eller politiska gärning, hans elitistiska åsikter och hans verk är i alla fall en sak klar. Han har precis lika stor rätt som vem som helst att yttra sina åsikter – hur korkade och onödiga de än må vara. Vilks bör som alla konstnärer, tyckare och offentliga personer kritiseras och granskas. Men alla de mordhot (och misstankar om) förberedelser till attentat som förkommer (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12) hör naturligtvis aldrig hemma i ett civiliserat land. Det svenska samhällets viktigaste uppgift är nu att skydda yttrandefriheten, både genom att försvara Vilks och genom att möta intoleransen med tolerans. Börjar man istället förbjuda burkor och minareter leder det bara till att extremisterna vinner.

“Je ne suis pas d’accord avec ce que vous dites, mais je me battrai jusqu’à la mort pour que vous ayez le droit de le dire.”

Voltaire kunde inte ha sagt det bättre.

Simon Hedlin Larsson

Intolerans möts med intolerans

Svenska Dagbladet rapporterar:

“Två dagar efter den omvälvande folkomröstningen i Schweiz då 57,5 procent av befolkningen röstade för att förbjuda minaretbyggen, driver det högerpopulistiska SVP-partiet på ytterligare i sin kampanj mot islam. Högst på agendan står slöjförbud på offentliga platser. Dessutom vill partiet ha hårdare lagar mot tvångsäktenskap och kvinnlig omskärelse – företeelser som partiet hävdar är muslimska problem. Man vill också stoppa dispens från simlektioner för muslimska elever.”

Adrian Amstutz som är parlamentariker för SVP säger:

“Väljarna har gett en tydlig signal att man vill stoppa politisk islam som breder ut sig på bekostnad av våra värderingar. Muslimerna måste sporras att integreras i vårt samhälle.”

Jag tror ju knappast att slöjförbud kommer öka incitamenten för de muslimer som är intoleranta att ta åt sig västerländska värden, ungefär som den andra sidans anklagelser om islamofobi inte kommer att få människor att tycka bättre om islam. Men det kanske bara är jag?

Att motverka tvångsäktenskap och könsstympning stödjer jag absolut – det senare finns ju inte ens föreskrivet inom någon av de abrahamitiska religionerna, i alla fall inte inom islam – men för mig handlar det inte om att motverka en viss religion, utan bara om att skydda kvinnornas rättigheter. Att dela upp eller erbjuda dispens från simundervisningen har jag inte sett några sakliga argument för, och därför tycker jag inte att man kan kräva det. Däremot är jag för skolornas självbestämmanderätt och om skolledningen bestämmer sig för det tänker inte jag som politiker aktivt förbjuda det.

Simundervisningen är ingen tung integrationsfråga utan har mest kommit att bli en symbolfråga för de som tycker att detta är ett verk av islam och att man har fått för stort inflytande över samhället. Men som sagt, jag tycker politiker bör varken uppmuntra eller förbjuda i denna fråga – det är upp till skolorna att fatta beslut. Den lagstiftande makten bör istället fokusera på – som jag har tjatat om och kommer att fortsätta tjata om – att se till så alla som kommer till ett land lär sig språket, följer lagarna och kommer ut på arbetsmarknden eller börjar studera.

Och oavsett om några tycker att de frågor som jag inte tycker att politiker bör lägga sig i – som slöjan och simundervisningen – faktiskt är viktiga, så borde de ändå dela min uppfattning om vad som är högsta prioritet. När språkundervisningen fungerar dåligt och lagar inte efterlevs, är det då verkligen läge att börja stifta ännu fler lagar om frågor som dessutom måste anses vara betydligt mindre relevanta för integrationen?

Simon Hedlin Larsson

Vem är splittrad?

Under Socialdemokraternas kongress, som slutade igår, har media med flera diskuterat eventuella splittringar inom partiet och hur olika falanger måste stävjas av Mona Sahlin och partistyrelsen. Jag tycker detta är en ganska larvig diskussion. Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har man så många medlemmar är det väl inte speciellt konstigt att man också har tydliga åsiktsskillnader i de flesta politiska frågorna. I det här landet, mer än något annat land i världen, får man ju dessutom tycka vad man vill.

I exempelvis Brunei och Singapore råder ett brett politiskt consensus, och så blir det ju i odemokratiska länder där yttrandefrihet är en paragraf i någon konvention som arkiverats längst in i palatsbibliotekets källare och landets enda tidning ägs av den sittande regimen. Nej, en livlig debatt är bara sunt, så även inom Socialdemokraterna.

Simon Hedlin Larsson

Vad är egentligen öppenhet?

Jag såg precis en grupp på Facebook som kallas “Bojkotta Aftonbladet – Stöd öppenhet“. Personligen tror jag på alla människors lika rätt att leva, och ser Mellanösternfrågan som en stor tragedi där det är civilbefolkningen som får betala priset. Men jag måste ändå säga att Facebook-gruppens namn rimmar ganska illa. För mig låter det bara som en enda stor motsägelse.

Själv tillhör jag de som inte tycker att Donald Boströms för fram någonting eftersom den saknar riktiga belägg. Men att ifrågasätta Aftonbladets publicering av artikeln som sådan tycker jag inte man bör göra. Kritisera gärna Boström och de fakta han saknar för att kunna uttala sig om den påstådda organhandeln, men att bojkotta Aftonbladet till en följd av ett dåligt skrivet debattinlägg är ganska märkligt. Och att genom denna handling säga sig stödja öppenhet är smått komiskt.

Man ska alltid kritisera skribenter som gör lösa påståenden och presenterar dessa som fakta. Men att bojkotta medium är en mycket dålig väg att åstadkomma detta på. Ska man börja bojkotta Newsmill nu för att det skrivs om masskonspirationer gäller svininfluensan och en planerad utrotning av halva mänskligheten? Knappast. Detta är samma korkade strategi som nu ger Sverigedemokraterna goda chanser att ta sig in i riksdagen. Man kan inte frysa ut meningsmotståndare och oliktänkare. Man möter de med argument. Yttrande- och tryckfrihet råder i detta land. Och det ska vi vara glada för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om: