Följande text har idag publicerats i Svenska Dagbladet (sida 29, ej på nätet):
För ett par veckor sedan avslutades SvD:s mycket intressanta artikelserie om insemination för singelkvinnor. Serien passade förutom ensamstående mödrar också på att lyfta barnens perspektiv och hur det är att växa upp utan en av sina biologiska föräldrar. För undertecknad som inte vuxit upp med någon av sina biologiska föräldrar kändes emellertid DNA-romantiseringen hos en del av de intervjuade starkt främmande.
En artikel i serien tar upp sökandet efter halvsyskon på internet och lyfter aspekten att somliga vill lära känna sitt så kallade ”genetiska ursprung” för att lära känna sig själva bättre. Artikeln citerar en studie gjord vid University of Cambridge som visar att nyfikenheten på okända släktingar är den främsta anledningen till att donatorbarn letar efter halvsyskon. Man vill helt enkelt ha en större släkt. Men om målet är att lära känna nya släktingar räcker det ju faktiskt med att ringa valfritt nummer i telefonkatalogen eller hälsa på första bästa främling på bussen. Jämför man DNA-sekvenserna hos obesläktade människor är de till 99,9 procent identiska – oberoende av var i världen individerna kommer ifrån. I DNA-sekvenserna skiljer i genomsnitt alltså bara en bokstav på tusen. Och ändå fortsätter somliga att tjata om så kallade blodsband.
Visst, om folk vill registrera sig på internetsidor för att ägna sig åt att leta efter sina halvsyskon eller biologiska föräldrar så får man väl göra det. Men personligen har jag svårt att finna någon mening i det. Jag investerar mycket hellre min tid i att umgås med den riktiga familj jag har än i att försöka utforska en biologisk familj jag aldrig haft.
Det är märkligt att vissa lägger så mycket vikt vid människors historia istället för att fokusera på deras framtid. Som om det skulle vara lättare att styra båten framåt genom att vända blicken bakåt.
Simon Hedlin Larsson, adopterad och uppvuxen med två icke-biologiska föräldrar
SIMON HEDLIN 
