Monthly Archives: October 2009

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Det tog bara ett par timmar

Meeen komigen, haha. Det tog bara ett par timmar från att jag klagade på dessa debatter om brott och straff tills de drog igång nästa, denna gång i SVT Debatt. Lika dåligt som vanligt. Belinda Olsson säger att “1,8 år låter ganska lite”. Kolla lagstiftningen och rättspraxis då. Straffet är inte felaktigt utdömt.

Tycker ni att straffet är för kort? Ja, men ändra lagstiftningen då. Sluta diskutera tingsrättens insats, och börja debattera straffsatserna istället. Och förklara om straffen ska bli hårdare av rehabliterings-, frihetsberövnings-, avskräcknings- eller hämndskäl. För mig låter det mest som om det blir för att avskräcka eller hämnas. Och det är i mina ögon ganska dåligt.

Se live här.

Simon Hedlin Larsson

Debatterna om brott och straff måste få ett slut

Ännu en gång har man spillt prime time television på att ha en debatt om fängelsestraff. Det gäller gårdagens TV4:s Kvällsöppet som handlade om Sturebyfallet då Therese, 15, ströps av ett jämngammalt par (läs mer om fallet, domen och sorgen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).

Som vanligt hade man bjudit in advokater, åklagare, anhöriga, journalister och ex-kriminella för att debattera domen – som i detta fall gällde tingsrättens dom på 1,8 år i sluten vård. Dessa diskussioner är alltid meningslösa. Jag har sett säkert 50-60 debatter av samma slag under de senaste åren (Kvällsöppets senaste säsonger lär stå för minst 6-8 av dessa), och man kommer aldrig fram till någonting vettigt.

Det är klart att man som anhörig till ett brottsoffer alltid vill ha högre straff när det gäller så pass grova brott som mord, dråp, vållande till annans död, och så vidare. Det finns inget straff som ur ens personliga perspektiv är gott nog, för det kommer ändå aldrig ge en tillbaka den man har förlorat. Ingenting kommer göra saknaden mindre.

Utöver detta anhörigperspektiv tillkommer dock den juridiska bedömningen. Här går man efter gällande lagstiftning och praxis. Utgår man från tingsrättens grundsyn om hur situationen förhåller sig gällande mordet på Therese är 1,8 år i sluten vård en helt rimlig dom för förövarna – juridiskt sett. Och det är detta som är problemet. För när anhöriga till ett brottsoffer som berövats sitt liv kräver livstid och bortslängd nyckel måste man se till hur lagarna och rättspraxis ser ut.

Därför blir som sagt dessa debatter alltid fullständigt meningslösa för anhöriga och jurister talar alltid förbi varandra. Det finns endast två fall då denna typ av debatt kan vara bra att ha, och det är 1) om den dömande instansen i fråga tros ha utfärdat en juridiskt felaktig dom, eller 2) om man för en diskussion om brottsbalken och straffens funktion och utformning i sig.

Eftersom jag inte hört en enda jurist uttala sig om att tingsrätten skulle ha gjort en felaktig bedömning utifrån de lagar och föreskrifter som finns (även åklagaren i fråga själv säger att han förstår tingsrättens dom, dock att han utgår från en annan grundsyn varför han landade på fyra års sluten vård) fanns det bara ett lämpligt tema för gårdagens Kvällsöppet, vilket då är dagens brottslagstiftning och hur den bör se ut.

I mina ögon bygger brottslagstiftningen på fyra pelare:

1. Rehablitering, 2. Frihetsberövning, 3. Avskräckning, 4. Hämnd

I den ordning som jag räknade upp dem anser jag också att prioriteringen bör vara. Mycket kan man säga om religionernas negativa konsekvenser, men någonting mycket positivt med världens religioner är att man har framhållit kärleksbudskapet. Jag tror på kärlek, medmänsklighet och förlåtelse. Det gäller även från samhällets sida, och därför tycker jag att rehabliteringen är viktigast. Vi kan och bör hata onda handlingar, men hatet ska riktas specifikt mot handlingarna i sig och inte mot människorna som utför dem. Hata synden, men älska människan.

Jag menar således att de som begår brott i så stor utsträckning som möjligt ska återanpassas till att kunna leva så normalt liv som möjligt, oavsett vilket brott det än gäller. Dock så tillkommer en viktig aspekt här, och det är frihetsberövandet. En person som kallblodigt mördar en annan människa kan omöjligt släppas ut efter ett halvår av exemplariskt uppförande. Här måste man nämligen säkerställa att personen i den mån det går att personen inte begår fler brott. Och återfallsstatistiken för just våldsbrott är tyvärr mycket hög, varför det finns goda skäl till mångåriga frihetsberövanden för de värsta brotten.

Att avskräckning i form av att man ser vad andra får för straff tycker jag inte det finns särskilt goda belägg för att det skulle vara en bra metod. Personligen tycker jag det känns som om somliga använder detta som en ursäkt för att göra straffen hårdare, när man egentligen är mer fokuserad på hämnd än på att faktiskt förebygga att andra begår brott.

Kan också passa på att säga att jag givetvis skulle bli helt förkrossad om jag förlorade någon i min nära omgivning och förmodligen skulle jag reagera precis som vem som helst och kräva livstid. Och just därför är det så viktigt att samhällets institutioner inte påverkas av de inblandades känslor, utan fortsätter att vara så sakliga, objektiva och rationella som de bara kan. Därför tycker jag att hämnd bör få så lite utrymme som möjligt i brottslagstiftningen, samt att det finns mycket mer effektiva sätt att förebygga brott (ge bättre stöd till barn med skilda föräldrar, motverka arbetslöshet, arbeta för fri abort och minska alkoholkonsumtionen, etc) än att utdöma livslånga fängelsestraff.

Gårdagens Kvällsöppet lär tyvärr inte ha varit den sista flumdebatten om utdömda straff har varit bra eller dåligt. Man kan ju bara hoppas att de blir färre med åren.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för att läsa intressanta inlägg om:

Chinese English decoded

I am not a very big fan of spelling mistakes and bad grammar, which is especially the case when it comes to lectures and seminars. I know my English is miles from being perfect, but that is my problem, right? The issue, I believe, is when the lecturer or the seminar teacher have problems to communicate with the students, because that will affect everybody, even those who are native speakers.

Obviously, teachers from old colonial states like Australia, New Zealand, South Africa and so on have no problems at all to communicate in English. People from small countries in Europe, like Scandinavia, speak fairly proper English as well. The problem is foremost PhD students from Southeast Asia who have been living in the UK for only a few years. They speak some sort of Chinese English, which is sometimes very hard to understand.

It is very understandable why it is so difficult for, say a Chinese, to learn English. I mean, look at it the other way around. Everybody from the Western part of the world who has studied Chinese know all the complications with learning Asian tonal languages. Take for example the sound “ma” which in Chinese means either “mother”, “hemp”, “horse” or “scold”, depending on if you say it with either a high pitch, rising, falling and then rising, or falling voice.

Anyway, in case you will talk economics with a Chinese in the future, I am going to decode some of the Chinese English terms. I will start with three of them:

economic gross =economic growth

money surprise = money supply

macroeconomic police = macroeconomic policy

These kind of speaking errors are mostly irritating, in the same way as if the reading material were full of grammatical errors. But sometimes it is actually quite funny. Take for instance a boring lecture about how the Bank of England buys and sells bonds to adjust the supply of money:

“Okay. So. When the economy is bad and GDP is falling, the Bank of England must change its macroeconomic police.”

“And how are they going to do that?” asks one of the students.

“For example, they could increase the money surprise.”

“Sorry, I just have a question. What is that horizontal line on the curve you have drawn?” interrupts another student.

“Oh, that is gross!”

Simon Hedlin Larsson

Nyliberalismen spökar igen

Det var ganska komiskt att läsa fackliga representanter skriva på SvD Brännpunkt igår då de både en och två gånger attackerade den borgerliga alliansens påstådda nyliberala politik:

“Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.”

Kan någon berätta för mig om någon inflytelserik nyliberal som tycker det är bra med dåliga kontroller och ekonomisk brottslighet? Jag kräver inte mycket så det räcker med _en_ person. Detta är ganska kass argumentation som tyvärr inte är helt ovanlig. Självklart har Sveriges socialister mängder av kritik mot regeringens politik, men det blir lite märkligt när man slänger in ordet nyliberal lite här och var bara för att det känns bra.

Att Göran Persson som skolminister kommunaliserade skolorna anser många har lett till negativa konsekvenser i form av att variationen mellan utbildningsmöjligheterna i olika kommuner har blivit mycket stora. Ska jag som inte gillar planekonomi då kalla denna kommunalisering och decentralisering för kommunism?

Nej, använd orden i dess egentliga bemärkelse, annars kommer de att tappa sina innebörder. Och jag kan nog tala för nyliberalismen när jag säger att vi visserligen föredrar att det finns många ägare framför att en liten politisk elit styr och ställer i människors vardag, men det finns ingen nyliberal som förespråkar varken lagbrott, otrygghet eller fiffel.

Sedan har den borgerliga alliansen inte ens fört en nyliberal politik, utan en mycket försiktig mittenpolitik som Yngve Holmberg på sin tid förmodligen hade kallat för socialistisk. Men det är en annan fråga.

Simon Hedlin Larsson

Lägger till bloggen på diverse sidor

Reggad på Commo.se
Blogvertiser
Personligt

Skydda kvinnor och barn!

Jytte Guteland, ordförande SSU, fick möjlighet att i gårdagens SVT Gomorron Sverige resonera kring kriget i Afghanistan inför starten av Socialdemokraternas jobbkongress. Hon landade i den sunda uppfattningen om att Sverige bör ha fortsatt militär närvaro i landet enligt det fredsskapande mandat som FN har gett.

Det var dock lite intressant att höra hur hon tyckte det var viktigt att svenska soldater fanns på plats för att skydda specifikt “kvinnor och barn”. Det finns ju 16-18 miljoner vuxna män eller så i Afghanistan och skulle tippa på att 15-17 miljoner av dessa är civila och obeväpnade. Men det gör inte så mycket. Män är ju djur.

Simon Hedlin Larsson

Det enkla skälet till att vi inte släpper in forskarna i Regeringskansliet

Ibland har jag hört diskussioner om varför forskarkåren inte får spela en större roll i att styra samhället. De som kan mest borde ju bestämma mest, heter det. Och visst kan jag hålla med om att den faktiska kunskapen borde få spela en större roll i det politiska livet. Framförallt då kanske etablerade och erkända sanningar som division of labour, specialisation och comparative advantages of international trade, det vill säga öka frihandeln och minska populismen.

Det finns dock en del forskare och akademiker som vi bör passa oss för att ge för mycket makt. En av dessa grupper är de som forskar inom politisk analys, det vill säga olika perspektiv på politik(positivism, interpretivism, realism, och så vidare), om det finns något som är sant och hur vi i sådana fall kan ta reda på det. Idag hade jag ett seminarium om detta där läraren själv kom fram till att även om man som objektivisterna (typ Karl Popper) menar att det bara finns temporära sanningar, men att teorier däremot kan förklaras som falska genom att man genomför ett experiment och det misslyckas, så kan man inte säkert utesluta att det fungera:

“Jag menar många säger ju att kommunism bevisligen inte har fungerat, men jag tycker nog gott att man skulle kunna försöka igen,” var hennes kommentar.

Jo, tack. Och då borde väl nazism, apartheid och Vietnamkriget få en till chans också?

Vissa personer läser alldeles för många kunskapsfilosofiska böcker. På mitt skolbibliotek är denna ämneskategori placerad längst bak i en av flyglarna. Där får gärna denna typ av resonemang stanna.

Simon Hedlin Larsson

Guldmatch på söndag

Ja, nej det där gick ju inte så bra igår. Tobias Hysén superhet, två snabba mål och så blev det en poäng. Nu spelade det ju i och för sig ingen roll eftersom AIK ändå inte vann idag mot Örebro så förutsättningarna inför guldmatchen blir de samma. AIK vinner årets allsvenskan om man vinner eller spelar lika borta mot IFK Göteborg på söndag. Vinner Göteborg matchen vinner de också serien.

I andra sidan av tabellen har det också hänt en del. Hammarby hade 2-1 borta mot Trelleborg, men tappade så allting i slutet av matchen och förlorade med 4-2, vilket innebär att man nu får spela i superettan nästa år. Örgryte och Djurgården spelade lika respektive vann, vilket innebär att Örgryte nu har 24 poäng och bättre målskillnad än Djurgården som dock har 26 poäng. Örgryte måste således vinna borta mot Gefle samtidigt som Djurgården spelar lika eller förlorar hemma mot Kalmar för att knipa kvalplatsen. Det andra laget får göra Hammarby sällskap direkt ner i superettan.

Läs mer: 1, 2, 3, 4, 5.

Allt händer på söndag.

Simon Hedlin Larsson

It is the universe, stupid!

I sometimes get bored during lectures. An American professor once said that his course Economics 101 was more like Naptime 101, so I guess my case is not quite uncommon. However, last week we had a lecture about what I think was money supply and shifts in the IS/LM model. I was not giving it my fullest attention – anyway – I picked up a hand-out that somebody had left from the lecture before ours called Molecules of Life. It was about the principles of thermodynamics so I suppose it was for the first year students in Biology-related programmes.

Nevertheless, I found something that I thought might be of interest to people who are not very good at keeping things in order and being on time. It was the second law of thermodynamics that is called the law of entropy. Basically it states that all matter – everything – strives for high entropy, in simple terms disorder. It is the same principle that causes an ice cube to take heat off the water in a glass and cool it down that is making the universe expand. And it is also ultimately because of the constant strive for entropy that we have to clean and vacuum.

So next time you are late for a meeting, just say that you really, really tried to be on time, but the universe was against you.

Simon Hedlin Larsson

Göteborg – Halmstad 0-2

IFK Göteborg har som jag tidigare skrivit haft 10 vinster, 2 oavgjorda och ingen förlust hemma på Gamla Ullevi denna säsong. Men nu ligger man under med 0-2 mot Halmstad BK (läs halvtidsreferat här) och som kommentatorn i Canal Plus väljer att uttrycka det: “Guldet håller på att bli till sand för Göteborg.”

I Solna jublar man. I Birmingham med.

Simon Hedlin Larsson

Hälsoångesten

Berglins från SvD 27/10-09

Berglins hämtad från SvD 27/10-09.

(S) Skellefteå inför kongressen: “Sverige har världens mest liberala skolpolitik”

Socialdemokraterna laddar för “Jobbkongressen 2009” (1, 2, 3, 4, 5). Carina Lundberg, ordförande för Socialdemokraterna i Skellefteå sa till SVT Agenda i söndags angående den stundande friskoledebatten:

“Jag tycker inte det är rimligt att vi har vad jag tror är världens mest liberala skolpolitik.”

Jo, precis, svenskt skolpolitik är sååå liberal. Mig veterligen är Sverige det enda landet i världen (och finns det fler så är de garanterat inte många) där det är förbjudet att ta ut avgifter på vare sig grundskola, gymnasieskola, högskola eller universitet.

Svenska skolan präglas av en alla-ska-med-mentalitet som i praktiken har inneburit en behandla-alla-lika-undervisning. Att ha så pass dålig anpassning till elevernas individuella behov, intressen, talanger och brister är ganska unikt, och det är därför inte speciellt konstigt att vi på senare år har tappat i internationella mätningar.

Människor är olika och det erkänner man inom samhällets flesta institutioner, men svenskt utbildningsväsende har fortfarande en dröm om att kunna hitta rätt undervisningsformel, ett gyllene snitt, som ska kunna passa alla exakt lika bra.

Skolan ska erbjuda lika möjligheter för människor att kunna utvecklas efter sina personliga behov och ta tillvara på sin potential. Det är raka motsatsen till dagens likabehandling.

Simon Hedlin Larsson

Världsfattigdomen kommer endast lösas av kapitalismen och den fria marknaden

I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.

Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!

Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.

Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att “produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet “farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.

Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.

Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.

EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.

Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.

Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.

Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.

Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.

Det är en god vilja som världens människor får lida för.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Två matcher från guldet!

Alldeles för onödigt spännande när Hammarby kvitterade mot AIK till 1-1 med gott om speltid kvar. Men som tur var Kenny Pavey, derbyadrenalinet personifierat, snabb med att vända tillbaka matchen till AIK:s fördel. Mindre än två minuter efter att Pavey kom in på planen låg bollen återigen i nätet bakom Kristoffer Björklund och 2-1 till de svartgula blev också slutresultatet (läs mer på DN och på SvD).

Nu väntar Örebro borta på onsdag medan IFK Göteborg med 1 poäng mindre och bättre målskillnad tar emot Halmstad BK hemma. De blåvita från västkusten har visserligen inte förlorat en enda match hemma denna säsong, men förutsatt att AIK slår Örebro kommer AIK bara behöva ta en poäng för att vinna guldet i årets sista allsvenska omgång, borta mot IFK Göteborg (!).

Detta är både charmen och pinsamheten med svensk fotboll – det är allt som oftast ovisst in i den sista omgången. Jämför detta med exempelvis La Liga som i våras vanns av FC Barcelona med 9 poäng över tvåan Real Madrid. Då ska man också komma ihåg att Barcelona ledde från och med omgång nummer 9 ända tills den 38:e och sista matchen spelades för säsongen. Fler mindre spännande säsongsavslut var exempelvis Serie A som vanns av Inter med Zlatan Ibrahimović i spetsen och 10 poängs marginal ner till silvermedaljörerna Juventus och holländska Eredivisie där Alkmaar Zaanstreek avgjorde ligan relativt tidigt och slutade på fler 5 vinster fler än Twente.

Så det finns både bra och dåliga saker med den svenska fotbollsallsvenskan. Mest är det nog dåliga saker. Lagen har svårt att hålla uppe en jämnhet över åren och spelartapp till mer prestigefulla ligor sker inte bara över vinteruppehållet, utan också mitt i pågående säsonger. Allsvenskan har alltsedan Bosmandomen blivit mer och mer till en fostringsanstalt för unga talanger och en lugn plats att avsluta sin karriär på för avdankade gamlingar. Det finns alldeles för lite teknik för att spela bollen efter marken, och mest blir det långbollar mot en ensam target player som i bästa fall kan spela ut på kanten, få tillbaka ett inlägg, nicka bollen till hörna och skapa en fast situation. När detta har upprepats tillräckligt många gånger kan bollen tillslut hamna i mål och publiken får tillfälle att jubla lite.

Men trots alla sina brister är svensk fotboll ganska kul ändå. Speciellt när man vinner.

Simon Hedlin Larsson

Världsekonomins framtid hänger på SAS

SAS och lågkonjunkturen

Den kostsamma invandringen

Jan Ekberg menar att invandring leder till påfrestningar på den offentliga sektorn och välfärdssystemet: “/…/ invandringen ökar befolkningen, vilket ställer större krav på den offentliga sektorn /…/”.

Må så vara. Men om nu somliga tycker att befolkningstillväxt är ett så stort problem tycker jag att de i sådana fall borde vara konsekvent och förespråka en enbarnspolitik och att ta bort alla barnbidrag, föräldraförsäkringar och så vidare. Sedan borde vi slänga ut alla som inte arbetar eftersom de också påfrestar vårt fina svenska sociala skyddsnät.

Eller så bestämmer vi oss för att alla människor är människor och att man helt enkelt ibland får göra vissa  samhällsekonomiska uppoffringar för sina medmänniskor, vilket inte är speciellt märkligt då man gör detta i praktiken genom att betala skatt.

Simon Hedlin Larsson

De förutspår självmord

När jag var på European Respiratory Society’s kongress för två år sedan på Älvsjömässan i Stockholm presenterades många nya studier. Poängen, som alla vet som arbetat med forskning, är att hitta resultat som är “statistically significant” – att man tror sig kunna dra en slutsats av de data man har analyserat.

Ett av de största problemen med forskning överlag är att man sällan kan analysera en hel population, utan man är oftast tvungen att göra stickprov, som exempelvis vid opinionsundersökningar. Det som händer då är att man får en standardavvikelse och en felmarginal, eftersom att man inte kan vara helt säker på det resultat man har funnit.

En dålig undersökning är således exempelvis om man ska mäta en opinion mellan två politiska block och får en felmarginal på tio procent eller liknande, eftersom att denna osäkerhet är så pass stor att slutsatsen i praktiken blir irrelevant. Men det finns också andra typer av dåliga studier. Ta till exempel den som presenterades i gårdagens Aktuellt som handlade om minskat antal självmord det senaste året. Man har kommit fram till att cirka 600 liv har räddats tack vare nya antidepressiva läkemedel.

Visst, det låter ju bra och så. Men om man tänker efter vad det egentligen innebär så betyder det ju att man har lyckats förutspå vilka individer som med allra största sannolikhet skulle ha begått självmord inom ett år, men som istället har fått psykiatrisk hjälp och utskrivna recept, vilket då har räddat deras liv. Det är ju inte för inte som man blir lite smått nyfiken på hur man kan se in i framtiden vilka som kommer att ta livet av sig inom kalenderårets ramar (statistiken 600 räddade liv bygger på årsbasis), det vill säga mellan 1 januari och 31 december.

Absurt…

Simon Hedlin Larsson

Bureaucratiphobia

Yesterday I was at a meeting for a volunteer project. From the information I got on beforehand I read that we should divide ourselves into groups depending on what kinds of activities we were interested in. Fine, I thought, a social meeting where we can get to know each other and talk with the people that we are going to work with.

No-no, that was not the plan. When I arrived people sat around two tables and it was dead silent. I received a “Volunteering form”, like eight pages long, where I had to fill out all these kinds of information about myself, for instance, “What ethnicity to you consider yourself belonging to?” or “Home address of your emergency contact person?”.

It took about half an hour to fill out the form, and the end of it was very formal with loads of information on the Data Protection Act and my responsibilities and various committments as a volunteer worker. Date and signature and the meeting was over. Time to go home.

Well, except for becoming paralyzed, deaf and blind at the same time, I must say I have few fears. But I would not be surprised if I have in a few years time developed an ill psychic health which might be diagnostized as bureaucratiphobia.

British bureaucracy, you are my Everest.

Simon Hedlin Larsson

Dags för ett nollavtal? LO och Svenskt Näringsliv förbereder sig för avtalsrörelsen

I dagens SVT Gomorron Sverige var Per Bardh, avtalssekreterare LO, och Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, inbjudna gäster, och i senaste SvD/Aftonbladet Korseld besöktes Sanna Rayman och Katrine Kielos av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. I det senare inslaget ägnades en hel del tid åt avtalsrörelsen, och i det förra var det, ganska logiskt, den enda punkten som diskuterades.

LO kommer i början av november att fatta beslut om hur stora krav man kommer att ha på reallöneökningar när man går in i vårens avtalsrörelse. Enligt beräkningar av LO:s egna ekonomer finns utrymme för en höjning till ungefär 2,5 till 3,5 procent.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att LO tycks helt ignorera det faktum att reallönerna har stigit det senaste året. Just precis. Alla som har fått förhöjda ersättningar eller fått betala samma löner under det senaste året har råd att köpa mer idag än för trehundrasextiofem dagar sedan. Man behöver inte ens göra detta till en partipolitisk fråga och peka på den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag utan ignorera regeringens finanspolitik helt, se till marknadens utveckling och konstatera att priserna sjunker. För precis ett år sedan var konsumentprisindex för oktober månad 305,56 (basår 1980=100). Nu i september 2009 var KPI 300,35. En hundralapps värde har ökat under de senaste tolv månaderna, helt enkelt för att den räcker till mer.

Något annat som jag också har regerat på är hur LO hela tiden kommer fram till att svenska företag har råd med ytterliggare löneökningar. Alltid går det att spara någonstans, vända på ett par kronor här och där. Att Sveriges största fackförbund resonerar på det här viset är väl inte speciellt oväntat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur samhället skulle se ut om man hade haft samma inställning till statens resurser.

Det parti som LO efter kongressbeslut öppet stödjer går till val på att ta ännu mer pengar ur svenska arbetares plånböcker. Hur detta hänger ihop med att Per Bardh i Gomorron Sverige säger att det är av största väsentlighet för arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten att deras medlemmar får mer pengar att röra sig med kan man alltid fråga sig.

Antalet konkurser har ökat kraft det senaste året. Att centralt besluta om löneökningar kommer med stor sannolikhet, tyvärr, att orsaka ännu fler problem för näringslivet, i synnerhet för småföretagen, varav många lider av den olyckliga kombinationen av ekonomiska svårigheter och små buffertar. Hur konkurser och uppsägningar ska leda till minskad arbetslöshet får gärna Bardh förklara.

Men i väntan på denna övertygande och pedagogiska utläggning kommer jag att rösta för ett nollavtal i den kommande avtalsrörelsen.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Oerhört korkat att anmäla Aftonbladet för hets mot folkgrupp

Jag är en person som är mycket förtjust i frihet och möjligheter; det är oftast bra om man som människa får flera alternativ att välja bland. Men vid somliga tillfällen känns det som om en del gör saker bara för att det går. Om man funderar lite kring de individer och organisationer som nu har anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp (se exempelvis 1, 2, 3, 4 och 5) är det svårt att komma fram till en vettig anledning till varför de har gjort det. Vad är syftet?

“Artikeln är så öppet rasistisk att någon närmare förklaring till varför jag tänker polisanmäla Aftonbladet inte behövs,” skriver Mariam Osman Sherifay, ordförande Centrum mot rasism. Jaså? Jag hade minsann gärna velat ha en förklaring. För målet kan ju inte vara att minska Sverigedemokraternas möjligheter att nå plenisalen; vi har ju redan sett att isolering inte påverkar deras sympatier i negativ riktning, utan snarare tvärtom. Det är också svårt att tänka sig att dessa anmälningar av Aftonbladet kommer att minska främlingsfientligheten och rasismen i Sverige – snarare kommer de att spä på deras skepticism och förakt och ge dem mer ammunition när det nu kommer att framstå som att islam inte tål att kritiseras.

Som adopterad och därmed invandrare i ordets bemärkelse gör jag ingen skillnad på människor och människor, och i mina ögon blir man svensk genom medborgarskapet. Mitt politiska mål är att få en borgerlig allians omvald, en allians som inte innefattar Sverigedemokraterna. Mitt mål i livet är att verka för ökad medmänsklighet och att de som har det sämst ställt ska få det bättre.

Jag tror att många som har anmält Aftonbladet helt eller delvis har samma målsättning som jag. Och till dem vill jag säga att det som ni nu gör är oerhört korkat och onödigt. Ni skapar nämligen ett scenario där utfallet inte spelar någon roll; det kvittar om Jan Helin, Aftonbladets ansvariga utgivare, frias eller fälls – Sverigedemokraterna vinner ändå och spänningarna mellan samhällsgrupperna i Sverige kommer att öka.

Och vad blir då vinsten vid en eventuellt fällande dom mot Helin – för det är ju det som är poängen med era anmälningar? Absolut ingenting. Zero. För Sverigedemokraternas potentiella väljare spelar detta absolut ingen roll. Anklagelser om rasism och främlingsfientlighet biter inte, det är politiska sakfrågor som gäller, och att faktiskt adressera och ta upp de problem med integrationens katastrofala misslyckande som gör att de lockas till SD.

Om ni verkligen vill vinna över Sverigedemokraterna i valet nästa år, lägg er tid och energi på att skriva debattartiklar där ni utmanar deras magra politik i arbetsmarknads-, miljö-, utbildning- och äldreomsorgsfrågor, istället för att tramsa med polisanmälningar mot publicister.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Just because something doesn’t always work, doesn’t mean it’s wrong

On The Economist’s current online debate, “Executive pay: This house believes that on the whole, senior executives are worth what they are paid.”, Nell Minow, Editor and Co-founder, The Corporate Library, writes in her opening statement that “Excessive executive compensation of the past decade is both a symptom and a cause of the current economic mess”.

Minow gives examples of companies like Countrywide, where the CEOs have abused their positions to push the boards to pay them even more, by for example hiring new compensation consultants when the current ones object higher executive pay. She also mentions Chesapeake Energy about which she writes the following:

“Frank A. Keating, Charles T. Maxwell and Frederick B. Whittemore, the compensation committee at Chesapeake Energy, not only paid the CEO, Aubrey McClendon, $100m, a 500% increase as the stock dropped 60% and the profits went down 50%, they spent $4.6m of the shareholders’ money to sponsor a basketball team of which Mr McClendon owns a 19% stake, they purchased catering services from a restaurant which he owns just under a half of, and they took his collection of antique maps off his hands for $12.1m of the shareholders’ money”

Now, I find this argumentation rather weak. There are certainly examples when the current executive pay system has failed. But the discussion should not be about whether the present system has flaws or not – everybody recognizes and agrees with that it does – what is up for discussion are performance-related pay versus restrictions made on executive pay by politicians.

To use these kinds of extreme examples as proof that executive pays driven by performance and by the market have failed is not very convincing. With the same mindset one could argue that democracy as a system has failed with reference to Russia, China and Cuba, where the political power is elected on paper, but on terms that many people would consider horrible. Or one could suggest that the current financial crisis was caused by free-market capitalism, when we know that the problem really was the lack thereof.

That McClendon of Chesapeake Energy was paid $100 million when the company’s performance dipped was not right, simply because it was not related to the (lack of) achieved results. It demonstrates a true flaw in the current system that needs to be improved. But that does not mean that the foundations – performance and competition – on which the current system is based, are wrong. It rather shows the opposite – that pay really should be related to performance.

Simon Hedlin Larsson

Partipolitisering när den som är som värst

Jag tycker ibland det finns skäl till att inte bjuda in politiker till debatter för att det alltför ofta blir, särskilt inför val, en diskussion om alla fel som regeringen har gjort, kontra att regeringen minsann har gjort allt i sin makt för att lösa problemet i fråga. Partipolitiseringen oavsett vilken fråga debatten gäller är naturlig, än dock beklaglig, för det är inte speciellt roligt att vara åskådare och det ger inte särskilt mycket heller. Men jag kan ändå köpa att det blir såhär i flera fall eftersom att om man vill diskutera exempelvis straffskalan för grov misshandel eller nya arbetsmarknadslagar kan det te sig lite märkligt om man inte har lagstiftare på plats. Vad jag däremot har svårt för är när man försöker göra partipolitik av precis allting.

Ta exempelvis den senaste tidens uppståndelse kring Thomas Bodström och hans utomparlamentariska uppdrag – en fråga där jag tycker att många borgerliga bloggare har gått bort sig rätt rejält genom att hacka på honom som om det vore förfärligt att han inte bor i plenisalen. Jag kommer att arbeta hårt för att den borgerliga alliansen ska bli omvald, men min förutsättning för att vara med i det politiska spelet är att göra det på ett schysst och ärligt sätt.

Det är väl jättebra att Bodström arbetar som advokat vid sidan av riksdagsarbetet? Alldeles för många riksdagsledamöter kommer direkt som sakkunniga från något departement och har väldigt liten erfarenhet av medelsvenssons vardag, vilket jag skulle säga är ett av de största problemen med dagens svenska demokrati (minska antalet ledamöter och individualisera valen i riktning mot Storbritanniens och Frankrikes system – men det är en annan fråga).

Sett till mina egna politiska åsikter tycker jag det är utmärkt att Bodström skriver böcker – då kan han förhoppningsvis vara med och stoppa anarkistiska Piratpartietsympatisörers strävan efter den fria fridelning och kopiering av upphovsrättsskyddat material som de anser vara en mänsklig rättighet (BBC-inslag efter EP-valet i somras), och istället försöka finna en lösning som både är modern ur tekniska aspekter samt skyddar och bevarar den personliga integriteten och samtidigt ger upphovsrättsinnehavaren betalt för dennes arbete.

Och eftersom jag är stark förespråkare av privata utbildningsinstitutioner är jag även positivt inställd till att Bodström sitter i Pysslingens styrelse. Återigen en stor eloge till honom för att han tar på sig  verklighetsförankrade uppdrag och träffar och pratar med väljare istället för att låsa in sig på sitt rum i ledamotshuset och ösa in motioner med endast sin egen namnunderteckning – som om hundrafemtiosju nedröstade yrkanden är ett bevis på att man är en hårt arbetande politiker värd att få sitta en mandatperiod till.

Som sagt, jag tycker det har skrivits mycket trams om Thomas Bodström den senaste månaden. Visst har han varit borta från en del voteringar i riksdagen, men personligen tycker jag inte att knapptryckandet är speciellt märkvärdigt, även om det givetvis fyller en symbolisk funktion. Innan omröstningarna sker i kammaren är frågorna oftast i praktiken avgjorda på förhand i utskotten. Och mig veterligen har Bodström aldrig missat ett utskottsmöte för att vara advokat eller skriva böcker. Dessutom brukar han vara med på i princip alla interpellationer och utfrågningar.

Nej, jag är gärna med och sågar Socialdemokraternas politik och förklarar varför en borgerlig allians är ett bättre regeringensalternativ än den rödgröna röran. Men om man ska attackera oppositionspolitikerna som individuella parlamentariker, då ska det göras på saklig grund. Och jag ser inga skäl till att inte erkänna att Thomas Bodström är en utmärkt politiker – även om jag dock (naturligtvis) tycker att han har fel politiska uppfattningar.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Kristdemokraterna riskerar spela bort sin chans

Nej, det där blev ju ingen höjdare. Diskussionen i SVT Debatt det vill säga. Den blev ungefär precis som jag beskrev i det nästsenaste inlägget att den inte borde vara.  Jag tänker därför inte upprepa mig. Istället tänkte jag rikta tankarna och tangenterna mot det parti som jag personligen tror har flest röster att förlora till Sverigedemokraterna, nämligen Kristdemokraterna.

Dagens Nyheters huvudledare idag tar upp hur Kristdemokraterna har velat sudda ut stämpeln som ett förbudsparti, men hur “”de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro”. Även om begreppet “verklighetens folk” får många av oss att backa 18 år bakåt i tiden och minnas ett parti som hette Ny demokrati tillhörde jag de som välkomnade partiledaren Göran Hägglunds försök att ändra kursen för Kristdemokraterna och styra mot öppnare vatten.

Fredrik Segerfeldt sa i SVT Debatt för ett par veckor sedan att man har bilden av Moderaterna är direktörer, Folkpartiet docenter och Centerpartiet bönder. Det finns helt klart en poäng i detta; de borgerliga partierna har haft problem att framstå som partier för hela svenska folket, och har tenderat till att istället likna intresseorganisationer för vissa samhällsgrupper. Inför nästa års val kommer Moderaterna fortsätta att driva arbetslinjen, Centerpartiet vill skapa ett bättre företagsklimat och Folkpartiet lär ha utbildning högst upp på agendan.

Här finns således en stor möjlighet för Kristdemokraterna att göra ett halvt lappkast och föra en bred och öppen politik där man dels kan locka nya väljare för att klara fyraprocentsspärren och dels kan hålla kvar kärnväljarna genom att den nya öppenheten ger Sveriges konservativa möjlighet att hålla kvar vid sina traditionella värderingar. Ett exempel på hur detta kan kombineras är friheten från att politiker lägger sig i ens familjeliv och då möjligheten för föräldrarna att välja vem som ska stanna hemma med barnet. Denna typ av frågor som befriar medborgarna från politisk styrning och tillrättavisning skulle kunna vara en bra linje för “Nya Kristdemokraterna” att driva. Men denna möjlighet håller nu på att glida dem ur fingrarna eftersom att man har svårigheter att leverera något konkret.

Jag tycker att Kristdemokraterna har hanterat följderna av sina utspel ganska klumpigt. När Göran Hägglund har framträtt i SvD:s och Aftonbladets Korseld, SVT Debatt och så vidare, har han i princip bara gett exempel på kultureliten och den provocerande konsten i form av Anna Odell och den person som kastade sig genom fönstret på en tågvagn. Hur mycket tid hade det krävt att kunna plocka fram 3-5 exempel till? Hans starkaste argument, som jag dock inte har läst eller hört honom nämna ännu, lär ju uppfattning som Lars Vilks med flera har om att konst är objektivt, det vill säga lite Platonskt rationalistiskt att bra och dålig konst är absoluta sanningar, men det gäller att kunna tolka den.

I detta avseende kan man verkligen tala om en kulturelit, och det är dessutom en mer generell diskussion som inte pekar ut specifika konstnärer eller konstverk, utan visar mer på att det finns en elit som menar att det korkade folket inte alltid förstår sig på konsten. Tyvärr har jag saknat detta hos Hägglund och KD, och det har mest blivit en diskussion om just Anna Odell och vem som är verklig och inte verklig.

Vad Kristdemokraterna bör göra nu enligt min uppfattning är att sätta sig ner och ta fram konkreta politiska förslag på hur man ska befria folket från politisk klåfingrighet som samtidigt inte går i kollisionskurs med kärnväljarna och alliansens valmanifest. Sedan bör man lyfta fram kvinnor, invandrare och ungdomar för att kunna lansera politiken trovärdigt. För det blir onekligen svårt att framstå som hela folkets parti om de Kristdemokrater som syns mest är vita medelålders män eller kvinnor över 55. Ska man driva en politik för mångfalden, måste man ju också representera mångfalden själv. Inte speciellt konstigt.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

SVT Debatt live nu

Se SVT Debatt live här. Just nu möter Jimmie Åkesson (sd) Fredrik Malm (fp).

Simon Hedlin Larsson