Monthly Archives: October 2009

Ska Europa tillhöra framtiden eller dåtiden?

“Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”

Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket “Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.

Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.

Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också  dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.

Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i  internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.

Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.

Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.

För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?

Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.

Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.

Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för intressanta inlägg om:

Det tog bara ett par timmar

Meeen komigen, haha. Det tog bara ett par timmar från att jag klagade på dessa debatter om brott och straff tills de drog igång nästa, denna gång i SVT Debatt. Lika dåligt som vanligt. Belinda Olsson säger att “1,8 år låter ganska lite”. Kolla lagstiftningen och rättspraxis då. Straffet är inte felaktigt utdömt.

Tycker ni att straffet är för kort? Ja, men ändra lagstiftningen då. Sluta diskutera tingsrättens insats, och börja debattera straffsatserna istället. Och förklara om straffen ska bli hårdare av rehabliterings-, frihetsberövnings-, avskräcknings- eller hämndskäl. För mig låter det mest som om det blir för att avskräcka eller hämnas. Och det är i mina ögon ganska dåligt.

Se live här.

Simon Hedlin Larsson

Debatterna om brott och straff måste få ett slut

Ännu en gång har man spillt prime time television på att ha en debatt om fängelsestraff. Det gäller gårdagens TV4:s Kvällsöppet som handlade om Sturebyfallet då Therese, 15, ströps av ett jämngammalt par (läs mer om fallet, domen och sorgen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).

Som vanligt hade man bjudit in advokater, åklagare, anhöriga, journalister och ex-kriminella för att debattera domen – som i detta fall gällde tingsrättens dom på 1,8 år i sluten vård. Dessa diskussioner är alltid meningslösa. Jag har sett säkert 50-60 debatter av samma slag under de senaste åren (Kvällsöppets senaste säsonger lär stå för minst 6-8 av dessa), och man kommer aldrig fram till någonting vettigt.

Det är klart att man som anhörig till ett brottsoffer alltid vill ha högre straff när det gäller så pass grova brott som mord, dråp, vållande till annans död, och så vidare. Det finns inget straff som ur ens personliga perspektiv är gott nog, för det kommer ändå aldrig ge en tillbaka den man har förlorat. Ingenting kommer göra saknaden mindre.

Utöver detta anhörigperspektiv tillkommer dock den juridiska bedömningen. Här går man efter gällande lagstiftning och praxis. Utgår man från tingsrättens grundsyn om hur situationen förhåller sig gällande mordet på Therese är 1,8 år i sluten vård en helt rimlig dom för förövarna – juridiskt sett. Och det är detta som är problemet. För när anhöriga till ett brottsoffer som berövats sitt liv kräver livstid och bortslängd nyckel måste man se till hur lagarna och rättspraxis ser ut.

Därför blir som sagt dessa debatter alltid fullständigt meningslösa för anhöriga och jurister talar alltid förbi varandra. Det finns endast två fall då denna typ av debatt kan vara bra att ha, och det är 1) om den dömande instansen i fråga tros ha utfärdat en juridiskt felaktig dom, eller 2) om man för en diskussion om brottsbalken och straffens funktion och utformning i sig.

Eftersom jag inte hört en enda jurist uttala sig om att tingsrätten skulle ha gjort en felaktig bedömning utifrån de lagar och föreskrifter som finns (även åklagaren i fråga själv säger att han förstår tingsrättens dom, dock att han utgår från en annan grundsyn varför han landade på fyra års sluten vård) fanns det bara ett lämpligt tema för gårdagens Kvällsöppet, vilket då är dagens brottslagstiftning och hur den bör se ut.

I mina ögon bygger brottslagstiftningen på fyra pelare:

1. Rehablitering, 2. Frihetsberövning, 3. Avskräckning, 4. Hämnd

I den ordning som jag räknade upp dem anser jag också att prioriteringen bör vara. Mycket kan man säga om religionernas negativa konsekvenser, men någonting mycket positivt med världens religioner är att man har framhållit kärleksbudskapet. Jag tror på kärlek, medmänsklighet och förlåtelse. Det gäller även från samhällets sida, och därför tycker jag att rehabliteringen är viktigast. Vi kan och bör hata onda handlingar, men hatet ska riktas specifikt mot handlingarna i sig och inte mot människorna som utför dem. Hata synden, men älska människan.

Jag menar således att de som begår brott i så stor utsträckning som möjligt ska återanpassas till att kunna leva så normalt liv som möjligt, oavsett vilket brott det än gäller. Dock så tillkommer en viktig aspekt här, och det är frihetsberövandet. En person som kallblodigt mördar en annan människa kan omöjligt släppas ut efter ett halvår av exemplariskt uppförande. Här måste man nämligen säkerställa att personen i den mån det går att personen inte begår fler brott. Och återfallsstatistiken för just våldsbrott är tyvärr mycket hög, varför det finns goda skäl till mångåriga frihetsberövanden för de värsta brotten.

Att avskräckning i form av att man ser vad andra får för straff tycker jag inte det finns särskilt goda belägg för att det skulle vara en bra metod. Personligen tycker jag det känns som om somliga använder detta som en ursäkt för att göra straffen hårdare, när man egentligen är mer fokuserad på hämnd än på att faktiskt förebygga att andra begår brott.

Kan också passa på att säga att jag givetvis skulle bli helt förkrossad om jag förlorade någon i min nära omgivning och förmodligen skulle jag reagera precis som vem som helst och kräva livstid. Och just därför är det så viktigt att samhällets institutioner inte påverkas av de inblandades känslor, utan fortsätter att vara så sakliga, objektiva och rationella som de bara kan. Därför tycker jag att hämnd bör få så lite utrymme som möjligt i brottslagstiftningen, samt att det finns mycket mer effektiva sätt att förebygga brott (ge bättre stöd till barn med skilda föräldrar, motverka arbetslöshet, arbeta för fri abort och minska alkoholkonsumtionen, etc) än att utdöma livslånga fängelsestraff.

Gårdagens Kvällsöppet lär tyvärr inte ha varit den sista flumdebatten om utdömda straff har varit bra eller dåligt. Man kan ju bara hoppas att de blir färre med åren.

Simon Hedlin Larsson

Tryck här för att läsa intressanta inlägg om:

Chinese English decoded

I am not a very big fan of spelling mistakes and bad grammar, which is especially the case when it comes to lectures and seminars. I know my English is miles from being perfect, but that is my problem, right? The issue, I believe, is when the lecturer or the seminar teacher have problems to communicate with the students, because that will affect everybody, even those who are native speakers.

Obviously, teachers from old colonial states like Australia, New Zealand, South Africa and so on have no problems at all to communicate in English. People from small countries in Europe, like Scandinavia, speak fairly proper English as well. The problem is foremost PhD students from Southeast Asia who have been living in the UK for only a few years. They speak some sort of Chinese English, which is sometimes very hard to understand.

It is very understandable why it is so difficult for, say a Chinese, to learn English. I mean, look at it the other way around. Everybody from the Western part of the world who has studied Chinese know all the complications with learning Asian tonal languages. Take for example the sound “ma” which in Chinese means either “mother”, “hemp”, “horse” or “scold”, depending on if you say it with either a high pitch, rising, falling and then rising, or falling voice.

Anyway, in case you will talk economics with a Chinese in the future, I am going to decode some of the Chinese English terms. I will start with three of them:

economic gross =economic growth

money surprise = money supply

macroeconomic police = macroeconomic policy

These kind of speaking errors are mostly irritating, in the same way as if the reading material were full of grammatical errors. But sometimes it is actually quite funny. Take for instance a boring lecture about how the Bank of England buys and sells bonds to adjust the supply of money:

“Okay. So. When the economy is bad and GDP is falling, the Bank of England must change its macroeconomic police.”

“And how are they going to do that?” asks one of the students.

“For example, they could increase the money surprise.”

“Sorry, I just have a question. What is that horizontal line on the curve you have drawn?” interrupts another student.

“Oh, that is gross!”

Simon Hedlin Larsson

Nyliberalismen spökar igen

Det var ganska komiskt att läsa fackliga representanter skriva på SvD Brännpunkt igår då de både en och två gånger attackerade den borgerliga alliansens påstådda nyliberala politik:

“Här borde S kunna axla ansvaret för att formulera småföretagares frustration över det som faktiskt är konsekvenserna av nyliberal politik, exempelvis när det gäller beställaransvar och åtgärder som stöder snabba fakturabetalningar och att ge mer resurser till kampen mot ekobrotten och att tydligt verka för att såväl privat som offentlig upphandling inte medverkar till lönedumpning, otrygghet och fiffel.”

Kan någon berätta för mig om någon inflytelserik nyliberal som tycker det är bra med dåliga kontroller och ekonomisk brottslighet? Jag kräver inte mycket så det räcker med _en_ person. Detta är ganska kass argumentation som tyvärr inte är helt ovanlig. Självklart har Sveriges socialister mängder av kritik mot regeringens politik, men det blir lite märkligt när man slänger in ordet nyliberal lite här och var bara för att det känns bra.

Att Göran Persson som skolminister kommunaliserade skolorna anser många har lett till negativa konsekvenser i form av att variationen mellan utbildningsmöjligheterna i olika kommuner har blivit mycket stora. Ska jag som inte gillar planekonomi då kalla denna kommunalisering och decentralisering för kommunism?

Nej, använd orden i dess egentliga bemärkelse, annars kommer de att tappa sina innebörder. Och jag kan nog tala för nyliberalismen när jag säger att vi visserligen föredrar att det finns många ägare framför att en liten politisk elit styr och ställer i människors vardag, men det finns ingen nyliberal som förespråkar varken lagbrott, otrygghet eller fiffel.

Sedan har den borgerliga alliansen inte ens fört en nyliberal politik, utan en mycket försiktig mittenpolitik som Yngve Holmberg på sin tid förmodligen hade kallat för socialistisk. Men det är en annan fråga.

Simon Hedlin Larsson

Lägger till bloggen på diverse sidor

Reggad på Commo.se
Blogvertiser
Personligt

Skydda kvinnor och barn!

Jytte Guteland, ordförande SSU, fick möjlighet att i gårdagens SVT Gomorron Sverige resonera kring kriget i Afghanistan inför starten av Socialdemokraternas jobbkongress. Hon landade i den sunda uppfattningen om att Sverige bör ha fortsatt militär närvaro i landet enligt det fredsskapande mandat som FN har gett.

Det var dock lite intressant att höra hur hon tyckte det var viktigt att svenska soldater fanns på plats för att skydda specifikt “kvinnor och barn”. Det finns ju 16-18 miljoner vuxna män eller så i Afghanistan och skulle tippa på att 15-17 miljoner av dessa är civila och obeväpnade. Men det gör inte så mycket. Män är ju djur.

Simon Hedlin Larsson