Monthly Archives: March 2010

Död åt ekonomiska klyftor! Eller?

Sanna Rayman i dagens SvD:

“Vore klyftminskning det enda viktiga borde vi genast ta itu med den där gynnaren som vann 215 miljoner på Lotto. Jag menar, hur många industriarbetarlöner är inte det? De rika drar ifrån! Vad gör regeringen?”

I rest my case.

Here as well.

Simon Hedlin Larsson

Vill Miljöpartiet subventionera koldioxidutsläpp?

Om Miljöpartiets partistyrelse får bestämma ska vi arbeta mindre i tid. Och än har man inte hört någon miljöpartist säga att vi bör arbeta hårdare och mer effektivt. Samtidigt har miljörörelsen gjort sig känd som kapitalisthatare, och kanske mer tillväxtfientlig än kommunismen (planekonomer har inget emot tillväxt i sig; det är bara att man från statligt håll sällan lyckas skapa någon sådan). Så då är den stora frågan: vem ska betala för alla Miljöpartiets satsningar?

Nej till 40 timmars arbetsvecka, nej till hårt slit, och nej till teknisk utveckling, säger partistyrelsen. Men hur ska produktiviteten öka så att man har råd att betala för exempelvis det föreslagna friåret?

Dessutom undrar man ju hur man har tänkt kring det där med friår. Vad händer med de som vill åka till Thailand under sina friår? Menar Miljöpartiet på allvar att man vill att staten indirekt ska subventionera ökade koldioxidutsläpp? Eller kommer det stå inskrivet i reformen att friår enbart får sökas om man dyrt och heligt lovar att ta cykeln?

Simon Hedlin Larsson

Andra om Miljöpartiet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.

Miljöpartiet uppmanar till ökad konsumtion

En fråga som har ställts på senare tid är: vad vill Miljöpartiet? Idag har partistyrelsen presenterat sitt förslag till valmanifest (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8), och nu gäller frågan istället: hur tänker Miljöpartiet?

Partiet kallar sig “de gröna”, nådde riksdagsframgångar i samband med säldemonstrationer, och har gjort resurshushållning till sin främsta fråga. Därför är det med stor förvåning som MP:s partistyrelse föreslår att man ska göra det billigare att konsumera, och mindre kostsamt att förbruka jordens ändliga och knappa resurser (följande citat, samt hela förslaget återfinns här):

“11. Sänkt moms för tjänsteföretagen
Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det blir billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och att laga cykeln.”

Först och främst kan man fråga sig om det är speciellt resurssnålt att gå på en restaurang. Det lär vara många som äter bra mycket mer när de är ute än när de är hemma. Och vad händer egentligen med maten man lämnar? Räkna bort doggy bags och det lär vara en inte oansenlig mängd mat som slängs varje dag på restauranger. Det är nämligen inte särskilt lätt att ställa in en tallrik i kylen när man är mätt om man är på McDonalds, Operabaren, Bagpiper’s Inn eller F12.

Sedan kan man fråga sig hur många som kommer att reparera prylar bara för att momsen sänkts med någon procentenhet. Förmodligen skulle man kunna slopa momsen för tjänster helt utan att se någon större skillnad i antalet reparationer. Den främsta anledningen till att man inte lämnar in en trasig mobiltelefon är ju inte för att det är en kostnadsfråga, utan för att det blir ett bra tillfälle att köpa en ny. De flesta kommer slänga sina gamla telefoner oavsett momsen på tjänster. Och den som tycker att teknisk utveckling är farligt och vill tvinga fram en långsammare tillväxt för att människor ska reparera sina gamla prylar bör omgående skicka en brevduva till Yvonne Ruwaida och kräva att hon slutar surfa på mobilen för skattebetalarnas pengar (vilket det i och för sig finns goda skäl till att göra ändå).

Man undrar förresten varför Miljöpartiet vill att man ska klippa håret oftare. Det krävs knappast något geni för att räkna ut att många fler miljöfarliga hårvårdsprodukter hamnar i naturen om plötsligt många fler går till frisören.

Detsamma gäller bilreparationer – är det inte bättre att man köper en ny mindre miljöfarlig elbil istället för att reparera den gamla bensinslukaren?

Miljöpartiets partistyrelse tycker uppenbarligen att man bör behålla sin gamla bil, istället för att köpa en mindre energikrävande bil. (Bilden är hämtad här.)

Mest trolig utgång av ett en sänkt moms på tjänster är dock att konsumtionen på varor ökar. Människor reparerar inte fler cyklar än de som är trasiga. Man hinner inte gå på restaurang stup i kvarten även om man skulle ha råd. Och man klipper inte gräset om det redan är kort. Därför kommer med största sannolikhet en eventuell skattesänkning öka konsumtionen av varor mer än konsumtionen av tjänster.

Det är svårt att tolka denna del av MP:s partistyrelses förslag till valmanifest som något annat än en uppmaning till svenska folket att konsumera mera. Detta brukar de flesta inte ha något emot, men hur är det egentligen med ett parti vars företrädare menar att “[e]kosystemen /…/ stressas av människans omättliga konsumtion, det vi idag benämner tillväxt”, och hävdar att “kapitalismens skuld är värre än både kommunismen och nazismens skuld sammantaget”?

De gröna resurshushållarna slår nya rekord i att vara inkonsekventa.

Simon Hedlin Larsson

Arbete vs livskvalitet

Gudrun Schyman (F!) och Carl Schlyter (MP) tycker att vi bör arbeta mindre. På SvD Brännpunkt skriver de:

“Börjar vi nu med målet 35 timmars arbetsvecka om fem år och minskar med ytterligare fem timmar under nästa femårsperiod är vi klara 2020.”

Bra. Då förväntar vi oss att staten betalar allt åt alla år 2050 om Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet får bestämma. Undrar om det redan nu är möjligt att lämna in en beställning på ett rosa slott med en tillhörande botanisk trädgård?

Ärligt talat, tänk om man gav människor lite större möjligheter att få arbeta med något som de trivs med. Då kanske man inte behövde ha dessa ständiga diskussioner om någon slags påhittad motsättning mellan arbete och livskvalitet.

En miljon människor beräknas vantrivas på sina jobb. Flexibel arbetsrätt, någon?

Simon Hedlin Larsson

Den unga generationens intellektuella förfall

Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:

“För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”

Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.

För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.

För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.

Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.

Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att “paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).

Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.

Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?

Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av “Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).

Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.

“Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.

Simon Hedlin Larsson

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten

Skandalerna kring International Panel on Climate Change (IPCC) har fått mycket uppmärksamhet, speciellt i USA där klimatskepticismen är långt mer utbredd än i Europa. Men vad innebär detta egentligen? Inte särskilt mycket faktiskt. Vi kan dra två slutsatser:

1) Klimatforskningen bör göras långt mer fri, oliktänkande ska främjas, och anslagen öka.

2) Arbetet med en omställning till miljövänligare energikällor är viktigare nu än någonsin.

Den första punkten är logisk med tanke på det som uppdagats gällande IPCC:s arbete, och det strikta konsensus som har verkat gälla. Den senare slutsatsen är egentligen också naturlig. Eftersom vi nu inser att vi förmodligen vet ännu mindre om vilka konsekvenser klimatförändringarna får för vår planet är det ännu viktigare att prioritera en energiomställning.

Och låt detta vara alldeles glasklart. Om vi som tror att mänskliga aktiviteter påverkar jordens medeltemperatur har fel, vad har mänskligheten och miljön förlorat på en utfasning av användningen av fossila bränslen? Förutom att fossila bränslen, alldeles oavsett koldioxidutsläppens påverkan eller icke-påverkan, släpper ut ämnen som vi vet är skadliga för miljön finns det en geopolitisk dimension som bygger på det faktum att olja och gas finns i stora mängder i länder som Venezuela, Ryssland, Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Libyen och Nigeria.

Räddar inte livet på jorden. (Bilden är hämtad här.)

Få har att förlora på att minska beroendet av fossila bränslen. Det som är viktigt är att man använder människans naturliga mekanismer och intuitioner vad gäller incitament och handlingar. Som Douglass C. North påpekat drivs människor av relativpriser och en strävan efter att minska transaktionskostnader. Vad som kommer vara den mest effektiva lösningen på problemet är därför inte tvång från politisk håll, utan en global satsning på att göra mer miljövänliga energikällor billigare än de fossila alternativen. När el- eller vätgasbilen är minst lika bra och billigare än bensin- och dieselbilen kommer de flesta byta till en el- eller vätgasbil. Och när exempelvis fusions- eller solkraft är billigare än kolkraft kommer laddningsstationerna att använda elektricitet från just fusions- eller solkraft.

Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten. Vi behöver ingen Earth Hour i kubik. Det enda som krävs är att vi gör det billigare att vara miljövänlig.

Simon Hedlin Larsson

A Modest Proposal: Hearth Hour

A Modest Proposal for preventing the children of the world from committing a climate catastrophe, from being a burden to their parents or country, and for making them beneficial to the planet.

by Simon Hedlin Larsson (with inspiration from the Earth Hour movement, and the invaluable contributions of Dr. Jonathan Swift). 2010

It is a melancholy object to those, who have walked on the glaciers, or travel in the Arctic, when they see the few ice floes and the land patches crowded with polar bears of the female sex, followed by, two, three or five cubs, all in famished condition, and importuning any passenger for subsistence. These mothers instead of being able to hunt for their honest livelihood, are forced to employ all their time in swimming to find sustenance for their helpless infants who, as they grow up, either turn to thieves for want of cubs, or leave their dear native country, to fight for the Wild Animal Fighting club in Indonesia, or sell themselves to San Diego.

I think it is agreed by all parties, that this prodigious number of cubs in the arms, or on the backs, of rat the heels of their mothers, and frequently of their fathers, is in the present deplorable state of the Arctic, a very great additional grievance; and therefore whoever could find out a fair, cheap and easy method of making these cubs – and all other fauna and flora living rough from human climate change – better off than under present circumstances, would deserve so well of the public, as to have his statue set up for a preserver of the planet and its resources.

But my intention is very far from being confined to provide only for the children of Mother Nature: it is of much, much greater extent, and shall even take in the whole number of human infants at a certain age, who are born of parents in effect as little able to support them, as those who demand our charity in the streets.

As to my own part, having turned my thoughts for many years, upon this important subject, and maturely weighed the several schemes of our projectors, I have always found them grossly mistaken in their computation. It is true, a child just dropt from its dam, may be supported by her milk, for a solar year, with little other nourishment: and it is exactly at one year old that I propose to provide for them in such a manner, as, instead of being a charge upon the nature or their parents, or the parish, or consuming energy and animals and plants for the rest of their lives, they shall, on the contrary, contribute to the energy consumption, and partly to the feeding of many millions.

There is likewise another great advantage in my scheme, that it will prevent those voluntary abortions, and that horrid practice of women murdering their bastard children, alas! too frequent among us, sacrificing the poor innocent babes, I doubt, more to avoid the expense than the shame, which would move tears and pity in the most savage and inhuman breast.

The number of souls on this planet being usually reckoned six point eight billion, of these I calculate there may be about two hundred million couple whose wives are breeders; from which number I subtract fifty million couple, who are not making a large impact on the environment (although I apprehend there cannot be so many, under the present distresses of our planet) but this being granted, there will remain hundred and fifty million breeders. I again subtract fifty million, for those women who miscarry, or whose children die by accident or disease within the year. There remain about hundred million children annually born. The question therefore is, How this number shall be reared, and provided for? which, as I have already said, under the present condition of the environment, is utterly impossible by all the methods hitherto proposed. For we can neither offer them vegetables or meat; agricultural production emit vast amounts of carbon dioxide (I mean in terms of combusted fossil fuels), and breeding animals costs extreme amounts of energy, which were decades ago already at an unsustainable level.

I am assured by our environmentalists, that a boy or a girl, before fifteen years old, is of no possible contribution to the nature, and even when they come to this age, they will mostly not yield any benefits for the inhabitants of the forests or the oceans.

I shall now therefore humbly propose my own thoughts, which I hope will not be liable to the least objection.

I have been assured by a very knowing American of my acquaintance in London, that a young healthy child well nursed, is, at a year old, a most superiorly efficient energy source, whether compared to oil, gas, coal or bio fuels; and I make no doubt that it will equally overbear nuclear and organic waste. As have been explained to me, a human child put in a hearth will upon ignition generate heat equivalent to ten thousand times its weight in coal or wood. A child will also serve as an exceptional replacement of raw material in any combustion power plant. The extents of using children as a combustion energy source are thus barely conceivable.

I do therefore humbly offer it to public consideration, that of the hundred million children, already computed, twenty million may be reserved for breed, whereof only one fourth part to be males; which is more than we allow to sheep, black cattle, or swine, and my reason is, that these children are seldom the fruits of marriage, a circumstance not much regarded by our savages, therefore, one male will be sufficient to serve four females. That the remaining eighty million, at a year old, be offered in sale to the persons of quality and fortune, over the planet, always advising the mother to let them suck plentifully in the last month, so as to render them plump, and fat for a good hearth or combustion plant. A child will generate two weeks of energy consumption for a standard American household, and if it is a single person who lives in a small apartment, a one year old will be enough for a month’s demand of electricity.

It is my most truthful hope that this proposal may be realized in before long for the needs of stopping climate change and environmental damage are urgent as it was never thus. I call for immediate action, and advise the driving spirits and scrupulous that this message may reach, that today, March 27, 2010, at 20:30 local time, take part in a global movement that hence shall be known as the “Hearth Hour”.

Parents are urged to allow their children to be consumed in combustion, and their flames will not only spread warmth to every cold soul or numb body, they will symbolize the end of the much prolonged human intervention in our planet’s sensitive ecosystems in search for energy. In addition, I have been told that there is no such delicacy as the ashes of a child. My humble proposal may therefore not only satiate our needs of climate- and environmental-friendly energy, but also satisfy our distinctive taste for the finest delicacies.

I can think of no one objection, that will possibly be raised against this proposal, unless it should be urged, that the number of people will be thereby much lessened in the world. This I freely own, and ’twas indeed one principal design in offering it to the world. I desire  the reader will observe, that I calculate my remedy for this one planet Earth, and for no other that ever was, is, or, I think, ever can be in the universe. Therefore let no man talk to me of other expedients: Of taxing our carbon dioxide emissions: Of using agricultural subsidies to fund extensive climate research: Of preventing ecological and energy-inefficient means of production: Of quitting this political game of demanding other actors to make the first move: Of preventing a cap-and-trade system for political purposes: Of planting two new trees for every one chucked down: Of learning to love life and all the other lives on this planet: Of increasing funding to energy research: Of taking measures for biodiversity in rainforests as well as oceans. Lastly, of putting a spirit of honesty, industry, and skill into our environmentalists, who, would save the last polar bear, rather than a human child.

Therefore I repeat, let no man talk to me of these and the like expedients, ‘till he hath at least some glimpse of hope, that there will ever be some hearty and sincere attempt to put them into practice.

I profess, in the sincerity of my heart, that I have not the least personal interest in endeavouring to promote this necessary work, having no other motive than the public good of our planet, by advancing our development, providing clean energy, replacing fossil fuels, relieving the polar bears and other animals, and stopping climate change. I have no children, by which I can propose to put in a single hearth.

Simon Hedlin Larsson