DN rapporterar:
Socialdemokraterna har förlorat nära 300.000 väljare på två månader och en säker ledning för oppositionen har förbytts i ett litet övertag för de borgerliga. /…/
De fyra regeringspartierna får 49,1 procent mot 44,5 för de tre oppositionspartierna i DN/Synovates junimätning, den sista före sommaruppehållet. Det borgerliga övertaget med 4,6 procentenheter är visserligen inte en statistiskt säkerställd ledning men ska jämföras med det stora försprång på 8,1 procentenheter som de rödgröna hade så sent som i april.
Sedan dess har det skett en dramatisk omsvängning i opinionen, som en följd av debatten om de rödgrönas budgetförslag, och rapporteringen om att Sveriges ekonomi vänder uppåt medan det är fördjupad kris i flera andra länder.
De rödgröna har förlorat 375.000 väljare under den tiden, medan de borgerliga vunnit 330.000, utifrån DN/Synovates mätningar.
Socialdemokraterna har sedan april tappat drygt fem procentenheter av sina väljare och är nu nere på 30,0 procent, den lägsta siffran på nästan tio år. Man får gå tillbaka till augusti 2000, då S-ministrar var inblandade i olika affärer, för att hitta lägre siffror.
Alltså, inte sedan Laila Freivalds tvingades avgå som justititeminister har Socialdemokraterna haft så låga siffror, och då hade man två år på sig till nästa val att reparera dessa. En del har framfört att de som leder SCB:s partisympatiundersökning (PSU) på våren under valåret också brukar vinna valet, som så har skett några gånger i följd.
Men om man är intresserad av historia och statistik bör man istället notera detta: Socialdemokraterna har inte sedan 1911 – det vill säga aldrig – vunnit ett val om de inte har fått minst 36 procent av väljarstödet. Att då ligga runt 30 procent i opinionsundersökningar bådar således inte gott för de rödgröna.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged DN/Synovate, historia, Laila Freivalds, opinion, PSU, SCB, Socialdemokraterna, statistik
Den som ser på CNN nu kan höra Barack Obama godkänna Stanley McChrystals avgångsansökan (läs: ger honom sparken). Uppdraget att leda de militära insatserna i Afghanistan överlåts tillsvidare till David Petraeus, meddelar Obama. Byter man emellertid kanal till Canal Plus Sport kan man få bevittna världens längsta match i den anrika tennisturneringen Wimbledon. Det femte setet, som ännu inte är färdigspelat, är ensamt längre än den femsetare som hittills har innehaft rekordet. Mahut mot Isner, 4-6, 6-3, 7-6, 6-7 och nu i femte set 48-48 i gem. Och nu har visst Tyskland-Ghana börjat. Ibland är det inte lätt med valfrihet…
Posted in Allmänt
Den enda vägen till ökad sysselsättning är att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor.
Det skriver Patrik Engellau och Thomas Gür på DN Debatt. Inlägget är välskrivet såväl som läsvärt. Samtidigt tycker man ändå det är tragiskt att denna fråga ens behöver diskuteras. Egentligen borde det ju ses som en självklarhet. Politiker skapar inte jobb. Däremot kan en bra politik ge goda förutsättningar för att någon annan ska kunna skapa jobb.
Simon Hedlin Larsson
Gideon Rachman i Financial Times:
There is plenty of reason to fear the intolerance of the Chinese government. On some issues, such as Tibet and Taiwan, official Chinese policy and rhetoric remain strident and unyielding. In mainland China, dissidents continue to be locked up – Liu Xiaobo, a prominent human rights activist, was sentenced to 11 years in prison late last year.
But while China still often treats dissent with a mailed fist, the lesson of Hong Kong over the last 13 years is that Beijing is also capable of using the velvet glove.
China still has a dangerous and uncertain political path to tread, if it is gradually to move towards a freer political system. In Hong Kong, last Friday night, I got a tantalising glimpse of what that freer China of the future might look like.
Bilden är hämtad här.
I Foreign Affairs skriver Gary Haugen och Victor Boutros om det stora problemet kring att åberopa mänskliga rättigheter, nämligen just att det inte finns någon välfungerande instans som ser till att så sker:
International norms and legal codes that are meant to protect human rights mean little for people in the developing world, who suffer abuse not for a lack of laws but because these laws are not enforced.
Läs mer här.
Posted in Allmänt
Tagged Gary Haugen, internationell rätt, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, Victor Boutros
Robert Malley skriver i en intressant artikel på CNN:s hemsida om hur Israels blockad av Gaza har varit en misslyckad policy. Och oavsett om man håller med i sak eller inte kan man konstatera att ekonomiska sanktioner och blockader historiskt sett sällan har hjälpt den demokratiska utvecklingen. Vi bör därför sträva efter att hitta fler och nya vägar till att stötta demokratiska oppositioner, ökad rättsäkerhet och yttrandefrihet.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged blockad, ekonomiska sanktioner, Gaza, Israel, Robert Malley, sanktion
Igår höll Greenpeace någon form av kärnkraftsdemonstration utanför riksdagen och Rosenbad. Med stora plakat fram- och baktill skallade en av demonstranterna:
Vind- och vattenkraft kan generera 175 terawatt!
Ja, visst, det är ju självklart. Enbart vindkraft kan förmodligen generera flera biljoner terawatt. Har man bara tillräckligt många planeter med atmosfärer på en temperatur över -273,15 Celsius så. Den stora frågan är bara vad det kostar. Och det är just det som flertalet miljöaktivister ofta glömmer. Allt har ett pris. Prioriterar man exempelvis vindkraft tar det tid och pengar från något annat. Jordens resurser är faktiskt – vilket kan vara ironiskt att behöva berätta för miljöaktivister – begränsade.
Ser man till Sveriges energiproduktion förefaller det sig naturligt att en bra mix av alternativ som inte är fossila är att föredra. I den mixen ingår naturligtvis både vind- och vattenkraft, men även den omdebatterade kärnkraften, vilket kloka röster som Stefan Fölster och Jonas Frycklund också påpekar på deras gemensamma blogg.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged energi, Greenpeace, Jonas Frycklund, klimat, miljö, Stefan Fölster, terawatt, vattenkraft, växthuseffekten, vindkraft
Drygt var tredje företagare anser att det egna företaget är mindre än önskat och hela 41 procent uppger att företaget inte vuxit i den takt som man en gång planerade för. På frågan om man planerar för framtida tillväxt så svarar 43 procent ja, 24 procent “ja, men jag vet inte hur det ska gå till” och 33 procent svarar nej.
SEB:s undersökning grundar sig på svar från knappt 1.300 företagare om hur de ser på sitt eget företags storlek och utmaningarna med att växa.
Ett tydligt skifte sker med företag som vuxit över 10 anställda – där är det 68 procent som planerar att växa vidare – men fortfarande 17 procent som inte kan se hur det ska gå till. Bland företag med över 50 anställda så är all tvekan bortsopad – 91 procent planerar att växa vidare och bara 4 procent har svårt att se hur det skulle gå till.
“Resan från ensiffrigt antal anställda till en något större organisation – 20-30 anställda – är uppenbart det svåraste, både ekonomiskt och mentalt för många företagare. Många vill ha kvar känslan av att kunna samla företaget runt fikabordet. Det oroande är att så många mindre företag som vill växa inte vet hur det ska gå till”, säger Ingela Hemming, SEB:s företagarekonom, i en kommentar (DI.se).
Posted in Allmänt
Tagged anställa, företagande, gasellföretag, Ingela Hemming, SEB, småföretagande
Svenska Dagbladet rapporterar:
Fotbolls-VM i Sydafrika har än så länge varit vuvuzelas mästerskap.
Nu kan musikinstrumentet förbjudas från arenorna.
– Vi ska försöka få ordning på det här så bra vi kan, säger Danny Jordan, ordförande i VM-slutspelets organisationskommitté. /…/
Man ska nog inte hoppas på för mycket, men när Jordaan (notera SvD:s stavfel) får frågan av BBC om han kan tänka sig att förbjuda vuvuzelorna säger han i alla fall:
If there are grounds to do so, yes.
We did say that if any land on the pitch in anger we will take action.
Om någon tar strid för att förbjuda dessa förfärliga blås”instrument” kan man verkligen börja tala om att guds hand blandar sig in i fotbollen. Det har nämligen aldrig varit så tråkigt att se en landskamp som detta VM. Förutom att vuvuzelorna förstör kommunikationen för spelarna, domarna och tränarna blir det inte särskilt underhållande att kolla på heller.
Varken sång eller sedvanligt publiksorl förmår bryta igenom den monotona ljudbarrikaden av det öronbedövande ljudet från de avlånga plasttrumpeterna.
I vissa matcher märker man inte ens på ljudet – annat än genom kommentatorerna – när det blir mål; publikens jubel och firande överröstar nämligen inte de blåsglada tomtarna som aldrig verkar behöva hämta andan.
Och vad är egentligen poängen med de färgglada plasttutorna? Sa någon att det skulle vara stämningsfullt? Vad är det som är stämningsfullt med ett entonigt och oavbrutet oljud? Hur hör det ihop med att heja fram sitt lag till seger? Att engelska landslaget får lite extra energi av att halva arenan står upp och sjunger “God Save the Queen” är inte svårt att förstå. Men vem är det som känner sig upplyft av trettiotusen hörselskadeframkallande vuvuzelor?
Ta bort. Förbjud. Genast.
Simon Hedlin Larsson
Henrik Berggren skriver i Dagens Nyheter:
Inträdesprovet till All Souls College i Oxford är, enligt International Herald Tribune, världens svåraste. Under två dagar har de sökande sammanlagt tolv timmar på sig att skriva ett antal uppsatser i olika ämnen. /…/ Och så finns essäfrågornas kronjuvel, ettordsämnet. Utifrån ett enda substantiv ska studenterna skriva en elegant och sammanhängande uppsats som visar att de är särskilt lämpade för All Souls. /…/ Förmågan att jonglera med ord och improvisera fram en text från ett stickord är kanske mer en måttstock på journalistisk talang än på vetenskapligt sanningssökande. Det är knappast en tillfällighet att den brittiska pressen är fylld av fyndiga och välskrivande skribenter med en examen från Oxford eller Cambridge.
Denna slutsats är konstig. Varför skulle förmågan att kunna uttrycka sig intellektuellt i skrift vara knuten just till journalistik? Att den brittiska pressen håller hög standard har många faktorer, men om man vill lyfta fram den viktigaste faktorn på utbildningssidan lär det vara bildningsideal. Bland de populäraste kurserna på Oxbridgeskolorna är PPE, Politics, Philosophy and Economics – en oerhört allmänbildande utbildning. Och då kan vi jämföra med Sverige. Hur mycket filosofi är det i statsvetenskaplig undervisning på svenska universitetet? Hur mycket Wittgenstein, Virilio och Augustinus läser man när man tar en svensk pol kand? Hur mycket obligatorisk genus”vetenskap” är det? Just precis…
Ska man dra någon generell slutsats från de hårda inträdesproven till Oxbridge vore det snarare mer lämpligt att säga att det knappast är en tillfällighet att Storbritannien har vunnit näst flest nobelpris av alla länder genom många framstående akademiker med en examen från eller tenure vid Oxford eller Cambridge (Cambridge är för övrigt det universitet som har flest nobelpristagare knutna till sig). De höga mått av kreativitet och självständigt tänkande som anglosaxiska universitet i allmänhet, och Ivy League+Stanford+Berkeley+Chicago och Oxbridge+LSE i synnerhet, kräver och uppmuntrar till utrustar eleverna med en skarpare analytisk förmåga som inte helt oväntat leder till fler nya upptäckter (innovationsgrad och nobelpris) och framgångsrika entreprenörer (hur många på Forbes topplista över rika företagare och på Times lista över världens stora ledare har inte läst en AB/BA, LLB/JD eller MBA på något av ovanstående universitet?)
På denna punkt ligger Sverige långt efter. Vi må ha hög lägstanivå, och antalet högskolepoäng per capita lär knappast vara fler i något annat mångmiljonland. Men den svenska högstanivån på grundutbildningar är skrämmande låg. På den punkten har vänstern lyckats. Duktiga elever har konsekvent hållits tillbaka, och medan ett skarpt intellekt i tonåren i USA och Storbritannien belönas med student awards och scholarships får jämnåriga svenskar nöja sig med att irritera läraren genom att ännu en gång försiktigt säga att man läst ut boken som man fick i extrauppgift att läsa för att man var klar med alla obligatoriska skoluppgifter.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged bildningsideal, bildningstradition, högskola, Henrik Berggren, Oxbridge, universitet, utbildning
Posted in Allmänt
Tagged 9/11, carbon dioxide, climate change, conspiracy, environment
Folkpartiledaren Jan Björklund visar prov på mycket kloka åsikter i en intervju i Dagens Nyheter:
– Ska individen ha mycket frihet så blir motkravet att man också tar ansvar.
Han tar ofta flykting- och invandringspolitiken som exempel. Han säger att integrationspolitiken fortfarande är för omhändertagande.
– Tänk om Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs böcker hade bemötts på det där sättet! De fick ju leta reda på en jordplätt och bygga ett hus och börja försörja sig och stå på egna ben. Det borde vara grundattityden även i Sverige.
Även gällande det omdebatterade språktestet – som förmodligen skulle fungera bäst i form av ett lag- och regeltest som dock bara ges på svenska – levererar Björklund tydliga, positiva besked:
– Det finns naturligtvis människor som är sargade, och då måste man ha regler som tillämpas med förnuft. Men de allra flesta som kommer hit och som har bestämt sig för att rycka upp sina bopålar och flytta över halva jordklotet, de är inte människor som måste tas om hand.
Trots att Folkpartiet ända sedan valet 2002 drivit kravet på att de som vill bli svenska medborgare måste klara ett språktest så har Jan Björklund inte lyckats övertyga sina borgerliga partiledarkolleger om saken.
– Men jag tror fortfarande att det vore ett viktigt steg för att förändra svensk integrationspolitik.
Posted in Allmänt
Tagged Folkpartiet, integration, invandring, Jan Björklund, lag- och regeltest, språk, språktest, Vilhelm Moberg
Posted in Allmänt
Tagged Conservatives, David Cameron, Liberal Democrats, Nick Clegg
Tove Lifvendahl ställer en mycket viktig fråga i en krönika i Corren:
Och faktum kvarstår; vi har en skriande brist på arbetsgivare. Det är för få företag som startas och förmår växa. Oavsett man vill driva en arbetslinje eller få mer resurser till offentlig verksamhet är knäckfrågan densamma – hur får vi fler små och stora arbetsgivare i det privata näringslivet?
Den borgerliga regeringen torde veta svaret. Frågan är bara om man vågar göra det som man innerst inne vet är bäst; om man har mod att utmana facket och föra en politik för minskade klyftor mellan arbetare och arbetslösa, istället för att fortsätta att främst företräda de som redan har jobb. Just nu ser det ju tyvärr inte speciellt ljust ut på den fronten…
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged arbetare, arbetsgivare, arbetslösa, arbetslinje, företag, offentligt, privat, Tove Lifvendahl
… menar Bo Ekman och James Wine på Tällberg Foundation som vägt ihop ett antal index där Sverige totalt hamnar på en förstaplats. Ekman och Wine skriver:
Vi lägger så samman ländernas platssiffror på de olika listorna till ett slags metaindex. Liksom för tre år sedan beläggs första platsen av Sverige (platssiffra 4,6) vilket är 1,0 bättre än sist. Nu liksom då följs Sverige av de övriga fyra nordiska länderna om än i något varierad ordning. Tyskland har till exempel siffra 15,0, Storbritannien 18,9, USA, 25,4, Ryssland 72,9, Kina 82,0 och Indien 90,6.
Dessa mätningar av allt från konkurrenskraft, mänskliga rättigheter, miljö och demokrati bygger på systematiska jämförande analyser. Att Sverige och de nordiska länderna förstärker sin tätposition är intressant i en värld stadd i så dramatisk förändring. Tätpositionen speglar också bilden av Sverige och Norden som en det globala samhällets nationalpark.
Och egentligen borde väl detta inte förvåna någon. Lägger man samman faktorer som utbildning, fattigdom, globalt inflytande, miljö, jämställdhet, växthusgasutsläpp, politisk stabilitet, kriminalitet, naturalisering, arbetslöshet, korruption, folkligt inflytande, folkhälsa och sociala skyddsnät är det svårt att tänka sig att något land skulle vara bättre än Sverige. Detta innebär inte att alla svenskar lever perfekta liv. Sverige har tveklöst många och svåra problem. Även i Sverige finns många människor som lider, lever under omänskliga förhållanden och som samhället blundar för. Många svenskar har dålig hälsa, och problemen är av såväl fysisk som psykisk natur. Samtidigt är det också många som aldrig får möjlighet att utnyttja sin potential och sträva efter att uppnå sina drömmar. Allt detta måste vi naturligtvis försöka ändra på.
Men medan vårt ständiga arbete för att göra Sverige bättre pågår bör vi samtidigt erinra oss att Sverige på många sätt faktiskt är ett fantastiskt land. Och får man frågan om vilket man tycker är världens bästa land är det svårt att svara något annat än just Sverige.
Simon Hedlin Larsson
Claes Arvidsson har också bloggat om värnskatten:
Peter Birch Sørensen menar att värnskatten kan avskaffas utan att Anders Borg skulle gå miste om de fem miljarder kronor som den nu ger, eftersom skatteunderlaget ökar på grund av de dynamiska effekter som ett slopande av skatten ger upphov till.
Från regeringen lyder dock budskapet att höginkomsttagarna inte kan prioriteras. Därmed spelar man lite på samma bana som vänstern. Från de rödgröna hörs ropen skalla att höginkomsttagarna måste vara med och betala. En fråga om rättvisa, alltså.
Men är det verkligen rättvist med en marginalskattesats som innebär att man bara få behålla en tredjedel av en inkomstökning?
Birch Sørensen har för övrigt skrivit en mycket bra bok i makroekonomi tillsammans med Hans Jørgen Whitta-Jacobsen. Introducing Advanced Macroeconomics: Growth & Business Cycles heter den, och går att köpa på Amazon.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged Claes Arvidsson, Hans Jørgen Whitta-Jacobsen, Peter Birch Sørensen, värnskatt
Anna Ekström, ordförande Saco, visar i dagens DN Debatt återigen varför hon med sin pragmatism, kunskap och sitt kunnande bör vara ett självskrivet statsråd i en eventuell rödgrön regering (förutsatt att hon själv vill förstås):
Den svenska marginalskatten höjdes i och med införandet av den så kallade värnskatten i mitten av 1990-talet och har därefter blivit kvar på höga nivåer. För dem som arbetar i Sverige lönar det sig i dag sämre att utbilda sig jämfört med i de allra flesta andra välutvecklade länder. Akademiker, som under flera år avstår inkomst och tar på sig lån, får dålig utdelning på sin kunskapsinvestering. Det är dåligt för vår långsiktiga utveckling om skattesystemet aktivt motverkar det som är bra för arbetsmarknaden och svensk ekonomi i stort.
Därför är det också olyckligt att så många i dag måste betala statlig inkomstskatt. Den statliga inkomstskatten drar in cirka tre procent av de totala skatteintäkterna. De utgör därmed en förhållandevis marginell intäktskälla för statskassan, men har stora negativa effekter på avkastningen på utbildning. När en person når upp till lönenivån där statsskatt måste betalas ökar beskattningen i ett slag med 20 procentenheter.
För närvarande är det runt 30 procent av alla heltidsarbetande som betalar statlig inkomstskatt och som därmed i skattesystemet betraktas som ”höginkomsttagare”. Det är en alltför hög andel. Dessutom borde principen om hälften kvar av en lönehöjning gälla alla löntagare. Värnskatten bör därför avskaffas.
Posted in Allmänt
Tagged Anna Ekström, incitament, marginalskatt, rödgröna, statlig inkomstskatt, statsråd, utbildning, värnskatt
I Svensk Tidskrift skriver den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson om genusperspektiv:
Fallet med den bedräglige regeringstjänstemannen får illustrera vad jag menar. Som handläggare vid näringsdepartementets dåvarande jämställdhetsenhet, en oceanångare sjösatt av statsrådet Margareta Winberg, förstod tjänstemannen snabbt hur han i falskt namn och med knipsluga formuleringar kunde ansöka om regeringens öronmärkta genuspengar till påhittade jämställdhetsprojekt. Inte ens det imaginära projektet med det löjeväckande namnet ”Nordisk samverkan mot sexualiseringen av vardagsrummet”, väckte oråd hos det då ansvariga statsrådet Jens Orback. Signalfrasen gav enbart positiva vibbar på jämställdhetsenheten. Svisch, så fördes 100 000 kronor över till handläggarens konto. Närmare en och en halv miljoner kronor hann bedragaren lura till sig av skattebetalarnas pengar innan regeringskansliets säkerhetsavdelning satte stopp för hans ”extrainkomster”.
Abrahamsson är här inne på något viktigt. Den svenska genus”vetenskapen” är förmodligen den mest strukturalistiska av alla etablerade politiska teorier. Ur ett genusperspektiv är vi alla i praktiken offer för patriarkatet och den universella könsmaktsordningen, som finns överallt och undermedvetet påverkar oss till att nedvärdera halva jordens befolkning. I och med att patriarkatet fördärvar alla samhällets institutioner och sociala sammanhang innebär det att man kan forska med ett genusperspektiv inom precis vad som helst, oavsett om det gäller lamarckismens implicita förnekelse av mäns våld mot kvinnor, könsdiskriminering inom kollektivtrafiken, matematikens uttryck för manliga härskartekniker, antimaterians indirekta bevarande av könsstrukturer eller sexualiseringen av vardagsrummet.
Vad många genusgalningar har missat är emellertid att om patriarkatet är överallt så är det också ingenstans. Att något existerar förutsätter också att något inte existerar. Någonting är bara någonting så länge ingenting är ingenting. Att allting skulle vara feminism är således trams eftersom det också innebär att ingenting är feminism. Jämför detta med exempelvis rationellt beteende. Rational choice theory (RCT) förutsätter att alla människor agerar rationellt, men om nu allt beteende kan beskrivas som rationellt, då är ju också alla beteenden irrationella; om alla beteenden är rationella finns det nämligen inget som gör dem rationella.
Kopplat till Abrahamssons artikel är kontentan att uppfattningen om att könsmaktsordningen finns överallt och att alla frågor är genusfrågor korkad och leder till en urvattning av alla begrepp som hör till sammanhanget. Dessutom är det ett hån mot alla som blir utsatta för riktigt könsförtryck när en grupp personer försöker göra alla vardagsproblem till frågor om manligt förtryck av kvinnor.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged feminism, genus, genusgalningar, jämställdhet, Jens Orback, könsmaktsordning, Margareta Winberg, Maria Abrahamsson, patriarkat, strukturalism
Enligt Feministiskt initiativs tredje stadga gäller följande:
Feministiskt initiativ arbetar i enlighet med denna stadga, föreningens plattform, dokumentet ”För en feministisk politik” och kongressens beslut.
Och går man igenom dokumentet För en feministisk politik finner man att ordet “jämställdhet” förekommer hela 88 gånger. Samtidigt visar en genomgång av flertalet partiers riksdagslistor att Feministiskt initiativ är det mest ojämställda partiet, och till och med ännu mer ojämställt än Sverigedemokraterna.
Ofta får man höra att Sverigedemokraterna är dåliga på jämställdhet och på att främja en jämn könsbalans. Mycket riktigt visar det sig också att bland Sverigedemokraternas riksdagskandidater är bara cirka var fjärde person kvinna. Det är emellertid ironiskt, uppseendeväckande och tråkigt att Feministiskt initiativ är ännu värre än Sverigedemokraterna. På F!:s riksdagslista är endast runt var femte kandidat man.
Hur ska ett parti som går till val på könskvotering och på att göra alla politiska frågor till feministiska frågor kunna ha någon som helst trovärdighet för sina jämställdhetsvisioner med valets mest könssnedvridna riksdagslista?
Simon Hedlin Larsson
Nationalekonomer brukar ofta utgå från att människor agerar rationellt, eller på något sätt förutsägbart. Och själva nyttomaximeringslogiken kan ändå tyckas vara hyfsat realistisk; att anta att människor vill sitt eget bästa känns rimligt. När sedan utfall inte överensstämmer med prognos lär det oftare att ha att göra med faktorer som bristfällig information eller subjektiv uppfattning av nytta att göra, än att personen i fråga inte maximera sitt eget resultat. Och just det där med subjektiv uppfattning av nytta är mycket intressant att observera när det gäller spelteoretiska fenomen. Tar man exempelvis standardexemplet “The Prisoner’s Dilemma” så visar verkligheten att spelarna (personerna) i många fall har en helt annan tolkning av vad som egentligen är i deras eget intresse.
Exemplet går som bekant ut på att två personer är åtalade för ett brott och kan välja att antingen vara tyst eller vittna mot den andre. Fångarna kan inte kommunicera med varandra överhuvudtaget. Är båda tysta får de ett gemensamt straff x, vittnar den ene mot den andre får den som vittnar y och den som blir angiven z, och om båda anger varandra får båda t, där x < y < t < z. Som spelet är uppbyggt är det således bäst för båda att vara tysta, men sett till var och ens individuella strategi är det alltid bäst att vittna i och med risken för att den andre vittnar samtidigt som man själv är tyst och därmed får det hårdaste straffet z. Spelar båda optimalt ur individuell synvinkel kommer det alltså sluta med att båda anger varandra. Enkel psykologi säger emellertid att vid upprepade omgångar av samma spel så kommer spelarna implicit att kunna kommunicera med varandra genom sina val och kommer därför kunna välja att samarbeta genom att vara tysta – vilket båda tjänar på eftersom de då får det lägsta straffet x. Experiment och studier av verkliga förhållanden visar dock en annan bild; många människor upprörs över andra människors olämpliga beteenden att de är beredda att välja alternativ som de själva, ur objektiv synvinkel, förlorar på för att kunna straffa andra.
Föreställer man sig “The Prisoner’s Dilemma” på riktigt kan man tänka sig att den ene blir sur på den andre för att de blev gripna och alltså är beredd att sitta ett längre fängelsestraff – bara för att kunna förvärra situationen för den andre. Att straffa en annan människa blir således viktigare än vad som skulle kunna ses som den objektiva nyttan; i detta fall att få ett lågt straff. Skrämmande? Ja, på sätt och vis då detta illustrerar människans stora hämndbegär. Förvånande? Nej, knappast.
Simon Hedlin Larsson
Posted in Allmänt
Tagged hämnd, irrationell, mikroekonomi, nytta, nyttomaximering, rationell, spelteori, The Prisoner's Dilemma
SIMON HEDLIN 