Monthly Archives: November 2005

Följande text publicerades i Expressen:

Går jag verkligen i skolan för att lära mig? När jag var liten trodde jag alltid det. Men när jag nu går på gymnasiet och ska på egen hand välja valbara kurser inför andra och tredje läsåret drar jag mig, precis som många andra, för att välja ämnen jag inte vet så mycket om.

Istället väljer jag hellre ämnen som överensstämmer mina kunskaper och fritidsintressen. Allt för att få så höga betyg så enkelt som möjligt.

Kort sagt handlar det om skräck för att inte få betyg som uppfyller kraven för framtida drömutbildning eller drömyrke. En skräck jag tror att många i min ålder delar med mig. Även om en del gymnasister inte har någon direkt rädsla för låga betyg så är det nog ingen som tackar nej till höga betyg, särskilt inte om man kan få dessa utan att behöva anstränga sig.

Jag förstår varför företag är noga med att anställa personer med god utbildning och därför ser betyg som ett bra hjälpmedel. Jag förstår att betyg också är ett bra redskap för att kunna kvalificera studenter för universitet och annan högskoleutbildning.

Men jag tycker att det istället ska ges betyg i uppförande som förr i tiden. På ett arbete finns det så många andra faktorer och egenskaper som spelar in. Jag har själv yrkesarbetat i drygt ett halvår. Min erfarenhet är att egenskaper som samarbetsvilja, motivation, potential och uppförande har stor betydelse. Detta är dock något som inte bedöms i dagens betygssystem eller kursmål. Jag tycker att vi elever borde få betyg i åtminstone uppförande och samarbetsvilja, två faktorer som är väldigt viktiga nästan oavsett vad man arbetar med.

Jag tycker att dagens Sverige är alldeles för betygsfixerat. Samhället vi lever i målar upp en schablonbild av att höga betyg gör oss till bättre människor. Självklart är det bra att sikta på höga betyg eftersom man i ungdomsåren ofta är osäker kring vad man vill och då ger högre betyg fler valmöjligheter.

Idag är det dock alldeles för mycket tal om höga betyg och elever bränner ut sig redan under grundskolans två sista år för att de tvunget skall ha MVG i alla ämnen. Jag vill inte bränna ut mig i en frustrerande jakt på höga betyg. Jag vill kunna gå i skolan och lära mig saker jag inte vet. Jag vill kunna välja kurser som inte tillhör mina bästa intressen. Jag vill kunna gå i skolan utan att känna som om mitt liv vore en katastrof för att jag inte får MVG i en kurs.

Det är tid att ändra vårt betygsfixerade Sverige.

Simon Hedlin Larsson

Följande text publicerades i Dagens Nyheter:

Turk, neger, kines. I vardagligt språk bestämmer utseendet om en människa kallas för turk, neger, kines, kille eller tjej. När en person berättar en historia på pendeltåget om en blond kille med blå ögon kan den exempelvis säga: “Igår när jag var på stan så var det en kille som…” Om killen i historien har svart hår och sneda ögon inleds historien istället med: “Igår när jag var på stan så var det en kines som…”

Jag märker ofta att människor använder orden turk, neger och kines för att beskriva människor som inte ser västeuropeiska ut. Systemet är enkelt att förstå; är man mörkhyad kallas man neger, har man svart hår och sneda ögon kallas man kines, ser man inte västeuropeisk ut och saknar mörk hy och sneda ögon kallas man turk.

“Du vet han som alltid inte har koll på nåt, turken?” “Iraniern menar du?” “Same shit.” Många tycker att koreaner och kineser är samma sak. Samma sak gäller latinamerikaner och turkar. Även indier och afrikaner. Frågan är hur mycket gemensamt en argentinare har med en turk. Eller en indier och en sydafrikan. Jag tycker att det är samma sak som att kalla en person med svenska föräldrar för tysk. Jag tror inte att den personen känner sig så hemmastadd i att bli kallad tysk. Ungefär samma känsla tror jag att en irakier känner sig när han kallas turk.

Om en person ska berätta en historia och säger “Det var en turk som stod i kassan och…” förväntas utseendet eventuellt kulturen ha en direkt relevans till klimax i berättelsen. Annars tycker jag att det man istället bör säga “Det var en kille/tjej som stod i kassan och…” vilket förmodligen hade skett ifall personen i kassan hade sett svensk ut (hur man ser ut när man är “svensk” tycker jag dock är diskutabelt.)

Jag antar att uppdelandet av människor som inte ser västeuropeiska ut handlar om utseende och inte kulturer. Jag är adopterad från Taiwan och är alltså i mångas ögon kines. Dessvärre kan jag inte ett enda ord kinesiska och har inte mer koll på den kinesiska kulturen än den pakistanska. Således är det väldigt främmande för mig att bli kallad kines och varför jag kallas så måste ju ha med mitt utseende och inte mitt medborgarskap att göra.

Jag tror inte att turk, neger och kines-jargongerna är ett hot mot samhället. Men jag tycker att det är väldigt ogenomtänkt och onödigt att kalla en människa för någonting som den inte är. Poängen med pronomen är att dem ska ersätta substantiv på ett logiskt sätt. Att kalla en kille eller tjej från Bolivia för turk är inte det minsta logiskt. Dessutom tycker jag att det är väldigt irriterande när en del blandar ihop kulturer som om det inte spelade någon roll.Tänk på vad ni säger – människor tolkar er utifrån ert språkbruk och handlingar.

Simon Hedlin Larsson

Följande text publicerades i Expressen:

Går jag verkligen i skolan för att lära mig? När jag var liten trodde jag alltid det. Men när jag nu går på gymnasiet och ska på egen hand välja valbara kurser inför andra och tredje läsåret drar jag mig, precis som många andra, för att välja ämnen jag inte vet så mycket om.

Istället väljer jag hellre ämnen som överensstämmer mina kunskaper och fritidsintressen. Allt för att få så höga betyg så enkelt som möjligt.

Kort sagt handlar det om skräck för att inte få betyg som uppfyller kraven för framtida drömutbildning eller drömyrke. En skräck jag tror att många i min ålder delar med mig. Även om en del gymnasister inte har någon direkt rädsla för låga betyg så är det nog ingen som tackar nej till höga betyg, särskilt inte om man kan få dessa utan att behöva anstränga sig.

Jag förstår varför företag är noga med att anställa personer med god utbildning och därför ser betyg som ett bra hjälpmedel. Jag förstår att betyg också är ett bra redskap för att kunna kvalificera studenter för universitet och annan högskoleutbildning.

Men jag tycker att det istället ska ges betyg i uppförande som förr i tiden. På ett arbete finns det så många andra faktorer och egenskaper som spelar in. Jag har själv yrkesarbetat i drygt ett halvår. Min erfarenhet är att egenskaper som samarbetsvilja, motivation, potential och uppförande har stor betydelse. Detta är dock något som inte bedöms i dagens betygssystem eller kursmål. Jag tycker att vi elever borde få betyg i åtminstone uppförande och samarbetsvilja, två faktorer som är väldigt viktiga nästan oavsett vad man arbetar med.

Jag tycker att dagens Sverige är alldeles för betygsfixerat. Samhället vi lever i målar upp en schablonbild av att höga betyg gör oss till bättre människor. Självklart är det bra att sikta på höga betyg eftersom man i ungdomsåren ofta är osäker kring vad man vill och då ger högre betyg fler valmöjligheter.

Idag är det dock alldeles för mycket tal om höga betyg och elever bränner ut sig redan under grundskolans två sista år för att de tvunget skall ha MVG i alla ämnen. Jag vill inte bränna ut mig i en frustrerande jakt på höga betyg. Jag vill kunna gå i skolan och lära mig saker jag inte vet. Jag vill kunna välja kurser som inte tillhör mina bästa intressen. Jag vill kunna gå i skolan utan att känna som om mitt liv vore en katastrof för att jag inte får MVG i en kurs.

Det är tid att ändra vårt betygsfixerade Sverige.

Simon Hedlin Larsson