Monthly Archives: February 2011

I senaste Fokus går att läsa en intressant artikel där bland andra Nima Sanandaji, VD för tankesmedjan Captus, och Johanna Möllerström,  doktorand i ekonomisk psykologi, intervjuas. Sanandaji gör en viktig poäng när han pekar på möjligheterna att bättre behovsanpassa det sociala skyddsnätet så att de som behöver mer hjälp faktiskt får det. Människor som har särskilt höga kostnader på grund av svåra sjukdomar, exempelvis, borde inte få samma – utan högre – stöd som någon som har långt mindre problem.

Möllerström intervjuas om Alliansens reformer och hon konstaterar att det inte alltid har blivit som man har tänkt sig:

Ser man på alliansens första mandatperiod så har reformerna inte alltid varit optimalt utformade, sett till de effekter som regeringen velat uppnå, anser Johanna Möllerström.

– Jobbskatteavdraget verkar väldigt många inte ha märkt av. Man trodde att om folk bara får mer pengar i plånboken så kommer de att märka det, men det verkar inte som om alla gör det.

Hon tycker att den andra sidan av arbetslinjen lider av samma brist på fördjupad konsekvensanalys. Vid reformerna av sjukförsäkringen och a-kassan kom debatten att handla om något helt annat än vad moderaterna hade tänkt sig.

Det finns helt klart viktiga poänger i Möllerströms resonemang, men frågan är om det centrala med just jobbskatteavdraget egentligen var att det skulle synas i plånboken. Det är ju i alla fall inte det som primärt skapar jobb; de nya jobben kommer genom att man minskar bruttolönerna relativt nettolönerna så att arbetstagarnas inkomster inte påverkas negativt samtidigt som det blir billigare för företagen att anställa. På den punkten kanske det i och för sig heller inte har blivit riktigt som man har tänkt sig, men det är en annan femma.

Simon Hedlin Larsson

För den politiskt intresserade kan kanske följande tre jobbtips vara av intresse:

– Svenska Dagbladet söker en ledarskribent och två sommarvikarier.

– Tidningen NU söker vikarierande chefredaktör och sommarvikarier.

– Folkpartiet söker två praktikanter till Brysselkansliet från juli till och med december (utlysning laddas inom kort upp på sidan som länkas).

The word “urgency” is given a new dimension after shopping groceries at a South East Asian market; people are fighting their way through to the steamed, dried and deep fried non-beheaded animals in a claustrophobic space which per-capita ratio perhaps best resembles of the crowded exits by the 85th minute of a 0-3 loss at Old Trafford – or simply put: the population density of Macau – whilst dodging flying packs of noodles and bags of rice in the search for the end of the near-infinite queue – an exercise that demands the physical fitness of Michael Oher, the persistence of Odysseus, and the ninja reflexes of Master Yoda.

Simon Hedlin Larsson

I veckans nummer av tidningen NU figurerar det tidigare statsrådet och den riksdagsledamoten Gabriel Romanus i andra delen av en debatt om socialliberalism. Det finns en del i den som är värt att diskutera.  En sak som tankarna kan fästa sig vid är den jämförelse mellan socialliberalism och “ultraliberalism” som görs under underubriken “Så här tycker socalliberalen och ultraliberalen enligt Romanus …” när det gäller punkten “bankkrisen”:

• Socialliberalen: Staten får gå in och garantera låntagarnas pengar.
• Ultraliberalen: Låntagarna valde fel bank. Synd för dem!

Någon tycker säkert detta var roligt uttryck. En annan tycker att det är träffande. Men detta illustrerar samtidigt den ytliga nationalekonomiska analys som stora delar av svensk liberalism lider av. Man kan faktiskt vara liberal, långt till vänster på den politiska skalan och samtidigt tycka att det är problematiskt att staten går in och räddar finansiella institutioner från kollaps.

Anledningen till det är en grundläggande liberal invändning mot “too big to fail”, nämligen att det är ohållbart att privatisera vinster och socialisera förluster. Visst kan staten rädda finansiella institutioner – men var kommer statens pengar ifrån? Här bör stora delar av den svenska liberalismen fördjupa sitt tänkande och se att det inte bara handlar om de tillgångar som man eventuellt kan garantera från statligt håll, utan också vilka signaler det riskerar att sända inför framtiden. Hur liberalt är det egentligen att företag inte ska kunna gå i konkurs så länge de ser till att bli så stora att de blir “too big to fail”? Vad säger detta om vilka risker som stora finansiella institutioner kan ta framöver?

Att låta Lehman Brothers gå i konkurs kan analyseras från mängder av perspektiv, men ser man till aspekten om signaler som staten sänder var det nog klokt att visa att man inte kan lita helt på att den amerikanska staten räddar en ifall man missköter sig. I teorin bör detta innebära mindre oproportionerligt risktagande än om man går in och räddar alla stora finansiella institutioner som krisar. Detta är förmodligen inte bara klokt, utan även liberalt.

Simon Hedlin Larsson

Följer man världens medier är det få som inte önskar tunisierna och egyptierna demokrati. Men vad är egentligen demokrati? Enkel reflektion från senaste numret av Radikalt Forum:

Demokrati används dagligen som ett otvetydigt positivt fenomen – för många är det bland de mest positivt laddade orden av alla. Men är det någon som enkelt kan förklara vad demokrati är? Är demokrati fria och hemliga val, är det kanske politisk aktivitetsnivå eller snarare grundläggande rättigheter? Avsaknaden på en tydlig definition kan tyckas vara en petitess, men hur mäter man något som man inte säkert vet vad det är? Den minsta gemensamma nämnaren för västerländska politikers uttalade ambitioner lär vara att stärka demokratin. Men hur ska väljarna i nästa val avgöra om politikerna har uppfyllt sitt löfte om mer demokrati ifall demokratin inte är objektivt kvantifierbar?

Nationalencyklopedin ger två definitioner av begreppet demokrati: 1) politiskt system i vilket regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den framkommer genom fria, allmänna och hemliga val och där vissa medborgerliga rättigheter, såsom yttrande- och församlingsfrihet, är garanterade och 2) stat där regeringen tillsätts genom fria, allmänna och hemliga val ofta på ett indirekt sätt och med begränsade ansvarsområden för regeringen.

Använder man den sistnämnda definitionen bör de flesta länder betraktas som demokratier och icke-demokratier förpassas närmast till en något utökad lista över USA:s såkallade rouge states. Den förstnämnda begreppsförklaringen är mer specifik. Enas man om att demokrati måste omfatta en rad grundläggande medborgerliga rättigheter blir flera länder med allmänna och hemliga val, men som saknar exempelvis mötesfrihet, fall för prövning. Problemet är att åsikterna går isär om vilka rättigheter som ska räknas som demokratiska. Yttrande- och mötesfriheten anses av många vara de viktigaste. Men somliga, däribland undertecknad, anser att rättssäkerhet, äganderätt och rätt att arbeta och driva företag är minst lika väsentliga i ett demokratiskt samhälle. Denna diskussion om vilka rättigheter som är viktiga har vi alldeles för sällan i den politiska debatten.

Den bristande enigheten om vad demokrati är leder också till komplikationer när begreppet används – konsekvenser som förvärras av att ordet används så frekvent och i så uteslutande positivt bemärkelse. Den masskommunikation som samhällsdebatten innebär kräver förenklingar; ofta leder till att länder slarvigt delas in i demokratier och diktaturer. Partier och organisationer stämplas i sin tur, enligt samma dualistiska princip, som demokratiska eller odemokratiska. I Sverige märktes detta fenomen tydligt förra hösten då Vänsterpartiet uppenbarligen var ett demokratiskt parti, medan Sverigedemokraterna ansågs vara ett odemokratiskt parti. Demokratiskt eller odemokratiskt. Svart eller vitt. Men var är färgen grå? Var är nyanserna?

För många vore det, med rätta, stötande att kalla Vänsterpartiet för odemokratiska, men nog borde man kunna säga att ett parti som stödjer vänsterextremister i Latinamerika är mindre demokratiskt än exempelvis Socialdemokraterna, som istället försöker fokusera på att bistå mer frihetsvurmande politiska krafter. Förutom en livligare debatt om själva definitionen av demokrati bör tydligare jämförelser göras mellan parter utifrån hur demokratiska de är. Uppdelningen mellan demokratier och diktaturer undviker att bemöta den oundvikliga gradskillnaden. Ett land är nämligen sällan antingen rättssäkert eller orättssäkerhet.

Det må vara bekvämt att uppdela universum i goda och onda ting. Arbetet för de som vill göra världen bättre kan också tyckas förenklas avsevärt; främja ljusets makt och stoppa mörkrets kraft, ungefär. Men detta är inte mer än en illusion om det råder stor oenighet om vad det i själva verket är som är gott. En dualistisk indelning av demokratiska och odemokratiska länder riskerar att bortse från de problem som de länder har som befinner sig i gråzonen – vilket egentligen kanske de allra flesta länder gör. En del länder har allmänna och hemliga val, men lider av omfattande korruption. Andra är förhållandevis rättssäkra, men saknar lagar som tillkännager kvinnor äganderätt. En tredje kategori är länder som visserligen garanterar grundläggande rättigheter, men saknar pluralistiskt inflytande, exempelvis Japan under perioden 1955-2009 som styrdes i princip oavbrutet av Liberal Democratic Party (LDP).

Simon Hedlin Larsson