Monthly Archives: February 2011

Den duktiges ansvar

Det finns många saker att kommentera gällande Sanna Lundells upprörda krönika om den svenska skolan. I synnerhet följande citat:

Hur man kan vara så fast i sin övertygelse och propagera för fria skolval och hävda att det kommer att öka rättvisan i samhället när så många studier och forskningsrapporter världen över visar på motsatsen? Det vill säga att fria skolval ökar segregationen kunskapsmässigt, socioekonomiskt och etniskt.

Vilka studier och forskningsrapporter Lundell syftar på framgår såklart inte. När man inte läser akademiska tidskrifter eller prenumererar på nyhetsbrev från tankesmedjor och forskningsinstitut vore ju det värsta att bli påkommen och därför hänvisar man istället lite löst till “den där forskningen”.

En annan otydlighet i argumentet är rättvisa, för vadå rättvisa? Motsatsen till friskolor är att barn tvingas gå på den skola som ansvarar för det upptagningsområde man är bosatt i. Hur rättvist är det? Hur har barn själva möjlighet att påverka detta? Och vad händer med alla de som antingen hamnar på riktigt dåliga skolor och/eller skolor där de vantrivs. Nej, tyvärr, det finns bara en skola per geografiskt upptagningsområde, verkar vara Lundells svar. Valfrihet är ett privilegium endast de vuxna åtnjuter.

En till sak som Lundell inte verkar ha ägnat många sekunder åt att reflektera över är varför det alltid är rättvisa att barn med helt disparata intressen måste tvingas gå tillsammans. Det är bra med mångfald för barnen lär sig umgås med olika människor, är antagligen ett av argumenten man skulle få höra. Men denna “heliga mångfaldsko” verkar ju inte gälla för vare sig idrott eller kultur. När klagade någon av Aftonbladets extrempolitiska krönikörer senast på att dans-, musik- eller fotbollsskolor ökar segregationen och klyftorna i samhället? När är det kultur- och idrottselitens tur att ta ansvar för att hjälpa oss som inte är lika framgångsrika? Vi är nog många som fortfarande väntar på att någon ska strida för att alla stockholmare ska tillåtas få gå på AIK:s, Brommapojkarnas och Djurgårdens ungdomsakademier.

Lundell skriver att friskolor är en dålig idé för att bara vissa har tid och möjlighet att göra välinformerade val:

Det är ju bara det att blattarna i hyresrätterna, eller de ensamstående heltidarbetande svennebananmorsorna, eller de sjukskrivna låginkomsttagarna de facto inte har samma möjligheter att sätta sig in i sin valfrihet.

De har inte samma förkunskaper, ork, tid och kraft att hämta och lämna sin sexåring på andra sidan stan i en lite finare, vitare innerstadsskola eftersom de har fullt upp med att plugga svenska för invandrare när de inte byter blöjor på dementa pensionärer, städar femtioelva sjukhuskorridorer, viker tvätt hos nån uttråkad hemmafru på Lidingö, eller slåss mot Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att få sina diagnoser betrodda.

Men varför skulle detta problem enbart gälla för barnens skolval? Tidsbristen är väl minst lika närvarande när ensamstående fäder och nyanlända ska välja sina egna utbildningar? Det finns garanterat många ensamstående och nyanlända som exempelvis gärna skulle vilja bli journalister men inte har “samma förkunskaper, ork, tid och kraft” att hinna gå på en “finare, vitare innerstadsskola” som typ Poppius journalisthögskola. Borde inte Lundell argumentera för att högskole- och universitetsval också förbjuds? Minska segregationen, öka rättvisan och så vidare. Varför ska folk behöva välja själva när någon annan kan göra det åt en liksom?

Simon Hedlin

Revolutionerna är ännu inget att jubla över

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en konstig ledarkrönika i Expressen om revolutioner. Budskapet verkar vara att statsminister Fredrik Reinfeldt inte är tillräckligt euforisk över utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. Men varför skulle han vara det? Det finns ju ingen anledning att vara uppjagad över de demonstrationer som just nu pågår på andra sidan Medelhavet. Målet är och kommer alltid vara demokratiska politiska institutioner och universella mänskliga rättigheter. Inte dessa är garanterade är det inget att hurra över.

Demonstrationerna har två möjliga utfall: 1) de slås ner av respektive regim och rinner ut i sanden eller 2) de leder till att en regim byts ut mot en annan – som så har skett senast i Egypten. Att de sittande regimerna segrar är fortfarande möjliga utfall – kanske i synnerhet i ett land som Iran där man är van sedan länge vid att jämna demonstranter med marken. Ännu fler döda människor och politiskt status quo, det vill säga. Utfall nummer två är därför det som man får hoppas på. Men även om så sker är det inte nödvändigtvis något att jubla över. Regimskifte betyder en ny regim. Det säger inget om att den nya regimen nödvändigtvis är mindre förtryckande. Den som menar att alla demonstranter kämpar för samma frihet och samma mänskliga rättigheter som vi i Sverige önskar dem är mer naiv än Voltaires unge Candide eller Miguel de Cervantes protagonist Alonso Quijano.

Marteus skriver om Reinfeldt:

Där fanns ingen genuin entusiasm över att diktatorer vacklar och faller runtom i arabvärlden. På den raka frågan: “Är det bra att människor protesterar och att ledarna tvingas avgå?” svarade han inte “Skojar du!?” utan började, efter en tankepaus, med: “Ja, jag tycker ju att det här rymmer något potentiellt mycket spännande…”

Reinfeldt talar om potential och det är precis vad är – varken mer eller mindre. Allt hänger på att det slutar med utfall nummer två, regimskifte, och att nästa ledare är bättre än den förra. Om man utgår från att det automatiskt kommer bli bättre bara för att man lyckas största en diktator kan man nog inte mycket om Afrikas blodiga förflutna. Hur många revolutioner har skett i Afrika sedan andra världskriget? Hur många av dem har slutat i långsiktig politiskt stabila demokratier? Precis. Att inte jubla för tidigt visar att vi för ovanlighetens skull faktiskt har lärt oss något av historien. Det kommer nämligen en dag efter regimskiftet också. Och det är då det svåraste börjar för då ska grunden läggas för en hållbar demokratisk och ekonomisk utveckling.

Vi hoppas alla innerligt på en utveckling som garanterar människor fundamentala politiska fri- och rättigheter och naturligtvis måste Sverige, EU och resten av västvärlden göra sitt bästa för att verka för detta (även om möjligheterna vid sidan av militära interventioner – vilka det finns anledning att vara skeptisk till – är starkt begränsade). Men det finns ingen anledning att ta ut segern i förskott. Inte minst sänder det dåliga signaler till människorna i Nordafrika och Mellanöstern. Risken är att vi alla vaknar en morgon i en desillusion som påminner om den som präglade ungdomen efter första världskriget för att de alldeles för höga förväntningarna och förhoppningarna krossats av regimlojala pansarvagnar.

Att tona ned upprymdheten har inget med minskat engagemang att göra. Tvärtom. Snarare visar det prov på uthållighet och att man är beredd att fortsätta kämpa för en demokratisk utveckling oavsett takten på utvecklingen. Om det är något som kan liknas vid ett marathonlopp är det kampen för mänskliga rättigheter och därför är det viktigaste av allt att vi är mer uthålliga än våra motståndare.

Simon Hedlin Larsson

Så skapas rikedom

Det finns många anledningar till att USA är världens rikaste land. Kausala samband är komplexa ting och det hela blir inte lättare när man analyserar ett samhälle med trehundra miljoner invånare. Men detta korta videoklipp säger egentligen allt om vad USA:s ekonomiska framgång bygger på.

Simon Hedlin Larsson

Reformer som man har tänkt sig

I senaste Fokus går att läsa en intressant artikel där bland andra Nima Sanandaji, VD för tankesmedjan Captus, och Johanna Möllerström,  doktorand i ekonomisk psykologi, intervjuas. Sanandaji gör en viktig poäng när han pekar på möjligheterna att bättre behovsanpassa det sociala skyddsnätet så att de som behöver mer hjälp faktiskt får det. Människor som har särskilt höga kostnader på grund av svåra sjukdomar, exempelvis, borde inte få samma – utan högre – stöd som någon som har långt mindre problem.

Möllerström intervjuas om Alliansens reformer och hon konstaterar att det inte alltid har blivit som man har tänkt sig:

Ser man på alliansens första mandatperiod så har reformerna inte alltid varit optimalt utformade, sett till de effekter som regeringen velat uppnå, anser Johanna Möllerström.

– Jobbskatteavdraget verkar väldigt många inte ha märkt av. Man trodde att om folk bara får mer pengar i plånboken så kommer de att märka det, men det verkar inte som om alla gör det.

Hon tycker att den andra sidan av arbetslinjen lider av samma brist på fördjupad konsekvensanalys. Vid reformerna av sjukförsäkringen och a-kassan kom debatten att handla om något helt annat än vad moderaterna hade tänkt sig.

Det finns helt klart viktiga poänger i Möllerströms resonemang, men frågan är om det centrala med just jobbskatteavdraget egentligen var att det skulle synas i plånboken. Det är ju i alla fall inte det som primärt skapar jobb; de nya jobben kommer genom att man minskar bruttolönerna relativt nettolönerna så att arbetstagarnas inkomster inte påverkas negativt samtidigt som det blir billigare för företagen att anställa. På den punkten kanske det i och för sig heller inte har blivit riktigt som man har tänkt sig, men det är en annan femma.

Simon Hedlin Larsson

Tre jobbtips

För den politiskt intresserade kan kanske följande tre jobbtips vara av intresse:

Svenska Dagbladet söker en ledarskribent och två sommarvikarier.

Tidningen NU söker vikarierande chefredaktör och sommarvikarier.

Folkpartiet söker två praktikanter till Brysselkansliet från juli till och med december (utlysning laddas inom kort upp på sidan som länkas).

Liberala värderingar är Folkpartiets framtid

Skriver i veckans nummer av Tidningen NU om värderingar (ej upplagd på nätet). Följande är en längre version av samma text:

Under valrörelsen lärde vi oss alla en viktig allitteration som beskrev en av de största skillnaderna mellan blocken: sunda statsfinanser. Alliansen tar ansvar för ekonomin medan Lars Ohly i Regeringskansliets korridorer innebär att sedelpressarna går varma. Det var bilden som kommunicerades och detta gjorde vi mycket framgångsrikt. Men i tider då EU-länders skuldkriser står högt upp på den politiska dagordningen och då ekonominyheter breder ut sig i medierna är det viktigt att visa att man har förstått att politik handlar om mer än nationalekonomi.

Missförstå mig inte – som student i nationalekonomi är jag den första att understryka vikten av ekonomisk utveckling. Men bakom strävan efter högre ekonomisk standard måste det finnas värderingar – som vikten av att välstånd frigör människor och leder till ökad trygghet och fler möjligheter – att lyfta fram. Glömmer vi detta kommer vi varken kunna komma på bra lösningar eller få väljarnas stöd för att genomföra dessa.

Ett exempel på en fråga som Alliansen har tappat bort värderingarna i är den omdebatterade sjukförsäkringsreformen. Reformen som sådan var i stora drag mycket bra. Men ändå hade vi uppenbara problem att försvara den i valrörelsen. Oppositionen kritiserade regeringen för att slå på de som redan ligger. Alliansens försvar byggde ofta på empatifattiga resonemang om hur reformen var en naturlig del av den där större abstrakta helheten kallad arbetslinjen. Men var tog individperspektivet vägen?

Det bästa försvaret av sjukförsäkringsreformen är inte att den makroekonomiska stabiliteten gynnas av att ett av världens rikaste länder slutar vara ett av världens sjukaste. Sjukförsäkringsreformen måste istället försvaras utifrån värderingar som sätter människans möjligheter till självförverkligande i centrum. De som är för sjuka för att jobba ska fortsätta vara sjukskrivna. Men de som har kapacitet att utföra någon form av sysselsättning bör få hjälp att – utifrån individens egna behov – hitta en lämplig sådan. Detta är en medborgerlig rättighet. Och alla som någon gång har varit utan sysselsättning vet precis hur viktig den är.

Källa.

Den nationalekonomiska vetenskapen strävar efter att vara värderingsfri. Vill man bygga ett land baserat på makro- och mikroekonomiska resonemang är det således viktigt att det finns tydliga överordnade värderingar som politisk utgångspunkt. Dessa värderingar hoppas jag att Folkpartiet ska kunna bidra med. Vi måste bara komma till insikt om att det inte råder någon motsättning mellan att bygga politiska lösningar på å ena sidan akademisk forskning och å andra sidan principfasta värderingar. Snarare är det att kombinera de två som är det allra bästa; att visa hur politiken alltid bör utgå från människor, samtidigt som vi använder den forskningen för att få inspiration till adekvata lösningar.

Ett annat exempel på en fråga med ett tydligt individperspektiv som vi borde se till att den förknippas med Folkpartiet lika tydligt som utbildning och skola är invandringsfrågan. Blickar man tillbaka på det senaste årets debatt har majoriteten av alla argument bottnat i samhällsekonomiska resonemang.

Sverigedemokraterna har på sin kant sagt att invandringen är en nettoförlust. Försvarare av en hög invandring har replikerat med andra siffror. Man har talat om hur invandringen gör Sverige rikare – ett argument som kanske låter fint, men som när det ställts på sin spets i bästa fall har slutat med referenser till entreprenörskap och i sämsta fall till pizza, pasta och kebab.

Vad borgerliga företrädare och i synnerhet vi liberaler bör skämmas över är att vi inte oftare har lyft fram invandringens tydliga frihetsaspekt. Försvaret av att tillåta en hög rörlighet över gränserna handlar ytterst om människors rätt till drömmar och ambitioner, och om rätten att få följa dessa vart de än bär dem.

Lika lite som slumpmässiga geografiska förutsättningar ska bestämma vilken skola man måste gå på, ska longtitud och latitud bestämma vilket land man måste bo i. Hade denna åsikt, denna värdering, lyfts lika ofta som Herbert Felix och fyrtiotalistpensioneringarna har åberopats det senaste året är jag övertygad om att Sverigedemokraterna hade befunnits sig betydligt närmare fyraprocentsspärren.

I detta inlägg har bara två exempel tagits upp, men det råder garanterat ingen brist på aktuella politiska frågor med tydliga frihets- och individperspektiv. Det gäller bara att våga se dem.

Genom principfasta och konsekvent liberala värderingar kommer Folkpartiet fortfarande att kunna spela en oersättlig roll inom svensk politik. Låt oss ta till vara på den möjligheten. Arbetet måste börja nu.

Simon Hedlin Larsson

Jimmie Åkesson och i-ordet

Vana skribenter och retoriker vet hur det är. När man skriver eller pratar om ett fenomen vill man inte använda samma ord för många meningar i följd. Stilistiskt blir det mer tilltalande att använda synonymer. “Invandring” blir därför även “immigration”, “rörlighet över gränserna” och “människor som flyttar från ett land till ett annat”.

I det senaste numret av Neo testar Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, en helt ny vinkel för att förklara att han inte tycker om islam. Om det är av stilistiska skäl eller för att islam helt enkelt har blivit ett skällsord av sådan rang att man endast bör uttala det i Rowlingiansk anda som “det som inte får nämnas vid namn” får emellertid låtas vara osagt:

Vad tycker du om religiösa friskolor?
– Inte jättebra, men vi är i första hand motståndare till religiösa friskolor som inte vilar på judisk-kristen grund. /…/ [D]et finns ingen anledning att stänga exempelvis Judiska skolan i Stockholm.
Då är det inte så många abrahamitiska religioner kvar?
– Nej, det är det inte. Det är sant.
Så det är sådana skolor ni inte gillar?
– Mm.

Simon Hedlin Larsson