Monthly Archives: March 2011

Visioner behöver inte innebära partipolitiska projekt

SvD:s PJ Anders Linder har naturligtvis helt rätt i att dessa idéer – ofta från vänsterhåll – om stora politiska projekt som ska föra Sverige närmare ett utopiskt samhälle är ganska märkliga:

Berättelserna handlar numera om hur enskilda människor formar sina liv, och det har Sörlin inte mycket till övers för. Sådana historier handlar ju ”inte om att världen, eller ens samhället, ska bli bättre”.

Alltså. Först när ledare pekar med hela handen och talar om i vilken riktning människor ska gå kan de uträtta något av värde. Summan av enskilda och frivilliga insatser kan varken göra världen eller samhället bättre.

Tyvärr präglas Sverige starkt av holistiska attityder till politik där samhället på något vänster (i dubbel bemärkelse) är större än summan av dess individer. Detta är dock ett riskabelt förhållningssätt. Under dåliga omständigheter kan det leda till kollektivisering där individers problem ses som ofrånkomlig “collateral damage”. I värsta fall leder det till att man upphöjer staten till något slags högre syfte – och alla vet ju hur de historierna brukar sluta.

Det är hög tid för mer av borgerlig atomism som fortsätter erkänna värdet av en välfungerande statsmakt, men också omfamnar idén om att det finns ett okränkbart människovärde. Realpolitiskt innebär det en utveckling av att man inte ser någon motsättning mellan att minska partipolitikens inflytande och stärka människors egenmakt (vilket egentligen borde vara självklart, men ändå). Det är också av den anledningen som man kan ställa sig frågande till Linders slutsats att “låta schamaner ta hand om ‘visionerna'”. Förhoppningsvis menar Linder med “visioner” att det är just de grandiosa partipolitiska visionerna det är fel på. För visioner i sig är något mycket bra och något som det behövs mer av i svensk politik. Den vision om ett friare samhälle som regeringens politik – i synnerhet den ekonomiska – bygger på mycket fin och hedervärd. Framförallt visar den tydligt på att alla lösningar på samhällsproblem inte nödvändigtvis börjar med “Staten …”.

Simon Hedlin Larsson

“Det är friheten, dumbom”

Skriver på Svensk Tidskrift om invandring och frihetliga värderingar. Ett utdrag:

Eftersom jag inte tror att man kan eller kommer att kunna dra mycket mer generella slutsatser än Rowthorns uppskattning på ± 1 procent av BNP i nettoeffekt för invandringen använder jag aldrig samhällsekonomiska argument när jag yrkar för öppnare gränser. Argumenten är i mina ögon helt enkelt inte tillräckligt starka. De invandringsförespråkare – vilket i många fall är borgerliga debattörer och företrädare – som emellertid refererar till de läkare och nystartade företag som har invandrarkopplingar bör förklara hur de hade agerat ifall siffrorna hade sett annorlunda ut. Immigration kommer säkert spela en viktig roll för många länder som möter den typ av demografiska utmaningar som Nicholas Eberstadt beskrev i ett tidigare nummer av Foreign Affairs. Men ponera att vi i framtiden skulle få se ett nytt demografiskt läge som de flesta skulle enas om kräver minskad rörlighet över gränserna. Anta hypotetiskt att våra då mycket mer sofistikerade mätmetoder och modeller skulle kunna spåra invandringens komplexa effekter och dra slutsatsen att den internationella migrationen måste minska för samhällets bästa. Vilka av de som i dag talar varmt om öppna gränser skulle under sådana omständigheter ändra position och sluta upp med etnopluralisterna och nationalisterna som vill lämna EU och stänga gränserna?

Simon Hedlin Larsson

Acceptera könsskillnader

Det här beslutet om att man inte skall få göra skillnad på kön vid försäljning av försäkringar är tramsigt. Med den logiken bör man ju inte heller få göra skillnad på andra riskfaktorer som inte är helt individuella.

Att kvinnor exempelvis är involverade i signifikant färre bilolyckor än män får alltså inte leda till att kvinnor betalar billigare livförsäkringar. Jaha, men varför ska då äldre personer få köpa billigare livförsäkringar än unga? Om man inte får dra generella slutsatser av kön bör försäkringsbolagen rimligtvis inte få göra detsamma gällande ålder.

Visst kan man inte med full säkerhet säga att alla kvinnor under alla omständigheter löper mindre risk att drabbas av olyckor och sjukdomar än män. Men samma definitiva slutsatser går heller ej att dra i fallet unga och gamla.

Nej, men skulle nog faktiskt kunna säga att denna likabehandling av män och kvinnor inom försäkringsbranschen är en slags könsdiskriminering, såtillvida att man inte erkänner och accepterar de könsskillnader som faktiskt finns. Kön är inte enbart en social konstruktion. Människor är olika. Det spelar ingen roll i juridisk mening för alla människor ska fortfarande ha samma rättigheter. Men att behandla folk lite annorlunda utifrån kön i de fall då det faktiskt finns saklig grund för det är inget att vara rädd för.

Simon Hedlin Larsson