Monthly Archives: December 2009

Nedskärningar

Bilden är hämtad här

Mindre roligt att vara flygresenär

Ni kanske minns skillnaden att resa till USA före respektive efter terrorattackerna den 11 september 2001. Efter förra veckans försök till attentat på en flight till USA har nu president Barack Obama uttalat sig och bland annat pekat på brister i säkerheten. Man kan ju bara föreställa sig hur svårt det kommer vara för icke-amerikaner att besöka och bosätta sig i USA framöver…

Till följd av juldagens misslyckade terrorattentat har nu Amsterdams flygplats Schiphol infört kroppsskanning av alla som passagerare som reser till USA. Att andra flygplatser vidtar samma åtgärd under det kommande året är att vänta. Dock finns det många anledningar till att vara skeptisk till stärkta säkerhetskontroller, och till att ifrågasätta vilken nytta detta verkligen gör. Som tidigare konstaterat finns det mycket som tyder på att verka för minskad fattigdom och ökad sekularisering är långt mer effektivt än att lägga mer resurser på passagerarkontroller.

Den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation drar också en liknande slutsats:

“Rather than spending billions of dollars more on airline security, the smarter answer would be to make sure suspicious persons are routed to secondary screening. These simple measures would still not be foolproof, though. Therefore, an even better strategy would be to break up the conspiracies that recruit, organize, train, and dispatch terrorists long before would-be bombers buy their plane tickets.”

Tyvärr leder starka känslor ofta till irrationella lösningar, och således får vi som tror på mer riktade åtgärder förmodligen vika oss för den djupt rotade rädslan och säkerhetshysterin. Ett hett tips för övrigt är att vid resor till USA hädanefter undvika New Yorks flygplats Newark så gott det går. Där kommer det nämligen bli fullständigt kaos.

Simon Hedlin Larsson

Kapitalister som gör gott

Jag skriver i det senaste numret av Liberal Debatt (6/2009) om den goda kapitalismen. Klipper in texten här också:

I John Steinbecks Of Mice and Men berättar George otaliga gånger för Lennie om hur de ska förverkliga sin dröm om att köpa ett litet torp tillsammans. Och vilken läsare känner inte sympati för de två fattiga vagabondernas strävan efter att få skaffa sig ett eget hem och bli självförsörjande?

Det är däremot viktigt att George och Lennie inte blir förmögna på sin gård. Då går de nämligen från att vara solidariska, lågavlönade arbetare till att bli vinstmaximerande kapitalister. De skulle då mötas av samma fråga som de flesta som har blivit rika någon gång stött på: har de gjort tillräckligt för sina medmänniskor? Har de skänkt tillräckligt mycket pengar till välgörande ändamål? Har deras anställda fått bra betalt? Har aktieägarna tilldelats rimliga nivåer i avkastning?

Många  är skeptiska mot individer och privata organisationer som åstadkommer stora positiva resultat. Det finns en föreställning om att den person som har blivit rik per automatik har blivit det på någon annans bekostnad. Kapitalismen, och strävan efter att gå med vinst, anklagas därför ofta för att vara egoistisk.

Sanningen är att kapitalismen en kraft som gör gott för samhället, och som dessutom på många sätt är altruistisk. Kapitalisternas insatser kan sägas bestå av tre dimensioner: de som genom sina egna drömmar om självförverkligande bidrar till samhällsutvecklingen, de som med sina egna pengar eller på annat sätt engagerar sig direkt i filantropiska ändamål, samt de som befinner sig någonstans emellan.

Kapitalismens viktigaste bidrag till samhället sker i form av de argument som vanligtvis nämns: ökad sysselsättning och produktivitet, innovation och utveckling. Eftersom dessa tas upp relativt ofta är det onödigt att göra ännu fler upprepningar om liberalismens betydelse för framsteg och utveckling.

Det kan dock vara intressant att lyfta resultaten från en studie som gjordes gemensamt av Unilever och Oxfam mellan 2004 och 2005. Syftet med studien var att försöka mäta i vilken utsträckning Unilever påverkade den ekonomiska utvecklingen i Indonesien. Resultaten var slående. Unilever uppskattades genom sin verksamhet sysselsätta runt 300 000 människor på heltid. Dessutom betalade man miljardbelopp i kronor i skatt till den indonesiska staten.

Det är emellertid inte bara skatt som kapitalister betalar. Många spenderar dessutom stora delar av sina privata förmögenheter direkt på välgörande ändamål. Profiler som Bill Gates, Warren Buffett och Percy Barnevik syns ofta upp i TV och tidningar med anledning av detta. Egentligen är det dock något missvisande att bara prata om ett fåtal stora filantroperna. Antalet framgångsrika, vinstmaximerande individer som har valt att engagera sig i välgörenhet är betydligt fler än så; Gordon Moore, James Stowers, Eli Broad, Bernard Marcus, Donald Bren, Jeffrey Skoll, Kirk Kerkorian, Sidney Kimmel, John Kluge – listan kan göras mycket lång.

Den tredje och sista dimensionen av kapitalister som bistår samhällsutvecklingen är ett slags mellanting av de första två. Det handlar om att i synnerhet företag, i syfte för att öka sin avkastning, aktivt bidrar till att förbättra livssituationen för anställda, underleverantörer, samt deras omgivning. Ett konkret exempel är konfektyrproducenten Cadbury som över en tioårsperiod från 2008 spenderar hundratals miljoner kronor på en nystartad verksamhet som syftar till att öka kakaoböndernas avkastning. Främst riktar man sig mot Ghana som står för 70 % av all Cadburys kakaoproduktion.

Tillvägagångssätten för att öka produktiviteten är flerfaldiga. Det handlar bland annat om utbildning: bönderna får lära sig att använda gödsel, att nyttja marken bättre genom att odla andra grödor under och ovanför kakaoträden, att organisera arbetskraften och att samarbeta mer. Men Cadbury satsar också mycket pengar på att bygga brunnar, och man räknar med att kunna ge uppemot 200 000 ghananer tillgång till vatten. Sedermera har man planerat för att finansiera skolor, anställa lärare, och bygga bibliotek. Cadbury driver, till skillnad från exempelvis Bill & Melinda Gates Foundation, en vinstmaximerande verksamhet. Men det gör inte deras insatser i Ghana mindre nyttiga för det.

Ernest Hemingway, samtida med John Steinbeck, illustrerar i To Have and Have Not de skarpa kontrasterna på dåtidens Kuba mellan de som har och de som inte har. Från vänsterhåll låter det ofta som om det finns ett samband mellan att vissa inte har någonting alls medan andra har vad som anses vara för mycket. De rikaste borde dela med sig, tycker man. Och det gör de också.

Enligt en sammanställning som gjordes i början av året anser de 500 rikaste britterna och amerikanerna att den enda utgiften som är högre prioriterad än välgörenhet är en god utbildning. Ser man dessutom specifikt till yrkesgruppen entreprenörer uppgav 31 % att de har ökat sina donationer till följd av finanskrisen, medan endast 17 % sa att de hade minskat dem.

Just entreprenörer är för övrigt speciellt intressanta att diskutera i filantropiska sammanhang eftersom det finns goda skäl att tro att de är bättre på att åstadkomma resultat än andra aktörer, i synnerhet staten. Detta beror på att entreprenörer oftare är vana vid att driva framgångsrika verksamheter; man är bra på att följa målsättningar, mindre tid ägnas åt byråkrati och tidsödslande beslutsprocessor, samt att man har erfarenhet av att effektivisera arbetet.

En annan viktig faktor är att många entreprenörer investerar sina egna pengar i organisationen och därför har ett personligt intresse av att man faktiskt åstadkommer någonting konkret, samtidigt som man också behöver ha en lukrativ verksamhet för att kunna attrahera fler finansiärer. Detta står i bjärt kontrast till exempelvis statliga biståndsmyndigheter, som dels hanterar enorma summor pengar som de kanske inte ens har lärt sig uppskatta värdet på, och som dels får pengar oberoende av hur väl arbetet sköts.

Kapitalismen måste avdemoniseras. Det är viktigt att erinra att kapitalismen, i praktiken något förenklat, främst innebär kapitalackumulering, en fundamental förutsättning för alla investeringar. Alfred Nobel är världskänd som uppfinnare och filantrop, men de 31 miljoner till inrättningen av nobelprisen som han lämnade efter sig år 1896 kan inte sägas ha varit något annat än verket av en synnerligen framgångsrik kapitalist.

Det är dock värt att påpeka att även om många kapitalister är särskilt duktiga på att driva filantropiska verksamheter finns det ingen anledning att tro att kapitalister är varken mer eller mindre altruistiska än andra människor. Det finns väl egentligen bara en enda skillnad mellan en filantropisk kapitalist och exempelvis en filantropisk socialist, och det är att kapitalisten gärna använder sina egna pengar, medan socialisten föredrar att spendera andras.

Simon Hedlin Larsson, studerar statsvetenskap och nationalekonomi vid University of Birmingham, och ekonomisk historia och historia vid Lunds universitet

Free stuff

Bilden är hämtad här

Från diktatur till demokrati i Iran

Demonstrationerna i Iran har återigen väckt svensk media till liv (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Hur läget bör tolkas och uppfattas råder det emellertid vitt skilda uppfattningar om. Svenska Dagbladet menar att “[f]allet [för regimen] kan komma snabbt”, och att folket “ges en reell chans att slippa förtrycket”. Dagens Nyheter, å andra sidan, presenterar en dyster framtidsutsikt för vad många beskrivit som det största hoppet för en kommande muslimsk demokrati i Mellanöstern. “Frågan är hur det ska gå till”, “ingen lätt uppgift”, “lär bli svårare”, “inte okomplicerat”, och “utmaningen är enorm”, skriver DN:s ledarredaktion.

Hur problemen skall lösas är inte särskilt tydligt. Svenska Dagbladet nöjer sig med att säga att “[d]emonstranterna förtjänar allt stöd”, medan Dagens Nyheter menar att västvärlden “kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen”. Men ingen av de två dagstidningarna går närmare in på hur detta stöd ska förverkligas och omsättas i praktiken. Är det svenska folket som ska stödja oppositionen? Eller är det regeringen som bör uttala sitt stöd, likt Barack Obama? Och spelar det ens någon roll?

Som påpekat senast i lördags är ekonomisk utveckling den enda möjliga vägen från diktatur till demokrati. Iran kommer inte bli lika öppet som Sverige på många generationer, och att tro att ett, två eller tre maktskiften kommer göra Iran till en demokrati av västerländsk standard är inte realistiskt. Precis som Kina visar tar det i många fall väldigt lång tid för ett land att öppnas upp. Samtidigt ska man vara klar på att det otvivelaktigt har blivit bättre för kineserna på grund av den ekonomiska tillväxten. Det finns olika grader i helvetet, kanske någon halvt invänder. Visst, men alla steg i rätt riktning är värdefulla, oavsett storlek. Och man ska inte tveka en sekund på att den kinesiska civilbefolkning har fått det oändligt mycket bättre de senaste trettio åren. 500 miljoner människor har lämnat fattigdom och landet går faktiskt, om än (för) långsamt, mot frihet och öppenhet.

Aldrig någonsin har en diktatur blivit en stabil, spirande demokrati på grund av att omvärlden har isolerat landet i fråga. Däremot finns det många exempel på demokratier som genom ekonomiskt välstånd har blivit de rättssäkra och fria länder de är idag. Det gäller nämligen alla stater som förknippas med skydd mot förtryck, välfärd och offentlig makt som utgår från folket.

Det mest konkreta Sverige kan göra för den iranska civilbefolkningen är således inte att låta Carl Bildt uttala sig kritiskt om regimen (vilket han i och för sig redan har gjort), utan att istället ägna de sista dagarna av EU-ordförandeskapet åt att tala om vikten av att upphäva de ekonomiska sanktioner som implementerats mot Iran (se exempelvis Suzanne Maloney (2010) “Sanctioning Iran: If Only It Were So Simple”, The Washington Quarterly, 33(1): pp.131-147 och Arsalan Ghorbani Sheikhneshin (2009) “Iran and the US: Current Situation and Future Prospects, Journal of International and Area Studies, 16(1): pp.93-113).

Endast genom internationell handel kommer Iran kunna bli den demokratiska, muslimska förebild i Mellanöstern som så många av oss hoppas på. Att inte handla med diktaturer är att inte handla med den förtryckta civilbefolkningen. Det om något är omoraliskt.

Simon Hedlin Larsson

Någon måste regera landet

Enligt en Sifo-undersökning vill endast 13 procent av de tillfrågade att en regering efter valet 2010 samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är lätt att ställa krav, men det är ibland inte särskilt enkelt att leva upp till dem. Om inte den borgerliga alliansen eller den rödgröna röran vinner egen majoritet i riksdagen står man mer eller mindre inför fem alternativ: 1) minoritetsregering enligt blocköverskridande överenskommelse, 2) minoritetsregering med ständiga förhandlingar, 3) majoritetsregering genom brutna pakter, exempelvis MP till det borgerliga blocket eller C+FP till det rödgröna, 4) minoritetsregering med stöd från SD, samt 5) utlysa nyval.

Nyval lär vara det sämsta utfallet för de etablerade partierna eftersom lite tyder på att något annat parti än SD vinner på det. Minoritetsregeringar är naturligt svaga, och om man inte kan göra upp på förhand om att oppositionen lägger ner sina röster (vilket man ska erinra sig om vore en mycket märklig företeelse) kommer SD få onaturligt stort inflytande i frågor som inte rör ekonomin (i budgetfrågor krävs en total enighet krävs för att fälla en minoritetsregering). Regeringen kommer således kunna få igenom sin budget, men tvingas sedan till förhandlingar i de flesta frågor utöver den ekonomiska politiken. Å andra sidan är den ekonomiska politiken viktigast, och om man bara kan komma överens om en gemensam budget är blockförflyttningar åtminstone i teorin möjliga, om något parti tror sig ha möjlighet att förklara sig inför sina väljare, det vill säga. Socialdemokraterna har tidigare öppnat för samarbete med mittenpartierna C och FP, medan Moderaterna anser det naturligt att vid ett valresultat utan egen majoritet förhandla med Miljöpartiet.

Man bör emellertid tänka på att blockpolitiken aldrig förr har varit så cementerad som den är idag. Att gå till val som ett skattesänkarparti (M, FP, C och KD) eller som ett skattehöjarparti (S, MP, V) och sedan helt byta politik efter den 19 september 2010 är inte något som hör till vardagen. Att man inte håller vallöften i enskilda sakfrågor är vanligt, men eftersom en regerings politiska agenda i grund och botten bygger på synen på ekonomin och skatterna kommer många uppfatta det som värsta sortens svek att rösta för högre respektive lägre skatt, se ens parti bilda regering, och sedan få uppleva en ekonomisk politik tvärtemot den man ville ha. En minoritetsregering med stöd från, och ständiga förhandlingar med, det andra blocket är därför mest troligt.

Desperationen kommer till stor del avgöra utfallet vid ett alltför jämnt val nästa år, men i dagsläget finns det lite som talar för en blocköverskridande majoritetsregering, lika lite som att man inför valet gör upp om att den eventuella minoritetsregeringen inte ska fällas av oppositionen genom att den senare lägger ner sina röster. Samtidigt är kaos att vänta om så inte sker eftersom Sverigedemokraterna i varje fråga där oppositionen är enad kan, med sina relativt få mandat, fälla regeringen. Det enda sättet att undvika detta är att en borgerlig minoritetsregering förhandlar med Miljöpartiet respektive en rödgrön minoritetsregering med C och/eller FP. Ser man dock till vilka frågor respektive block vill driva i valrörelsen är långa, långa förhandlingar att vänta. Men av de fem alternativen lär detta ändå vara det mest troliga. Vilket som kommer därefter är svårt att säga. Eftersom nyval är uteslutet, en blocköverskridande majoritetsregering i nuläget likaså, och en på förhand blocköverskridande överenskommelse om nerlagda röster förefaller mycket osannolik, bör man dock inte bli förvånad om en eventuell minoritetskoalition efter valet börjar förhandla med Sverigedemokraterna. Landet måste styras.

Det finns goda skäl att hoppas på en borgerlig eller rödgrön majoritetsregering valet 2010.

Simon Hedlin Larsson

Welcome…

Bilden är hämtad här