Monthly Archives: January 2010

Liveuppdatering från finalen mellan Roger Federer och Andy Murray

Då har första set i Grand Slam-finalen i Australian Open 2010 spelats. Roger Federer började med att bryta Andy Murrays serve i skottens första servegem, men detta framstod närmast som en tillfällighet då Murray bröt tillbaka omedelbart. Därefter höll finalisterna sin serve till 4-3 då Federer fick en ny chans att bryta, vilket han också gjorde. I efterföljande gem höll han sin serve och första set var plötsligt relativt snabbt över med resultatet 6-3 till schweizaren.

Vad som utmärkte första set var kombinerat lugn och aggressivitet från Federers sida. Han styrde spelet, och trots att Murray spelade riktigt bra (hygglig förstaserve och få utslagna bollar) var det ändå skillnad mellan spelarna. Som väntat förlorade inte Federer de flesta poäng som Murray vann på grund av att Murray slog otagbara bollar, utan på att Federer slog bollen utanför banan (mestadels med forehanden).

Det som talar för att Murray ska komma igen är främst det faktum att bara ett av fem möjliga set har spelats – än så länge kan allt hända. Vidare så servar Federer något instabilt, och trots ett flertal serveess har Murray ändå fått ett par breakchanser, och kommer ofta upp till X-30 i Federers serve. Vinner Murray set nummer två är han helt klart med i matchen. Förlorar skotten emellertid kommer han ha mycket svårt att hämta upp det 0-2-underläge som han ställs inför. Det kräver nämligen otrolig rutin, styrka och vinnarmentalitet – något som Murray är lite för oerfaren för att ha tränat upp ordentligt.

Roger Federer – Andy Murray: 6-3

* Uppdatering 1

Klasskillnad. Så kan man enklast beskriva andra set i Grand Slam-finalen. Federer bröt direkt även i detta set och Murray lyckades aldrig komma i närheten av att komma igen. Under hela setet lyckades Murray inte spela sig till en enda breakboll. Federer, å andra sidan, vann sin första och hade sedan många chanser att dryga ut ledningen då han totalt spelade fram 7 breakchanser. Dock vann han inte fler efter den första – Murray servade bra vissa bollar medan Federer slarvade något – men vad gjorde det när Murray aldrig fick tillfälle att bryta tillbaka?

Andra set var en kopia av första set, fast i kubik. Federer styrde och ställde och vann de bollar han träffade banan, och förlorade de bollar han slog ut. Murray  var mestadels långt bakom baslinjen, och fick finna sig i att springa efter Federers bollar, utan nästan någon kontroll över spelet. Murrays enda chans till att göra denna final längre än tre set är om Federer blir trött eller om han börjar tvivla på sig själv. I nuläget ser inget av dem speciellt troligt ut.

Roger Federer – Andy Murray: 6-3, 6-4

** Uppdatering 2

Murray var tvungen att vinna detta set för att hålla matchen vid liv. Det var helt enkelt vinna eller försvinna. Därför tog skotten tillfället i akt att spela mer offensivt och försöka styra spelet. Dessutom gjorde han mycket för att döda bollarna snabbare och få kortare dueller, vilket lär ha berott en del på en känning strax ovanför höger knä – antingen på grund av en mindre sträckning, eller någon gammal skada som han har rivit upp.

Hur som helst gav taktikbytet resultat, och han bröt Federers serve tidigt i det tredje setet. Detta övertag skulle visa hålla sig fram tills 5-3 då Federer lyckades bryta till 5-4. Schweizaren höll enkelt sin serve till 5-5, och efter ett jämnt gem i Murrays serve, höll Federer tätt och vid ställning 6-6 blev det dags för tiebreak. Detta tiebreak blev otroligt jämnt och mycket spännande. Murray hade flera setbollar, och Federer matchbollar, men avgörandet kom först vid ställning 12-11 då Murray efter en svag serve och kort duell slog bollen i nät.

Roger Federer – Andy Murray: 6-3, 6-4, 7-6 (13-11)

Matchen kan i korthet sammanfattas som att Federer spelade mycket nära sitt livs tennis, om man bortser från de missade matchbollarna i tredje set. Murray gjorde helt klart en mycket bra match, men han blev för defensiv och hamnade, precis som det var stor risk för, alldeles för långt bak i banan, vilket innebar att han inte kunde styra spelet, och fick dåliga möjligheter att slå bollarna i svåra vinklar för Federer. En nyckelfaktor i denna final var för övrigt serven – i dubbel bemärkelse. Federer servade stundom mycket bra, och löste många svåra situationer genom “halva serveess”, en egen påhittad definition för när spelaren når bollen med racketen, men aldrig är nära att få in den på motståndarens planhalva. Murray, å andra sidan, servade ganska dåligt, bara 57 % rätta förstaservar, och 4 dubbelfel. Detta spelade förmodligen en avgörande roll för att han inte använde sig av sitt nya serve+volley-spel; han kände sig helt enkelt för osäker på serven för att våga gå fram på nät.

Slutordet får Andy Murray, som vid prisceremonin blev väldigt rörd när det var dags att tacka familjen, publiken och tränarna för allt stöd han får från dem. Han sa med grötig röst och glimten i ögat:

“I can cry like Roger, I’m just sorry I can’t play like him.”

Simon Hedlin Larsson

Om ett par timmar

… är det final i Grand Slam-turneringen Australian Open 2010. Som tidigare nämnt möter schweizaren Roger Federer britten Andy Murray.

För de som ännu inte har intresserat sig särskilt för tennis tillhör Federer bland världens bästa spelare genom tiderna, och han innehar ett flertal prestigefyllda rekord, bland annat flest Grand Slam-titlar (15), vilka han vunnit på 7 år. Amerikanen Pete Sampras lyckades vinna 14 stycken på 13 år.

Det som kanske förvånar en del är således att Andy Murray faktiskt leder den interna statistiken i mötena med Federer. De har mötts 10 gånger och av dessa har Murray vunnit 6 matcher och förlorat 4. Det som talar för Federer är dock att han tenderar att lyfta sig under de viktigaste matcherna, vilket inte bara syns på hans förmåga att vinna Grand Slam-turneringar, utan också på specifikt det faktum att tre av de fyra matcher han vunnit mot Murray har varit i ATP World Tour Finals 2009, och i ATP World Tour Masters 1000 i Cincinnati förra året (ATP-turnering med extra mycket pengar), respektive Murrays hittills enda Grand Slam-final, US Open 2008.

Murray har emellertid spelat bra och stabilt under hela Australian Open, har tränat mycket fysik under vinteruppehållet, och lär, till skillnad från vissa tidigare spelade turneringar, klara av att ge allt i fem hela set. En kort analys av de två finalisternas styrkor och svagheter:

Roger Federer, 28, Schweiz

Styrkor: extrem rutin, allround (serve, grundslag, nätspel, teknik, uthållighet) och bra på allt, tourens högsta lägstanivå, samt en mycket (för motståndaren) jobbig backhandslice.

Svagheter: har inga direkta svagheter förutom möjligtvis att han börjar bli gammal sett till tennisår; vad som dock kan nämnas är att Federer nästan alltid förlorar genom att själv spela dåligt – främst brukar det handla om missade förstaservar, eller unforced errors (slå ut bollen) med forehanden.

Främsta vapen: världens bästa förmåga att växla tempo, vilket för motståndaren innebär oförutsägbarhet och mycket spring.

Andy Murray, 22, Storbritannien

Styrkor: (numera) god fysik, topp 3 i världen på defensivt spel, har på senare tid börjat spela serve+volley framgångsrikt, bra på att spara energi i långa dueller, revanschlust sedan US Open 2008.

Svagheter: nerver, orutin, låser sig ibland på defensiven och kommer för långt bak i banan, samt tappar ibland på forehandsidan och slår ut bollen.

Främsta vapen: förmodligen tourens bästa tvåhandsbackhand; han varierar flitigt mellan cross och rak backhand, och är bra på att inte låta kroppen avslöja bollbanan och riktningen, vilket gör honom svårläst för motståndaren.

Klockan 09.30 CET börjar matchen. Ett troligt resultat bör väl ändå vara 3-1 till Federer; vinner första set efter ett sent servebreak, förlorar nummer två efter tiebreak, och tar hem de två sista seten utan alltför stor möda.

Vad tror du?

Simon Hedlin Larsson

Tennishelg

Efter att Roger Federer vunnit enkelt över Jo-Wilfried Tsonga i årets Australian Open (6-2, 6-3, 6-2) står det nu klart att det blir Federer mot Andy Murray i finalen på söndag. Sist dessa européer mötte varandra i en Grand Slam-final var för ett och ett halvt år sedan i US Open 2008 – ni vet det året som världens sportjournalister kallade för Federers dåliga år då han “bara” kom 2:a i Roland Garros, 2:a i Wimbledon, och vann OS-guld i dubbel, för att sedan slå Murray i finalen och avsluta med en Grand Slam-seger.

Nu verkar schweizaren hur som helst ha hittat formen, och när Tsonga i en förlustintervju fick frågan om han hade några råd till britten inför söndagens final svarade Tsonga:

“Råd? Ja, var beredd på att springa.”

Innan Federer möter Murray på söndag ska dock Serena Williams spela mot Justine Henin imorgon i damfinalen. Henin har nyligen gjort comeback inom professionell tennis, och är således en orankad spelare. Hon fick enbart tillåtelse att spela i Australian Open på grund av tidigare meriter, som gjorde att hon tilldelades ett så kallat Wild Card. Om hon vinner mot Williams imorgon kan man verkligen tala om en sann comeback.

Simon Hedlin Larsson

Barack H. W. Bush?

En del menar att president Barack Obama har vunnit både Nobels fredspris och amerikanska folkets hjärtan helt enkelt genom att inte vara George Bush. Och det kanske stämmer det till viss del, men i sådana fall beror det nog mer på just det faktum att de är olika personer, snarare än att de har olika åsikter. Den slutsatsen kan man i alla fall dra av Obamas State of the Union-tal i natt, som hade flera likheter med George Bush sista State of the Union för två år sedan. En vettig fråga att ställa är hur mycket åsikterna egentligen går isär. Följande är utdrag (obs, min fetstil) från State of the Union år 2008 (Bush) respektive 2010 (Obama).

George Bush år 2008:

“So last week, my Administration reached agreement with Speaker Pelosi and Republican Leader Boehner on a robust growth package that includes tax relief for individuals and families and incentives for business investment.”

Barack Obama år 2010:

“While we’re at it, let’s also eliminate all capital gains taxes on small-business investment and provide a tax incentive for all large businesses and all small businesses to invest in new plants and equipment.”

Bush:

“American families have to balance their budgets, and so should their government.”

Obama:

“/…/ families across the country are tightening their belts and making tough decisions. The federal government should do the same.”

Bush:

“So I ask the Congress to double Federal support for critical basic research in the physical sciences and ensure America remains the most dynamic nation on earth.”

Obama:

“Next, we need to encourage American innovation. Last year, we made the largest investment in basic research funding in history, /…/”

Bush:

“Over the past 7 years, we have increased funding for veterans by more than 95 percent. As we increase funding, we must also reform our veterans system to meet the needs of a new war and a new generation. I call on the Congress to enact the reforms recommended by Senator Bob Dole and Secretary Donna Shalala, so we can improve the system of care for our wounded warriors and help them build lives of hope, promise, and dignity.”

Obama:

“That’s why we made the largest increase in investments for veterans in decades last year. That’s why we’re building a 21st-century [Veterans Affairs]. And that’s why Michelle has joined with Jill Biden to forge a national commitment to support military families.”

Bush:

“The other pressing challenge is immigration. America needs to secure our borders — and with your help, my Administration is taking steps to do so. /…/ Yet we also need to acknowledge that we will never fully secure our border until we create a lawful way for foreign workers to come here and support our economy. This will take pressure off the border and allow law enforcement to concentrate on those who mean us harm.”

Obama:

“And we should continue the work of fixing our broken immigration system, to secure our borders, and enforce our laws, and ensure that everyone who plays by the rules can contribute to our economy and enrich our nations.”

Bush:

“Every Member in this chamber knows that spending on entitlement programs like Social Security, Medicare, and Medicaid is growing faster than we can afford. /…/ I have laid out proposals to reform these programs. Now I ask Members of Congress to offer your proposals and come up with a bipartisan solution to save these vital programs for our children and grandchildren.”

Obama:

“As temperatures cool, I want everyone to take another look at the plan we’ve proposed. /…/ But if anyone from either party has a better approach that will bring down premiums, bring down the deficit, cover the uninsured, strengthen Medicare for seniors, and stop insurance company abuses, let me know. /…/ Here’s what I ask Congress, though: Don’t walk away from reform, /…/”

Not too different after all? (Originalbilderna är hämtade här och här.)

Bush:

“America is leading the fight against global poverty, with strong education initiatives and humanitarian assistance. America is leading the fight against global hunger. Today, more than half the world’s food aid comes from the United States. /…/ America is leading the fight against disease. And I call on you to double our initial commitment to fighting HIV/AIDS by approving an additional $30 billion over the next 5 years.”

Obama:

“We’re working with Muslim communities around the world to promote science and education and innovation. /…/ We’re helping developing countries to feed themselves and continuing the fight against HIV/AIDS.”

Bush:

“Let us fund new technologies that can generate coal power while capturing carbon emissions. /…/ The United States is committed to strengthening our energy security and confronting global climate change. And the best way to meet these goals is for America to continue leading the way toward the development of cleaner and more efficient technology.”

Obama:

“It means continued investment in advanced biofuels and clean-coal technologies. And, yes, it means passing a comprehensive energy and climate bill with incentives that will finally make clean energy the profitable kind of energy in America.”

Bush:

“We are working for a successful Doha round of trade talks, and we must complete a good agreement this year. At the same time, we are pursuing opportunities to open up new markets by passing free trade agreements. I thank the Congress for approving a good agreement with Peru. Now I ask you to approve agreements with Colombia, Panama, and South Korea.”

Obama:

“And that’s why we’ll continue to shape a Doha trade agreement that opens global markets and why we will strengthen our trade relations in Asia and with key partners like South Korea, and Panama, and Colombia.”

Bush:

“Together we should take the next steps: /…/ Let us increase the use of renewable power and emissions-free nuclear power. Let us continue investing in advanced battery technology and renewable fuels to power the cars and trucks of the future.”

Obama:

“And no area is more ripe for such innovation than energy. You can see the results of last year’s investments in clean energy in the North Carolina Company that will create 1,200 jobs nationwide, helping to make advanced batteries, or in the California business that will put 1,000 people to work making solar panels. But to create more of these clean-energy jobs, we need more production, more efficiency, more incentives, and that means building a new generation of safe, clean nuclear power plants in this country.”

Det lär vara somliga som har reagerat på president Barack Obamas State of the Union och tänkt: har vi inte hört det där förut? Och svaret är:

Yes We Have!

Simon Hedlin Larsson

En avslagen debatt

Dagens duell mellan Mona Sahlin (s) och Fredrik Reinfeldt (m) var knappast någon höjdare, och kändes, framförallt mot slutet, ganska avslagen. Kanske var de inte lika taggade som inför söndagens sammandrabbning i Agenda – men så är ju TV lite mer spännande än radio, tycker nog de flesta i alla fall.

Hur som helst finns det ingen anledning att tycka att det var en onödig debatt bara för att den inte var speciellt underhållande. Det är ju alltid någon som ser eller hör duellen som inte hört Sahlin och Reinfeldt debattera förut, eller som inte har hört argumenten som respektive partiledare använder. Klart är dock att om man följer kommande debatter (detta var nummer två i år) få man genomlida en hel del upprepningar. Politik handlar nämligen väldigt mycket om att banka in terminologi, uttryck och metaforer i väljarnas huvuden.

Om någon har lust kan den ju börja räkna hur många gånger man kommer få höra begrepp som “stupstock”, “ansvarslös politik”, “vänsterexperiment”, “58-årsgräns”, “femmiljarderstest”, “djupt orättvis borgerlig politik”, “lånade skattesänkningar”, “utredningsregering”, “fusköverenskommelser”, “arbetslinjen”, “bidragslinjen” och “global finanskris”.

Tveklöst kommer valrörelsen också präglas av Reinfeldts ständiga uppmaningar till Sahlin om att lämna besked till väljarna, och Sahlins upprepade förklaringar om att Reinfeldt alltid kommer att ha kritik att framföra mot oppositionen. Man lär också behöva miniräknare för att summera alla gånger Sahlin avbryter Reinfeldt, och alla gånger Reinfeldt suckar djupt i mikrofonen medan Sahlin pratar.

Ett annat irriterande inslag i duellerna mellan företrädarna för Sveriges två största partier är att Reinfeldt inleder ungefär var femte mening med att säga “Låt mig bara få påpeka…” eller “Kan jag bara få påpeka…”. Frågan om att få göra ett påpekande framstod som ganska artig och ödmjuk för ett par år sedan. Men x antal hundra upprepningar senare har charmen lagt sig, vilket för övrigt lär gälla för andra väl utnötta uttryck som  “arbetslinjen” och “utanförskapet”.

Det sägs att man inte bör överge vinnande hästar. Men då gäller det också att kunna inse när dessa hästar slutar vinna. I just det här fallet: typ nu.

Simon Hedlin Larsson

Konstiga Konstfack

Konsten ska vara nyskapande, den ska vara tankeväckande och den ska vara provokativ. Dock innebär det inte att vara privilegierad medborgare bara för att man är konstnär. Lagar och regler gäller även de som tycker om att skriva, måla, bygga, fotografera och filma. Och om man någon gång gör något otillåtet i konstens namn, måste man – utan minsta tvekan – acceptera konsekvenserna av sina handlingar. Dessutom måste man också se till att det blir konsekvenser; exempelvis i de fall då ett lagbrott har begåtts är det naturligt att konstnären bakom verket ser till att förövare, vilket oftast inkluderar konstnären själv, får sina straff.

Den 35-åriga eleven vid Konstfack som vägrar uppge personen som i dennes examensarbete vandaliserar en tunnelbanevagn till en uppskattad kostnad av 100 000 kr agerar således under all kritik. Man undrar ju vilket geni till handledare som tycker att skadegörelse är ett ypperligt uttryckssätt, eller vilka ansvariga som godkände elevens arbete och lät denne ta examen utan att säkerställa att det blev ett åtal och en dom.

Någon kanske ifrågasätter att Konstfack borde ta ansvar för samhället – deras primära uppgift är ju att utbilda sina studenter. Visst, men nog är ändå det hyfsat osmakligt att svenska folket betalar säkert hundra miljoner årligen till Konstfack, och dessutom får punga ut med sexsiffriga belopp för enskilda elevers examensarbeten. Hur mycket konst detta är kan man allt fråga sig. Mycket konstigt är det i alla fall.

Simon Hedlin Larsson

Glöm inte USA:s ekonomiska sanktioner mot Haiti

Bilden är hämtad här.

I mitten av 1990-talet drev USA på för att FN skulle införa ekonomiska sanktioner mot Haiti. Efter att sanktionerna verkställdes gick landet nästan i konkurs, och ekonomiskt sett har man fortfarande inte återhämtat sig, trots att mer än femton år har gått. Sanktionerna var som vanligt till för att motarbeta regimen. Frihet, demokrati och välstånd för civilbefolkningen – det var tanken det. Behöver det sägas något om hur väl man lyckades…?

Simon Hedlin Larsson

The simple reason why we are in Afghanistan

“It’s the Taliban I’m afraid of.”

– An anonymous Afghan woman, on why she wears the burqa in public even though her family and husband don’t demand it.

(Newsweek, 25/01-10: pp.12)

Klokt om kvotering

Idag skriver moderaterna Sofia Arkelsten, Isabella Jernbeck, Ulla Hamilton, Jessica Polfjärd, Malin Löfsjögård, Pia Kinhult och Ulrika Karlsson ett skarpt inlägg om kvotering på SvD Brännpunkt:

“Medan kvoteringsivrare stirrar sig blinda på siffror och styrelsepresentationen i årsredovisningen ser vi på hur vägen dit ser ut och om den faktiskt är jämställd eller ej. Statistiken är inget problem i sig, men attityder och regler som på vägen har bidragit till de skeva siffrorna är det däremot. Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om. Medan elittyckarna fokuserar på statistik, vill vi förändra attityder. Det senare är svårare att påverka än det förra, men också betydligt viktigare.”

I couldn’t agree more.

Simon Hedlin Larsson

Den moderna socialismen

Claes Borgström tillhör tillsammans med Jan Guillou och Anders Wijkman den skara flitiga debattörer som fantastiskt nog oftast brukar ha fel. Den snusförnuftige analytikern skulle förmodligen påpeka att det faktum att dessa tre herrar ofta kastar sig obeväpnade in i debatter utan särskilt mycket kött på benen resulterar i hög sannolikhet för att de ska trampa snett. Nu har även Borgström kommenterat Mona Sahlins Louis Vuitton-väska, bland annat på Newsmill där han skriver:

“De manliga partiledarnas val av kostym och slips ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet – än mindre väcker det kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att bära Boss-kostym och en Longinessklocka för närmare 80 000 kronor.

Ingen kommer heller på idén att ifrågasätta vad Fredrik Reinfeldt kör för bil eller var han köpt sina skor.

Skillnaden mellan Reinfeldt och Sahlin är, vilket socialdemokraten Borgström mycket väl vet, att Reinfeldt inte företräder en socialistisk klasskamp. För medan borgerligheten menar att det är viktigare att förbättra situationen för de som har det sämst ställt, slåss vänstern för att alla ska ha lika – vilket dock oftast resulterar i lika lite.

Uppmärksamheten kring Sahlins väska har naturligtvis ingenting med kön att göra. Göran Persson fick i samband med köpet av “Torp” (som Sahlin för övrigt kallat för “fint rött hus”) för 12,5 miljoner utstå en rad skriverier, som han själv kallade för närmast en kampanj mot honom. Det berodde inte på att hårt arbetande personer eller ledande politiker inte ska få bygga herrgårdar, utan problemet är att man tappar trovärdighet om man förespråkar Wigforssiansk delad fattigdom samtidigt som man lägger miljoner på sin egen välfärd och sitt eget välmående.

Och nog framstår det också som dubbelmoral när efterträdaren Sahlin – som dessutom flirtar ännu mer med vänstern än vad Persson någonsin hade vågat drömma om – går omkring med accessoarer som kostar en halv månadslön styck för medelsvensson.

Sveriges socialister har inför valet 2010 ingått i en blodröd allians. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lovat dyrt och heligt att bekämpa klasskillnader, ekonomiska klyftor och den orättvisa politik som den borgerliga alliansen sägs ha fört. Rättvisa och jämlikhet tillhör två av de viktigaste slagorden i den rödgröna valrörelsen. Man har försökt göra socialismen mer modern, och detta års val kommer inte bara att bli en strid om Rosenbad, utan också en kamp om vänstern ständigt minskande politiska inflytande i Europa. Sveriges socialisterna har grävt upp stridsyxan, men istället för ett huggredskap med huvud i metall och tillhörande skaft leder deras främsta företrädare dem med en Louis Vuitton-väska i högsta hugg.

Mina damer och herrar, här är 2010 års socialism!

Simon Hedlin Larsson

Avatar – en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet

Idag skriver jag på Newsmill om filmen “Avatar”. Här är texten inklistrad:

På Golden Globe-galan 2010 utsågs filmen “Avatar” till årets bästa film, vilket knappast lär ha varit den sista utmärkelsen som James Camerons senaste mastodontfilm tilldelas. “Avatar” är omåttligt populär; den slog rekord genom att snabbast spela in en miljard dollar på biobesök på blott sjutton dagar, och nu har filmen dragit in näst mest pengar i världshistorien – endast “Titanic” har genererat högre intäkter.

Varför “Avatar” har lyckats få ett sådant enormt genomslag kan man fråga sig. Storyn som i korthet bygger på att människor åker till planeten Pandora för att utvinna en energirik mineral känns föga märkvärdig. Att Pandora redan är bebodd av storväxta, blå, människoliknande varelser som kallas Na’vi och lever i stamliknande samhällen gör heller inte filmen särskilt originell. “Avatars” rekordhöga försäljningssiffror beror snarare på att Cameron har samlat populistiska teman och förenat dem till en film som till hälften är en politisk protest och till hälften en romantisk utopi.

Det är därför inte konstigt att “Avatar” är på väg att bli världens bäst säljande film genom tiderna. Den protesterar mot mycket av det som i dag är politiskt korrekt att vara emot. Att företag med vinstintresse driver utvinningsverksamheterna på Pandora och visar liten hänsyn mot fauna och flora symboliserar den giriga och hänsynslösa kapitalismen. Själva fenomenet att människorna till följd av en icke-hållbar utveckling tvingas leta efter energikällor på andra planeter knyter an till en stundande energikris, något som den fria marknaden också skuldbeläggs för. När de onda människornas högteknologiska vapen möter de oskyldiga Na’vis traditionella pilbågar svartmålas teknologiska framsteg – som ju ofta hänger ihop med ekonomisk tillväxt. Och samtidigt kan bristen på respekt mot planetens befolkning, Na’vi, också ses som en kritik av USA:s närvaro i Irak och Afghanistan. Filmen slår dessutom ett slag för jämställdheten genom Neytiri, en kvinnlig Na’vi som blir mentor till människan Jake Sully och lär honom om Na’vi och livet på Pandora. “Avatar” anspelar på en ångest över människornas illdåd mot varandra, mot djuren och mot naturen. Filmen – i sann populistisk anda – framstår således som en protest mot kapitalism, icke-hållbar utveckling, patriarkatet, och USA:s krig mot terrorismen.

En annan anledning till att “Avatar” har blivit så uppskattad är att de människoliknande Na’vi lever i vad som av många uppfattas som symbios med naturen. Man kan emellertid fråga sig hur mycket symbios som ligger i den makt Na’vi får när de kopplar ihop sina nervtrådsbespetsade hårflätor med andra djur, vilket ger Na’vi möjlighet att styra över dem genom en slags tankeöverföring. Filmens kritik mot kapitalismen ter sig också relativt märklig då “Avatar” redan har dragit in över motsvarande 11 000 000 000 kronor. En liknande paradox gäller kritiken av teknologisk utveckling som knappast framstår som trovärdig i skuggan av denna 3D-film som producerats med den senaste datoranimeringstekniken och kostat nästan 250 miljoner dollar att tillverka.

De människoliknande varelserna Na’vi målas i filmen upp som ett slags föredömen; de lever fridfullt och hållbart i en mycket vacker värld – kanske just för att de har vårdat sin omgivning, påpekar en del. Dock verkar många tittare bortse från faktumet att ledarskapet över stamen och makten i Na’vis samhälle går i arv. “Avatar” är således en ganska dålig förebild för dagens människor då flera miljarder fortfarande lever i förtryckande diktaturer. Sammantaget är dock “Avatar” en svårslagen kombination av populism och politisk korrekthet som borde få Michael Moore och Al Gore att bli gröna av avund.

Simon Hedlin Larsson

Religionernas anpassning

Att alla ska få tro som de vill och tillhöra vilken religion de vill är en viktig princip för att människor ska kunna vara sig själva och inte tvingas till att vara på ett visst sätt. Men det måste ske utan att man bryter mot gällande lagar och regler. Och när religionerna ska komma överens med övriga medborgare är det religionerna som ska anpassa sig till samhället – inte tvärtom. Därför finns det all anledning att vara skeptisk till de skolor och universitet som ger elever rätt till att examineras vid ett annat tillfälle än utsatt tidpunkt om det skulle råka krocka med en religiös högtid.

Religiösa högtider är inget problem i sig. Om anhängare till en religion vill fira något viktigt varje dag är det okej – det handlar ju om fria och individuella val. Men detta betyder inte att det ska betala ut permanent semesterersättning till dessa personer bara för att de aldrig kan arbeta på grund av dessa ständiga helgdagar. Som sagt, religionerna ska anpassa sig till det sekulariserade, demokratiska samhället.

Möjligheten för religiösa personer att få uppskjutna deadlines är ett problem av flera anledningar. 1) Man tar bara hänsyn till vissa religioner; om en leninist vill fira oktoberrevolutionen eller om en sioux ämnar hedra totempålens dag kommer de inte att få flytta på examinationen. 2) Alla personer inom de accepterade religionerna behandlas likadant; det spelar således ingen roll om du är djupt troende eller i praktiken ateist, har man studerat dåligt inför examinationen kan ens religionstillhörighet användas som ett svepskäl för att få extra studietid. 3) Återigen görs undantag för de etablerade religionernas traditioner; om en 19-åring inte vill skriva en tenta för att den ligger under en religiös högtid är det okej för att andra har firat denna högtid sedan tusen år tillbaka, men om en 27-åring tror på fatalistisk otur och aldrig har gjort något viktigt fredagen den 13:e och därför inte heller vill skriva samma tenta – då anses denne inte bara vara halvt galen, utan nekas också att få skjuta upp examinationen.

Men 27-åringen har under hela sitt liv trott att fredagen den 13:e för otur med sig, medan 19-åringen bara har varit religiös i max 19 år, och aktivt troende under en ännu kortare tidsperiod. Varför ska en persons tro väga tyngre än en annan persons bara för att den förstnämndes släktingar några generationer bakåt har trott på samma sak? Hur djup och äkta en persons tro avgörs enbart av individen själv, och tron kan inte kvantifieras och jämföras med någon annan persons tro. Och det borde egentligen inte spela någon roll att 19-åringen tillhör en etablerad religion som mångal av eleverna är anhängare till; om det rörde sig om vad en stor del av eleverna tyckte skulle det ju aldrig vara några examinationer i skolan.

Just traditionsargumentet är för övrigt bland de absolut sämsta skälen till att rättfärdiga ett fenomen. Med den logiken borde man ju hylla barnaga, DDT, aristokrati, pestdoktorer, blybensin, kvinnoförtryck, etnisk rensning, slaveri, den geocentriska världsbilden, och massa annat som varit populärt under många, många år sedan en lång, lång tid tillbaka.

Religionernas anpassning är en viktig fråga, och förhoppningsvis kommer även fler djupt troende själva att inse detta. Det bästa sättet för att öka icke-troendes respekt för religionernas existens, och skapa en bredare acceptans för andra trossamfund än det egna bland de religiösa, är nämligen att ge alla religioner samma status, rättigheter och skyldigheter. En persons tro ska vara lika mycket värd som en annan persons tro, oavsett vilken gud man tillber. Och dit når vi bara genom att inse att religionerna ständigt måste ta hänsyn till samhällsutvecklingen, samtidigt som samhället aldrig behöver anpassa sig till någon specifik religions enskilda behov.

Simon Hedlin Larsson

Sveriges ekonomiska frihet

Bilden är grovt redigerad och kommer ursprungligen från ett nyhetsbrev från The Heritage Foundation (20/01-09). Samma ranking med detaljerad data återfinns dock här.

Simon Hedlin Larsson

Den rika världens ångest

Som tidigare påpekat gällande katastrofen Haiti och för övrigt det mesta som människor engagerar sig i är Facebook-grupper inte ett särskilt bra sätt att uttrycka sitt engagemang på:

“Facebook-gruppen ‘2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti’ samlade snabbt på sig över 200 000 medlemmar som trodde att de hjälpte de drabbade. Men då meddelades plötsligt att Svenska Nekrofilföreningen stod bakom – och att gruppens syfte var att flyga hem lik att ha sex med” (en artikel i Svenska Dagbladet).

Att man får upp ett meddelande på Facebook om att 30 vänner eller så har gått med i gruppen var lite förvånande då man i presentationen av gruppen (den är nu borttagen av en administratör) kunde läsa att sponsorerna skulle förbli hemliga tills gruppen har över 200 000 medlemmar. Lite suspekt, kanske? Och varför skulle ens dessa sponsorer behöva 200 000 medlemmar i en Facebook-grupp för att kunna skänka pengarna? Det verkar hur som helst inte ha spelat någon roll för hundratusentals människor gick trots allt med i gruppen. Men varför?

Det verkar orimligt att avfärda två procent av svenska folket som idioter, på samma sätt som det inte heller känns rätt att anklaga de 4-6 procent som röstar på Sverigedemokraterna för att vara rasister. Förmodligen (kan man åtminstone hoppas) var det många som gick med i gruppen och utgick från att de förmodligen blev lurade, men att det samtidigt fanns en liten chans att det hela var på riktigt och då ville de gärna vara med och bidra. Men om nu en så stor del av den rika världen har sådan ångest för hur dåligt andra människor har det, varför visar inte fler sitt stöd för frihandel och minskad protektionism, vilket förmodligen är den enskilt viktigaste åtgärden för en god och hållbar utveckling i de fattiga och mindre utvecklade länderna?

Nej, så långt sträcker sig tydligen inte solidariteten. Att skänka pengar är fint. Men att ge de som har det sämst ställt möjlighet att sälja sina produkter på den rika världens marknad – det är att uppmuntra till girighet och utsugning. Som vanligt framställs kapitalismen och människors sanna rätt till lika villkor som den högsta nivån av egoism och rovmentalitet. Att däremot isolera den fattiga delen av världen och aktivt verka för att hålla kvar människor i svält och misär samtidigt som medelsvensson i sin vardagliga ångest skänker ett par kronor till Röda Korset – det är tydligen både vackert och hedervärt.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Avatar – världshistoriens mest överskattade film?

(Varning! Om du inte har sett Avatar bör du vara medveten om att vissa saker ur filmens handling avslöjas i texten nedan.)

Igår utsågs Avatar till årets bästa filmGolden Globe-galan. Filmen har redan dragit in näst mest pengar i världshistorien – slagen enbart av regissören James Camerons (andra) romantiska superkliché Titanic. Till skillnad från andra blockbusters som Ice Age, Up! och Toy Story är denna film inte främst riktad till barn (MPAA: PG-13), utan istället hyllas den av ett brett åldersspektrum och ligger nu på en åtråvärd 37:e plats bland bästa filmer någonsin på IMDb.

Regissören James Cameron till vänster samt Jake Sully och Neytiri till höger. (Bilden är hämtad här.)

Varför Avatar har blivit en älskad film kan man fråga sig. Någon säger att det är för att det inte finns någon annan film som liknar den, en tanke som flera verkar hålla med om. Men stämmer det verkligen? Liv på andra planeter har ju varit föremål för mänsklig spekulation i evigheter. Och att det finns de som anser att de moderna samhällena förstör sina egna länder och planeter är knappast en ny företeelse. H.G Wells kritiserade brittisk imperialism för över hundra år sedan, och lyckades dessutom göra det genom en berättelse om en planets folk som ockuperar och förstör en annan bebodd planet (War of the Worlds). Snarare är Avatar en så kallad remix på andra filmers och böckers handlingar. Och allt är egentligen bara en nära tre timmar lång kritik av det onda, nutida samhälle som anses vara den vita mannens skapelse

I Michael Mooreiansk anda tolkar skaparen av Avatar, James Cameron, kapitalismen som en girig och självisk utsugarmentalitet. Människan har tvingats söka sig till andra planeter för att utvinna energi eftersom att rovkapitalismen har gjort slut på all energi på jorden. Stora företag sköter denna energiutvinning och de visar naturligtvis ingen hänsyn mot andra former av levande varelser. De vill bara tjäna pengar. I Avatar rör det sig om en extremt energirik och dyr mineral med det ironiska namnet Unobtainium som finns på den redan bebodda planeten Pandora. Infödingstammen Na’vi får sitt land förstört av jordens kapitalister likt afrikanska infödingar utsätts för europeiska imperialister i Joseph Conrads Heart of Darkness.

Det är emellertid lustigt att Cameron visar sådan avsky mot kapitalismen och vinstdrivna verksamheter hans film redan har dragit in över 10 000 000 000  kronor. Vidare är det också smått ironiskt att filmen genomgående hyllar det naturliga och kritiserar det högteknologiska då Avatar i själva verket är ett resultat av en budget på $230 000 000 som till stor del spenderats på den absolut senaste tekniken inom animering, ljud och datorgjord filmproduktion.

Den vackra naturen, de fantastiska djuren och den spirituella, heliga kraft som genomsyrar livet på planeten Pandora tillhör filmens mest centrala teman. Avatar slår ett slag för miljöaktivismen och en minimering av den mänskliga påverkan av naturen, samtidigt som Cameron flyger världen runt i sin privat jet för att gå på premiärer, partyevenemang och presskonferenser. Och trots att Cameron brukar ha starka kvinnliga karaktärer i sina filmer (Sarah Connor i The Terminator och Ellen Ripley i Alien) får den kvinnliga av Avatars två huvudpersoner, Neytiri – visserligen efter att först ha lärt Jake Sully allt om Na’vis värld – vika sig platt för den manlige hjälten Sully som är den som tillslut räddar planeten Pandora.

Planeten Pandora i Avatar. (Bilden är hämtad här.)

Den ena vita mannens ångest över den andra vita mannens övergrepp på infödingar, djur, växter och kvinnor verkar bli ett mer och mer vanligt. Föga förvånande är det således att den mest populistiska och politiskt korrekta filmen Avatar protesterar mot Europas imperialistiska ambitioner i Afrika och i Nordamerika, såväl som USA:s krig i Irak och Afghanistan, de rika ländernas miljöförstörelse och patriarkatets ständiga förtryck av kvinnan. Samtidigt hyllas strävan efter det naturliga (vad nu det är), romantikens flykt från vardagen, den cartesianska, dualistiska tron på separata själar, religiös fatalism, samt spirituella ritualer. Den vita mannen är den mörka kraften som hotar förgöra det magiska livet på Pandora där Na’vi lever i symbios med naturen.

Således är det föga förvånande att många av filmens olika teman känns igen. Den smöriga kärleksdialogen som talar om “a strong heart” påminner inte helt otroligt om Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater i Titanic. Den vita mannens upptäckt av en ny värld och ett folk som lever i samklang med naturen för genast tankarna till John J. Dunbar i Dances with Wolves, om än kärlekshistorien mellan den vita mannen och infödingstammens hövdings dotter associeras kanske ännu starkare till John Smith och Pocahontas i filmen med samma namn som den sistnämnde.

Soldaten som på grund av slumpmässiga förhållanden hamnar hos fienden och sedan vänder sig mot sina egna känns nästan som en exakt kopia av Nathan Algren i The Last Samurai. Och en romans som problematiseras genom att killen inte har berättat hela sanningen för tjejen hittas i nästan varenda amerikansk high school-film och TV-serie; i synnerhet Zach Siler och Laney Boggs i She’s All That påminner mycket om Jake Sully och Neytiri i Avatar då både Zach Siler och Jake Sully är från “different worlds”, egentligen har ett annat, hemligt uppdrag, men råkar falla pladask för en tjej som visar sig vara så mycket mer än vad de från början trodde.

Ett annat koncept som vi sett tidigare är “the chosen one” som är en person utvald och utsedd av universums högre kraft till att återskapa balans i världen – vilket naturligtvis i praktiken innebär att det goda alltid segrar över det onda. Talar man om specifikt science fiction-filmer med utvalda hjältar har tveklöst Star Wars-hexalogins Luke Skywalker en viss auktoritet. Breddar man dock perspektivet märker man att den utvalde, som av någon anledning oftast verkar vara en vit man (ironiskt nog även i den annars så politiska korrekta Avatar), förekommer i allt från Bibeln och King Arthur till Harry Potter och The Matrix. Dock påminner Jake Sully kanske mest om huvudpersonen Ash i Pokémon 2 som är den enda som kan rida på havets beskyddare Lugia (som återuppstår från det döda då Ash kommer till undsättning) och som sedermera räddar världen, eller Peter som får rida på lejonet Aslan (som också återuppstår från det döda) och också räddar världen i The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe.

Ash rider på Lugia i Pokémon 2. (Bilden är hämtad här.)

Avatar kan således sammanfattas som en enda stor verklighetsflykt från, och protest mot, det moderna samhället. Handlingen bygger på en vacker och naturlig värld som inte finns, men som enligt filmens budskap skulle kunna existera bara om det inte vore för den vita mannen. Protesten är bred och omfattar alla dagens populära teman, som att vara emot USA:s utrikespolitik, utvinning av fossila bränslen, och privatägda bolag. Vad som lyfts fram som hedervärt och fint, å andra sidan, är miljöaktivism, tolerans, dualism, feminism, obegränsad kärlek och att mänskligheten någon gång ska lära sig av sina upprepade misstag.

Filmens skapare James Cameron moraliserar över mänskligt vinstintresse, men drar samtidigt in miljarder på biobesök. Han uppmanar mänskligheten att sträva efter det naturliga och miljövänliga, men flyger i nästa stund jorden runt för att gå på galapremiärer. Symbios med naturen målas upp i Avatar som något alldeles fantastiskt vackert, trots att Na’vi genom att koppla fast sina hårflätor i andra djur (zahelu) kan styra dem genom tankeöverföring och hjärntvätt. Infödingarnas måste ha rätt till frihet över sina egna liv, menar filmens goda karaktärer, men infödingfolket Na’vi har inte ens rätt att välja stammens ledare eftersom denne utses på monarkiskt vis genom arv, eller på meritokratisk basis efter vem som kan tämja det största fjäderfäet – och det verkar minsann ingen klaga över.

I Avatar är tekniken ond, men forskningen god. Att kapitalismens höga produktivitet är mänsklighetens största chans till att framställa supereffektiva energikällor som garanterar att vi kan bo kvar på jorden i ett hållbart samhälle så länge som möjligt blundar man helt för.

Den dualistiska synen på själen framställs i filmen som någonting positivt som ger levande varelser ett närmast oändligt mått av frihet, en frihet som dock i själva verket stryps till att bli minimal eftersom att allting på Pandora mer eller mindre styrs av fatalism och verket av en ensam “agent of change” (the chosen one Jake Sully). Individens möjlighet att påverka situationen, någon?

Det som hyllas mest i Avatar är emellertid det naturliga. Ironiskt är det därför att filmen slutar lyckligt just enbart på grund av ett artbyte, det vill säga att en levande organism inte är nöjd med den art den föddes till (människa) och “byter” till en annan art (Na’vi). Och somliga hävdar att genmanipulerat ris är onaturligt…

Simon Hedlin Larsson

Snart är Haiti bortglömt igen

Hela världen uppmärksammar just nu Haiti (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15). Plötsligt verkar de flesta verkar engagerade i den lilla, annars obetydliga västindiska staten (DN.se har publicerat dubbelt så många nyheter om Haiti den senaste veckan än antalet gånger landet omnämndes på hemsidan under hela förra året). Människor skänker pengar och går med i Facebook-grupper. Man stoppar Twitter-aktiviteterna i fem minuter för att visa hänsyn mot Haitis befolkning (igår kl 21 CET), och på tisdag kommer flera hundratusen att klä sig i rött av samma skäl.

Men spelar allt detta överhuvudtaget någon roll? När några ungdomar sparkade ihjäl en jämnårig på Kungsholmen startades en berömd Facebook-grupp vid namn “Bevara oss från gatuvåldet“. En stor manifestation hölls i Kungsträdgården där tusentals människor visade att man tog avstånd från våldet. Två och ett halvt år senare kan man fråga sig om våldet har minskat. Nu är det visserligen svårt att med stor säkerhet fastställa brottsligheten eftersom vi bara har antalet anmälda brott respektive uppklarade fall att gå på. Men det totala antalet anmälda brott har i alla fall ökat med drygt 6 procent de senaste två åren (räkna själva på Brå:s hemsida). Antalet fall av misshandel har stigit med över 3 procent, och antalet fall misshandel mot barn 0-6 år har stigit med 28 (!) procent. Eftersom de flesta manifestationer och aktiviteter skedde i Stockholm kan man dock välja att enbart se till Stockholms brottsstatistik. Där visar det sig emellertid att antalet fullbordade mord och dråp samt misshandel med dödlig utgång har stigit med 66 (!) procent bara under det senaste året. Trots att det hela tiden har funnits en Facebook-grupp med över 100 000 medlemmar som krävt att våldet ska minska!

Ett annat exempel är den senaste gången man fick telefonsamtal, mail, Facebook-meddelanden och SMS om att ta på sig någonting rött. Då gällde det munkarna i Burma. Är det någon som har koll på hur läget egentligen är i Burma idag? Har militärjuntan avgått? Har Aung San Suu Kyi släppts fri? Har den burmesiska befolkningen fått det bättre ställt? De dystra svaren på de tre sistnämnda frågorna är nej, nej och nej. Däremot toppar Burma inflationsligan och slutade år 2008 på en god tredje plats med 35 procents inflation.

Hur är det med Sudan då och folkmordet i Darfur som för ett tag kom att liknas med Rwanda i början på 1990-talet? Har västvärldens pengakastning hjälpt? Förra året tog Sudan emot sjunde mest bistånd i hela världen, och dessutom bra mycket mer per capita än Vietnam (4), Etiopien (5) och Pakistan (6). Biståndet – som i Sverige även kan benämnas fyraprocentsslöseriet – har inte fått den korrupta regimen att lämna över makten till folket (surprise, surprise). Snart är det val och Omar Hassan al-Bashir lär med största sannolikhet bli omvald, samtidigt som den regeringsstödda Janjaweedmilisen knappast har marginaliserats. Män mördas, kvinnor våldtas och barn hjärntvättas till att bli soldater. Stridigheterna mellan NCP och SPLM fortsätter, liksom konflikterna mellan boskapsskötare och bönder, rebeller och miliser, islamister och kristna fundamentalister, och sudaneser och ugandier. Och civilbefolkningen betalar fortsatt det högsta priset.

Om ett halvår eller så kommer Haiti vara bortglömt för att någon annan fråga står på tapeten, och landet kommer vara precis lika, om inte mer, politisk instabilt som det varit tidigare. Korruption kommer varvas med militärkupper som sätter oliktänkande i exil, människor kommer fortsätta svälta, och allt kommer vara precis som vanligt för människorna i det utsatta landet vars fattigdom når sådana extrema nivåer att den endast matchas av de fattigaste länderna söder om Sahara.

Bilden är hämtad här.

Simon Hedlin Larsson

Benefit-cost ratio

Smakar det så kostar det. Frågan är dock om det ibland inte kostar mer än det smakar. (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Skillnader som inte spelar någon roll

Att ekonomisk ojämlikhet används frekvent som ett politiskt vapen, speciellt från vänsterhåll, är knappast en nyhet. Ej heller är det en ny upptäckt att ekonomisk ojämlikhet som fenomen i sig inte spelar någon särskild roll. Självklart gör ojämlikhet människor mer avundsjuka, men ur ett ekonomisk perspektiv (och vad som också borde vara ur ett politiskt perspektiv) är det fattigdomen som är problemet och inte skillnaden mellan olika medborgares inkomster (se exempelvis Benn Steil och Manuel Hinds (2009) Money, Markets & Sovereignty).

Den fattiga personen blir ju knappast fattigare i absoluta termer för att en annan person är rik. Person x kommer inte ha råd med färre LED-TV:s bara för att person y kan köpa tio stycken fler. Och inte heller blir x rikare av att man eldar upp y:s pengar. En bra jämförelse kan därför göras med en person som är kortvuxen. Han eller hon krymper knappast i längd bara för att vissa människor är över två meter långa. Och inte heller blir den kortvuxne längre av att man sågar alla långa människor i två delar.

Skillnader kan väcka stor uppmärksamhet. Det betyder emellertid inte att de spelar någon roll. (Bilden är hämtad här.)

Simon Hedlin Larsson

Stöd till entreprenörer

Dagens Daily ChartThe Economists hemsida:

“FAMILY, friends and foolhardy strangers are the individuals who often make the important investment needed to start a business. The amount of “informal capital” that can be raised from those close to entrepreneurs varies across countries. Peruvians, for example, are relatively poor so cannot cough up as much as people in richer countries. There was a significant decline in informal investments in the G7 group of rich countries in 2009 according to the latest Global Entrepreneurship Monitor Report. Investors are more wary of risky entrepreneurial ventures as a result of the economic downturn. Although almost a quarter of entrepreneurs in developed countries that are in the early stages of their start-ups thought that their businesses would grow.”

Bilden är hämtad här

Bipartisanship

Bilden är hämtad här

Död åt kvotering?

Centrum för rättvisa har ännu en gång tagit strid för enskilda individers rättigheter, och vunnit mot etablissemanget. Det är med stor glädje som könskvotering och positiv särbehandling på högskolor och universitetet nu avskaffas, något som större delen av svenska folket jublar över (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).

Frågan är bara om människor kommer att vara konsekventa i sin hållning och rata den godtyckliga särbehandlingen nästa gång frågan om könskvotering till bolagsstyrelser står på tapeten. Eller är det okej att just när det rör näringslivet strunta i kompetens och diskriminera de mest lämpade personerna för att man utför det hedervärda uppdraget att bekämpa könsmaktsstrukturer och patriarkatet, djävulens sändebud i samhället?

Tveklöst kommer Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord vid Centrum för rättvisa att fortsätta försvara människors rätt att få bli bedömda utifrån personliga kvalifikationer och inte utifrån kön – alldeles oavsett vad de har för kön. För dem spelar det nämligen ingen roll om det är en man eller kvinna som har fått sina rättigheter kränkta. Men hur står det egentligen till med landets övriga nio miljoner invånare? Är de beredda att stå upp för att staten inte i något avseende ska tvinga samhällets institutioner och organisationer till kvotering? Eller…?

Simon Hedlin Larsson

Det enfaldiga tjatet om mångfald

Förra veckan skrev Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten på DN Debatt om att de politiska partierna måste placera fler utlandsfödda på valbar plats på sina listor till riksdag, landsting och kommun.

“Att vi lyfter fram vikten av att utrikes födda får representation i valda församlingar betyder inte att vi ser dem som en enhetlig grupp med en självklar intressegemenskap,” skriver hon.

Men om det nu verkligen är på det viset, varför är det då så viktigt att det sitter ledamöter i riksdagen som är födda väster om Vemdalen, öster om Tornedalen eller på andra sidan om Öresundsbron? Är man annorlunda som människa för att man har fötts utanför vissa breddgrader?

Utlandsfödda vill inte bli betraktade som den där udda gruppen kallad invandrare, de vill bli bedömda på samma grunder som vem som helst – som enskild människa och individ. Men ju fler grupper politiker, tyckare och forskare hittar på för att kunna sortera in människor i fack, desto mindre blir chansen att få ses som en person och inte som ett objekt.

“Att fördubbla antalet kvinnor i riksdagen tog tre decennier. Så lång tid ska det inte behöva ta att fördubbla antalet utlandsfödda. Redan efter valet nästa år borde vi kunna nå detta mål. Det är en fråga om demokrati. En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” fortsätter Ahlsten.

Man kan ju undra hur många veckor det dröjer innan någon gör nästa utspel om kvotering och positiv särbehandling och menar att överviktiga är dåligt representerade i riksdagen. Eller varför inte kortvuxna män, eller dokusåpadeltagare?

De som verkligen tror på människors rätt att få bli bedömda utifrån hur de är som personer, och som på riktigt vill motverka diskriminering har det jobbigare idag än igår. Nu strider man nämligen inte bara mot kvinnoförtryckare och rasister, utan även mot genusgalningar och mångfaldsivrare som i sin jakt på perfekt representation inte verkar bry sig om att bortkvoterade personer diskrimineras – en orättvis behandling som till råga på allt är tillåtet enligt regelverket. Collateral damage, säger kvoteringsförespråkarna och rycker på axlarna. När politikens bulldozrar banar väg till den sanna rättvisan verkar det vara ett nödvändigt ont att en del av samhällets medborgare får stryka med. Det kollektiva står nämligen över enskilda människors rättigheter och drömmar.

“En representativ demokrati måste företräda och företrädas av alla grupper i samhället,” menar Anki Ahlsten.

Om Vänsterpartiet får bestämma sitter vi väl alla nio miljoner invånare snart i riksdagen…

Simon Hedlin Larsson

Den som vet bäst

Ryanair väcker känslor. Framförallt i Sverige. När man reser med det irländska lågprisbolaget från Skavsta eller Västerås är det nämligen oftast som alltid någon som har ett och annat att klaga på. Vanligtvis gäller det straffavgiften på överviktigt bagage eller maxgränsen på ett stycke handbagage. Förutom femminutersöverläggningar om allt som är fel på reglelverket får man som åskådare även bevittna grundliga förklaringar av Ryanairs olika konspirationer.

“Allt de vill är att tjäna pengar!” väste en passagerare på Västerås flygplats igår. Jaha, och vem vill inte det?

Den mycket upprörda resenären kunde inte för fem öre förstå varför han inte fick utöver sin relativt stora kabinväska ta ombord en papperskasse proppade med knäckebröd och andra förnödenheter. Eftersom att han knappast var lågmäld var det inte svårt för andra närvarande att höra den långa monologen om Ryanairs brister repeteras inte bara för incheckningspersonalen, informationsdisken och cafeteriapersonalen, utan även för säkerhetsvakterna, bartendern, pappan som körde honom till flygplatsen och alla andra som ville lyssna.

Alla resenärer utan hörselskador fick även lära sig ett flertal av Ryanairs konspirationer mot sina passagerare. Exempelvis så ställer Ryanair tillsynes in sina flighter när dessa inte är utsålda och skyller på dåligt väder för att kunna få försäkringspengar och göra så stor vinst som möjligt.

Det som är mest fascinerande är dock inte denna spännande konspirationsteori som får självaste Dan Brown att bli grön av avund, utan hur denna person, som vet mer om Ryanair än verkställande direktör Michael O’Leary och övriga företagsledningen, missat texten “Strictly one item of cabin baggage is permitted per passenger” som står på hemsidan under frågor och svar, i köpavtalet, på skyltar på flygplatserna, när man köper biljetten, i incheckningspåminnelsen, samt när man checkar in manuellt.

Simon Hedlin Larsson

The National Security Picture

Bilden är hämtad här

Bistånd löser inte fattigdomen

Dambisa Moyos Dead Aid tillhör visserligen inte de bästa böckerna om internationell utveckling, i synnerhet för att hon saknar konkreta, genomförbara lösningar på de problem hon målar upp. Dock framför hon en skarp kritik av den rika världens pengakastning på (bistånd till) diktatorer, som i Sverige uppgår till cirka fyra procent (se fyraprocentsslöseriet), och därför kan denna bokrecension (“Banned Aid”) i senaste Foreign Affairs vara att rekommendera. Dessutom skriver Jagdish Bhagwati (författaren till recensionen) väldigt bra, och hans väl belagda försvar av kapitalism och frihandel är helt klart värt att läsa.

Simon Hedlin Larsson