Tag Archives: frihet

Visioner behöver inte innebära partipolitiska projekt

SvD:s PJ Anders Linder har naturligtvis helt rätt i att dessa idéer – ofta från vänsterhåll – om stora politiska projekt som ska föra Sverige närmare ett utopiskt samhälle är ganska märkliga:

Berättelserna handlar numera om hur enskilda människor formar sina liv, och det har Sörlin inte mycket till övers för. Sådana historier handlar ju ”inte om att världen, eller ens samhället, ska bli bättre”.

Alltså. Först när ledare pekar med hela handen och talar om i vilken riktning människor ska gå kan de uträtta något av värde. Summan av enskilda och frivilliga insatser kan varken göra världen eller samhället bättre.

Tyvärr präglas Sverige starkt av holistiska attityder till politik där samhället på något vänster (i dubbel bemärkelse) är större än summan av dess individer. Detta är dock ett riskabelt förhållningssätt. Under dåliga omständigheter kan det leda till kollektivisering där individers problem ses som ofrånkomlig “collateral damage”. I värsta fall leder det till att man upphöjer staten till något slags högre syfte – och alla vet ju hur de historierna brukar sluta.

Det är hög tid för mer av borgerlig atomism som fortsätter erkänna värdet av en välfungerande statsmakt, men också omfamnar idén om att det finns ett okränkbart människovärde. Realpolitiskt innebär det en utveckling av att man inte ser någon motsättning mellan att minska partipolitikens inflytande och stärka människors egenmakt (vilket egentligen borde vara självklart, men ändå). Det är också av den anledningen som man kan ställa sig frågande till Linders slutsats att “låta schamaner ta hand om ‘visionerna'”. Förhoppningsvis menar Linder med “visioner” att det är just de grandiosa partipolitiska visionerna det är fel på. För visioner i sig är något mycket bra och något som det behövs mer av i svensk politik. Den vision om ett friare samhälle som regeringens politik – i synnerhet den ekonomiska – bygger på mycket fin och hedervärd. Framförallt visar den tydligt på att alla lösningar på samhällsproblem inte nödvändigtvis börjar med “Staten …”.

Simon Hedlin Larsson

“Det är friheten, dumbom”

Skriver på Svensk Tidskrift om invandring och frihetliga värderingar. Ett utdrag:

Eftersom jag inte tror att man kan eller kommer att kunna dra mycket mer generella slutsatser än Rowthorns uppskattning på ± 1 procent av BNP i nettoeffekt för invandringen använder jag aldrig samhällsekonomiska argument när jag yrkar för öppnare gränser. Argumenten är i mina ögon helt enkelt inte tillräckligt starka. De invandringsförespråkare – vilket i många fall är borgerliga debattörer och företrädare – som emellertid refererar till de läkare och nystartade företag som har invandrarkopplingar bör förklara hur de hade agerat ifall siffrorna hade sett annorlunda ut. Immigration kommer säkert spela en viktig roll för många länder som möter den typ av demografiska utmaningar som Nicholas Eberstadt beskrev i ett tidigare nummer av Foreign Affairs. Men ponera att vi i framtiden skulle få se ett nytt demografiskt läge som de flesta skulle enas om kräver minskad rörlighet över gränserna. Anta hypotetiskt att våra då mycket mer sofistikerade mätmetoder och modeller skulle kunna spåra invandringens komplexa effekter och dra slutsatsen att den internationella migrationen måste minska för samhällets bästa. Vilka av de som i dag talar varmt om öppna gränser skulle under sådana omständigheter ändra position och sluta upp med etnopluralisterna och nationalisterna som vill lämna EU och stänga gränserna?

Simon Hedlin Larsson

Den duktiges ansvar

Det finns många saker att kommentera gällande Sanna Lundells upprörda krönika om den svenska skolan. I synnerhet följande citat:

Hur man kan vara så fast i sin övertygelse och propagera för fria skolval och hävda att det kommer att öka rättvisan i samhället när så många studier och forskningsrapporter världen över visar på motsatsen? Det vill säga att fria skolval ökar segregationen kunskapsmässigt, socioekonomiskt och etniskt.

Vilka studier och forskningsrapporter Lundell syftar på framgår såklart inte. När man inte läser akademiska tidskrifter eller prenumererar på nyhetsbrev från tankesmedjor och forskningsinstitut vore ju det värsta att bli påkommen och därför hänvisar man istället lite löst till “den där forskningen”.

En annan otydlighet i argumentet är rättvisa, för vadå rättvisa? Motsatsen till friskolor är att barn tvingas gå på den skola som ansvarar för det upptagningsområde man är bosatt i. Hur rättvist är det? Hur har barn själva möjlighet att påverka detta? Och vad händer med alla de som antingen hamnar på riktigt dåliga skolor och/eller skolor där de vantrivs. Nej, tyvärr, det finns bara en skola per geografiskt upptagningsområde, verkar vara Lundells svar. Valfrihet är ett privilegium endast de vuxna åtnjuter.

En till sak som Lundell inte verkar ha ägnat många sekunder åt att reflektera över är varför det alltid är rättvisa att barn med helt disparata intressen måste tvingas gå tillsammans. Det är bra med mångfald för barnen lär sig umgås med olika människor, är antagligen ett av argumenten man skulle få höra. Men denna “heliga mångfaldsko” verkar ju inte gälla för vare sig idrott eller kultur. När klagade någon av Aftonbladets extrempolitiska krönikörer senast på att dans-, musik- eller fotbollsskolor ökar segregationen och klyftorna i samhället? När är det kultur- och idrottselitens tur att ta ansvar för att hjälpa oss som inte är lika framgångsrika? Vi är nog många som fortfarande väntar på att någon ska strida för att alla stockholmare ska tillåtas få gå på AIK:s, Brommapojkarnas och Djurgårdens ungdomsakademier.

Lundell skriver att friskolor är en dålig idé för att bara vissa har tid och möjlighet att göra välinformerade val:

Det är ju bara det att blattarna i hyresrätterna, eller de ensamstående heltidarbetande svennebananmorsorna, eller de sjukskrivna låginkomsttagarna de facto inte har samma möjligheter att sätta sig in i sin valfrihet.

De har inte samma förkunskaper, ork, tid och kraft att hämta och lämna sin sexåring på andra sidan stan i en lite finare, vitare innerstadsskola eftersom de har fullt upp med att plugga svenska för invandrare när de inte byter blöjor på dementa pensionärer, städar femtioelva sjukhuskorridorer, viker tvätt hos nån uttråkad hemmafru på Lidingö, eller slåss mot Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen för att få sina diagnoser betrodda.

Men varför skulle detta problem enbart gälla för barnens skolval? Tidsbristen är väl minst lika närvarande när ensamstående fäder och nyanlända ska välja sina egna utbildningar? Det finns garanterat många ensamstående och nyanlända som exempelvis gärna skulle vilja bli journalister men inte har “samma förkunskaper, ork, tid och kraft” att hinna gå på en “finare, vitare innerstadsskola” som typ Poppius journalisthögskola. Borde inte Lundell argumentera för att högskole- och universitetsval också förbjuds? Minska segregationen, öka rättvisan och så vidare. Varför ska folk behöva välja själva när någon annan kan göra det åt en liksom?

Simon Hedlin

Liberala värderingar är Folkpartiets framtid

Skriver i veckans nummer av Tidningen NU om värderingar (ej upplagd på nätet). Följande är en längre version av samma text:

Under valrörelsen lärde vi oss alla en viktig allitteration som beskrev en av de största skillnaderna mellan blocken: sunda statsfinanser. Alliansen tar ansvar för ekonomin medan Lars Ohly i Regeringskansliets korridorer innebär att sedelpressarna går varma. Det var bilden som kommunicerades och detta gjorde vi mycket framgångsrikt. Men i tider då EU-länders skuldkriser står högt upp på den politiska dagordningen och då ekonominyheter breder ut sig i medierna är det viktigt att visa att man har förstått att politik handlar om mer än nationalekonomi.

Missförstå mig inte – som student i nationalekonomi är jag den första att understryka vikten av ekonomisk utveckling. Men bakom strävan efter högre ekonomisk standard måste det finnas värderingar – som vikten av att välstånd frigör människor och leder till ökad trygghet och fler möjligheter – att lyfta fram. Glömmer vi detta kommer vi varken kunna komma på bra lösningar eller få väljarnas stöd för att genomföra dessa.

Ett exempel på en fråga som Alliansen har tappat bort värderingarna i är den omdebatterade sjukförsäkringsreformen. Reformen som sådan var i stora drag mycket bra. Men ändå hade vi uppenbara problem att försvara den i valrörelsen. Oppositionen kritiserade regeringen för att slå på de som redan ligger. Alliansens försvar byggde ofta på empatifattiga resonemang om hur reformen var en naturlig del av den där större abstrakta helheten kallad arbetslinjen. Men var tog individperspektivet vägen?

Det bästa försvaret av sjukförsäkringsreformen är inte att den makroekonomiska stabiliteten gynnas av att ett av världens rikaste länder slutar vara ett av världens sjukaste. Sjukförsäkringsreformen måste istället försvaras utifrån värderingar som sätter människans möjligheter till självförverkligande i centrum. De som är för sjuka för att jobba ska fortsätta vara sjukskrivna. Men de som har kapacitet att utföra någon form av sysselsättning bör få hjälp att – utifrån individens egna behov – hitta en lämplig sådan. Detta är en medborgerlig rättighet. Och alla som någon gång har varit utan sysselsättning vet precis hur viktig den är.

Källa.

Den nationalekonomiska vetenskapen strävar efter att vara värderingsfri. Vill man bygga ett land baserat på makro- och mikroekonomiska resonemang är det således viktigt att det finns tydliga överordnade värderingar som politisk utgångspunkt. Dessa värderingar hoppas jag att Folkpartiet ska kunna bidra med. Vi måste bara komma till insikt om att det inte råder någon motsättning mellan att bygga politiska lösningar på å ena sidan akademisk forskning och å andra sidan principfasta värderingar. Snarare är det att kombinera de två som är det allra bästa; att visa hur politiken alltid bör utgå från människor, samtidigt som vi använder den forskningen för att få inspiration till adekvata lösningar.

Ett annat exempel på en fråga med ett tydligt individperspektiv som vi borde se till att den förknippas med Folkpartiet lika tydligt som utbildning och skola är invandringsfrågan. Blickar man tillbaka på det senaste årets debatt har majoriteten av alla argument bottnat i samhällsekonomiska resonemang.

Sverigedemokraterna har på sin kant sagt att invandringen är en nettoförlust. Försvarare av en hög invandring har replikerat med andra siffror. Man har talat om hur invandringen gör Sverige rikare – ett argument som kanske låter fint, men som när det ställts på sin spets i bästa fall har slutat med referenser till entreprenörskap och i sämsta fall till pizza, pasta och kebab.

Vad borgerliga företrädare och i synnerhet vi liberaler bör skämmas över är att vi inte oftare har lyft fram invandringens tydliga frihetsaspekt. Försvaret av att tillåta en hög rörlighet över gränserna handlar ytterst om människors rätt till drömmar och ambitioner, och om rätten att få följa dessa vart de än bär dem.

Lika lite som slumpmässiga geografiska förutsättningar ska bestämma vilken skola man måste gå på, ska longtitud och latitud bestämma vilket land man måste bo i. Hade denna åsikt, denna värdering, lyfts lika ofta som Herbert Felix och fyrtiotalistpensioneringarna har åberopats det senaste året är jag övertygad om att Sverigedemokraterna hade befunnits sig betydligt närmare fyraprocentsspärren.

I detta inlägg har bara två exempel tagits upp, men det råder garanterat ingen brist på aktuella politiska frågor med tydliga frihets- och individperspektiv. Det gäller bara att våga se dem.

Genom principfasta och konsekvent liberala värderingar kommer Folkpartiet fortfarande att kunna spela en oersättlig roll inom svensk politik. Låt oss ta till vara på den möjligheten. Arbetet måste börja nu.

Simon Hedlin Larsson

Vem hotar egentligen demokratin?

Precis som Per Gudmundson skriver är det inte Lars Vilks som är hotet mot demokratin:

Självfallet spär våldet på dumma fördomar mot alla muslimer. Men det var Vilks som blev attackerad. Och den akademiska sammankomsten som fick ställas in.

Utgångspunkten tycks vara att Vilks konst provocerar fram en mer eller mindre förståelig reaktion. Men Vilks visade inte egen konst. Anfallet kom under Sooreh Heras video – en religionskritisk film, av en kvinna som flytt t från den islamistiska diktaturen Iran – i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Det finns goda argument för att tycka att Vilks rondellhund var onödig att rita eftersom vem som helst hade kunnat räkna ut vilka känslor en sådan karikatyr skulle väcka. Men när nu Vilks så valde att rita teckningen och låta den bli publicerad – korkat gjort må tyckas – då måste de som tror på det som Karl Popper kallade för “det öppna samhället” visa att de är beredda att stå upp för yttrandefriheten.

Politiska ideologier blir kritiserade och sågade dagligen. I Sverige kallar oppositionen regeringens politik för “omänsklig”. Så varför ska det då inte vara tillåtet att granska och ifrågasätta religion?

Simon Hedlin Larsson

Från demokrati till anarki

Bilden är hämtad här.

Medan många av världens länder öppnar upp sig och blir mer demokratiska går Grekland baklänges i motsatt riktning. Det är ödets ironi att det första landet i historien som tillämpade folklig makt inom politiken nu framstår som Europas paradis för anarkister.

Simon Hedlin Larsson

Tuffare sanktioner mot Iran är en dålig idé

DN:s ledarsida skriver idag om skärpta sanktioner mot Iran för att förhindra att landet utvecklar kärnvapen:

Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet, men uppfyller inte de åtaganden avtalet innebär och bryter mot IAEA:s regler. Beslutet att återuppta anrikningen av uran är ytterligare en provokation. FN:s säkerhetsråd borde snarast besluta om skärpta åtgärder.

USA:s president Barack Obama har uttryckt sitt stöd för tuffare sanktioner, och vill till och med gå så långt som att förbjuda bensinexport till Iran (landet har brist på raffinaderier). Men varför skulle ytterliggare fattigdom bland och isolering av civilbefolkningen leda till att mullorna i Teheran stoppar utvecklingen av kärn- och/eller massförstörelsevapen? För det är ju det enda som blir resultatet. Mer fattigdom. USA har sanktionerat Iran i över trettio år och regimen fortsätter ändå förtrycka sitt folk.

Visserligen ser regimen svagare ut än på länge, men det är knappast sanktionernas förtjänst. Att den politiska oppositionen är så pass stark som den ändå har visat att den är – i synnerhet under det senaste året – beror på en växande muslimsk medelklass som är förhållandevis upplyst och utbildad. Och denna muslimska medelklass har inte vuxit fram tack vare, utan snarare trots, ekonomiska sanktioner mot Iran. Mer av samma lär knappast öka civilbefolkningens frihet eller minska regimens benägenhet att bli världens tionde kärnvapenmakt. Att fortsätta med breda sanktioner underminerar bara oppositionen och fördröjer den demokratiska utvecklingen i landet.

Dessa människor hjälper vi bara genom färre och inte fler ekonomiska sanktioner. (Bilden är hämtad här.)

Man kan för övrigt lära en del av historien på denna punkt. När den senaste revolutionen ägde rum och Irans sista shah störtades var det mycket på grund av att regimen var så upptagen med militära maktambitioner att den glömde sociala frågor och inrikespolitiken. Den nuvarande regimen agerar likartat, men en stor skillnad är att idag sanktionerar en stor del av världens största ekonomier landet. Irans president Mahmoud Ahmadinejad kan på ett helt annat sätt, till skillnad från shahen, skylla problem på västvärldens isolering av Iran; alla som har hört honom tala vet också att han brukar ta varje tillfälle i akt att göra just det. Att fortsätta containmentpolitiken mot Iran gör det således lättare för regimen att hålla ihop landet och sitta kvar vid makten.

Och underskatta inte den enande kraften av att ha en gemensam fiende – vilket Ahmadinejad framställer västvärlden som – tänk exempelvis Irak-Iran-kriget när Saddam Hussein försökte utnyttja att Iran var splittrat. Men vad hände med Iran när irakiska soldater tågade över gränsen? Just precis.

Så inte nog med att dagens ekonomiska sanktioner håller den iranska civilbefolkningen kvar i fattigdom och hämmar den demokratiska utvecklingen, de riskerar också att underminera oppositionen och spä på nationalismen och hatet mot väst.

Simon Hedlin Larsson