Skriver i veckans nummer av Tidningen NU om värderingar (ej upplagd på nätet). Följande är en längre version av samma text:
Under valrörelsen lärde vi oss alla en viktig allitteration som beskrev en av de största skillnaderna mellan blocken: sunda statsfinanser. Alliansen tar ansvar för ekonomin medan Lars Ohly i Regeringskansliets korridorer innebär att sedelpressarna går varma. Det var bilden som kommunicerades och detta gjorde vi mycket framgångsrikt. Men i tider då EU-länders skuldkriser står högt upp på den politiska dagordningen och då ekonominyheter breder ut sig i medierna är det viktigt att visa att man har förstått att politik handlar om mer än nationalekonomi.
Missförstå mig inte – som student i nationalekonomi är jag den första att understryka vikten av ekonomisk utveckling. Men bakom strävan efter högre ekonomisk standard måste det finnas värderingar – som vikten av att välstånd frigör människor och leder till ökad trygghet och fler möjligheter – att lyfta fram. Glömmer vi detta kommer vi varken kunna komma på bra lösningar eller få väljarnas stöd för att genomföra dessa.
Ett exempel på en fråga som Alliansen har tappat bort värderingarna i är den omdebatterade sjukförsäkringsreformen. Reformen som sådan var i stora drag mycket bra. Men ändå hade vi uppenbara problem att försvara den i valrörelsen. Oppositionen kritiserade regeringen för att slå på de som redan ligger. Alliansens försvar byggde ofta på empatifattiga resonemang om hur reformen var en naturlig del av den där större abstrakta helheten kallad arbetslinjen. Men var tog individperspektivet vägen?
Det bästa försvaret av sjukförsäkringsreformen är inte att den makroekonomiska stabiliteten gynnas av att ett av världens rikaste länder slutar vara ett av världens sjukaste. Sjukförsäkringsreformen måste istället försvaras utifrån värderingar som sätter människans möjligheter till självförverkligande i centrum. De som är för sjuka för att jobba ska fortsätta vara sjukskrivna. Men de som har kapacitet att utföra någon form av sysselsättning bör få hjälp att – utifrån individens egna behov – hitta en lämplig sådan. Detta är en medborgerlig rättighet. Och alla som någon gång har varit utan sysselsättning vet precis hur viktig den är.
Källa.
Den nationalekonomiska vetenskapen strävar efter att vara värderingsfri. Vill man bygga ett land baserat på makro- och mikroekonomiska resonemang är det således viktigt att det finns tydliga överordnade värderingar som politisk utgångspunkt. Dessa värderingar hoppas jag att Folkpartiet ska kunna bidra med. Vi måste bara komma till insikt om att det inte råder någon motsättning mellan att bygga politiska lösningar på å ena sidan akademisk forskning och å andra sidan principfasta värderingar. Snarare är det att kombinera de två som är det allra bästa; att visa hur politiken alltid bör utgå från människor, samtidigt som vi använder den forskningen för att få inspiration till adekvata lösningar.
Ett annat exempel på en fråga med ett tydligt individperspektiv som vi borde se till att den förknippas med Folkpartiet lika tydligt som utbildning och skola är invandringsfrågan. Blickar man tillbaka på det senaste årets debatt har majoriteten av alla argument bottnat i samhällsekonomiska resonemang.
Sverigedemokraterna har på sin kant sagt att invandringen är en nettoförlust. Försvarare av en hög invandring har replikerat med andra siffror. Man har talat om hur invandringen gör Sverige rikare – ett argument som kanske låter fint, men som när det ställts på sin spets i bästa fall har slutat med referenser till entreprenörskap och i sämsta fall till pizza, pasta och kebab.
Vad borgerliga företrädare och i synnerhet vi liberaler bör skämmas över är att vi inte oftare har lyft fram invandringens tydliga frihetsaspekt. Försvaret av att tillåta en hög rörlighet över gränserna handlar ytterst om människors rätt till drömmar och ambitioner, och om rätten att få följa dessa vart de än bär dem.
Lika lite som slumpmässiga geografiska förutsättningar ska bestämma vilken skola man måste gå på, ska longtitud och latitud bestämma vilket land man måste bo i. Hade denna åsikt, denna värdering, lyfts lika ofta som Herbert Felix och fyrtiotalistpensioneringarna har åberopats det senaste året är jag övertygad om att Sverigedemokraterna hade befunnits sig betydligt närmare fyraprocentsspärren.
I detta inlägg har bara två exempel tagits upp, men det råder garanterat ingen brist på aktuella politiska frågor med tydliga frihets- och individperspektiv. Det gäller bara att våga se dem.
Genom principfasta och konsekvent liberala värderingar kommer Folkpartiet fortfarande att kunna spela en oersättlig roll inom svensk politik. Låt oss ta till vara på den möjligheten. Arbetet måste börja nu.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 
