Monthly Archives: November 2009

Så djur är inte mat?

Idag har jag fått lära mig att “[d]jur är nämligen inte mat”. Det skriver i alla fall representanter för organisationen Djurens Rätt. Jag måste säga att jag tycker det är ett ganska konstigt sätt att resonera på. Jag har full respekt för att människor av olika skäl inte vill äta x eller y, och självklart ska alternativ erbjudas i skolmatsalar och liknande så att det passar så många som möjligt. Men att säga att djur definitivt inte är mat tycker jag är mycket märkligt.

I djurens naturliga habitat äter de varandra. Varför kan inte människor då äta djur? Alla levande organismer dör förr eller senare och energin kommer att omvandlas, antingen i en människokropp, i ett annat djurs kropp, eller genom nedbrytning. Att äta handlar ju bara om att omvandla en energiform till en annan. Det behöver inte ses som en brutal synd.

Det är klart att djur ska ha rätt till ett drägligt liv och det är därför det finns en djurskyddslagstifning. Men varför skulle det vara så märkvärdigt att äta djuren när de är döda?

Simon Hedlin Larsson

Minareterna är inte problemet

Nationalister över hela Europa jublar över utfallet av gårdagens folkomröstning i Schweiz (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13). Men vad var det egentligen som var positivt med detta? En del röster som gjort sig hörda menar att detta var “rätt åt” islam eftersom flera länder där islam är den dominerande religionen är man skeptisk till att bygga kyrkor. Får inte vi bygga kyrkor ska inte de få bygga minareter, sägs det. Men om nu dessa personer menar att en del muslimer är så pass intoleranta, tror de att ett minaretförbud kommer göra länder som Saudiarabien och Iran mer öppna? Att någon annan gör någonting dumt – i detta fall stryper religionsfriheten – betyder ju inte att man bör göra samma sak, särskilt inte om man själv tror att frihet och demokrati är rätt.

Islam får ofta kritik för att vara en så kallad efterbliven religion. De länder där våldtäkt inte är ett brott, människor stympas och kvinnor stenas enligt tillämpade sharialagar, bör man givetvis vara kritisk emot. Den lagstiftningen håller jag mycket väl med om att den på många sätt är efterbliven. Men kommer minaretförbudet i Schweiz att öka strängt muslimska ländernas respekt för västerländska värden som mänskliga rättigheter, barnkonventionen och folkvalda politiker?

Utfallet i omröstningen var mycket olyckligt och kommer knappast leda till någonting positivt.

Och i debatten om mångkultur, islamisering och så vidare, så är det ju inte minareterna som är problemet – lika lite som det är klocktornen som är orsak till kristendomens synder. Det som är problemet idag är att somliga människor bosätter sig i ett nytt land, men inte följer de lagar och regler som gäller.

För min del spelar det ingen roll om det är en ateist, muslim, kristen, mormon eller maorier som kommer till Sverige. Lär dig svenska och följ lagarna så kan du utöva din tro precis som du vill. Bygg religiösa byggnader och utöva dina traditioner så länge det är inom ramen för vad som är tillåtet, och så länge det inte kommer några krav på att staten ska stå för kalaset.

Slutligen är det viktigt att ingen religion hävdar att lagstiftningen bör ändras för att anpassa sig till just den religionens traditioner och historia, om det inte föreligger några sakliga och goda skäl för ändringen. Att man “alltid har gjort så” är inte ett rimligt argument.

Simon Hedlin Larsson

Obama in Afghanistan

Bilden är hämtad här

När skriver ni om Al Gore?

Det är märkligt att detta med svininfluensan har fått så stor uppmärksamhet. Hela tiden är det någon ny konspirationsteori eller anklagelser om att personer inte är opartiska och sakliga. Svenska Dagbladet skriver idag att “Experter samarbetar med industrin“. Jaha, och? Det är väl klart att de gör det? Är du expert på ett område kommer dina kompetenser att efterfrågas på många olika håll. Inte särskilt konstigt.

Dessutom har dessa rådgivare ingenting att säga till om vad gäller vare sig pandemivarningar eller vaccininköp; det förra vilar ju helt och hållet på Margaret Chan och det senare vilar på varje enskilt lands folkhälsodepartement, eller motsvarande.

Om vi ska prata extern påverkan och public choice borde vi istället se till växthuseffekten och klimatdebatten.

Vem har gjort i särklass mest för att skrämma upp världen om ett föreliggande klimathot? Al Gore. Vem är partner och ansvarig för klimat- och miljöutveckling på riskkapitalbolaget Kleiner Perkins Caufield & Byers? Al Gore. Vem såg till att Kleiner Perkins Caufield & Byers fick $560 miljoner av de amerikanska skattebetalarnas pengar för att utveckla elbilar (summan är för övrigt bra mycket större än vad svenska staten totalt lägger på energi årligen)? Al Gore.

Det kan tyckas att politik, forskning och industri inte ska ha för nära band. Det är ju åtminstone kontentan av SvD:s artikel där forskning och industri anses stå varandra för nära. Men faktum är ju att Al Gore representerar inte bara två av dessa kategorier, utan alla tre. Det finns ingen som får så mycket ära och berömmelse, kniper så många politiska poäng och tjänar så mycket pengar på klimathotet som Al Gore? Och vem är främst ansvarig för att den globala uppvärmningen är en fråga som idag intresserar miljarder människor världen över? Al Gore.

När skriver ni om detta, svenska journalister?

Simon Hedlin Larsson

Vårdnadsbidrag, nej tack

Det finns många problem med vårdnadsbidraget. Till de mest väsentliga hör det faktum att det har visat sig vara i synnerhet invandrarkvinnor som tar ut det. Invandrarkvinnor som redan tillhör de mest utslagna grupperna i samhället. Att införa ännu ett bidrag var knappast vare sig morot eller piska för att ändra på den saken.

Väldigt många utlandsfödda kvinnor som har kommit till Sverige i vuxen ålder är långtidsarbetslösa, kan inte ett ord svenska och träffar knappt någon utanför familjen om det inte är en granne som råkar tala samma modersmål. Situationen som den ser ut är varken bra för dem eller för samhället. Varför detta uppmärksammas så lite har jag alltid haft svårt för att förstå. Och det är med sådana här problem i åtanke som det blir direkt löjligt när feminister börjar prata om sne könsfördelning bland professorer i form av en systematisk och rikstäckande diskriminering av kvinnor.

Vårdnadsbidraget har förmodligen gjort större skada än nytta, och de problem som det orsakar i strävan efter en lyckad integration måste tas på allvar. Bland annat på grund av detta bör det därför avskaffas. Jag vill utöver ett avskaffande se en reformerad språkundervisning, ett införande av ett lagar- och reglertest, samt en flexiblare arbetsmarknad.

För alla som har ett intresse i den samhällsekonomiska utvecklingen borde detta vara föga kontroversiellt. Och de som vill minska segregationen och öka jämställdheten borde inte heller vara främmande för mina förslag.

Simon Hedlin Larsson

Dags att könskvotera Stora Journalistpriset?

Jag skriver på Newsmill om huruvida man bör kvotera Stora Journalistpriset eller ej. Inlägget är baserat på ett gammal blogginlägg, men om ni inte har läst det kan ni ju kika på Newsmill-artikeln om ni har lust.

Simon Hedlin Larsson

Minaretförbud i Schweiz?

Preliminära besked om utfallet i dagens folkomröstning i Schweiz gällande förbud av att bygga minarater tyder på att en majoritet har röstat ja (1, 2, 3, 4, 5). Det kan således bli förbjudet att bygga muslimska bönetorn. Anledningen är att det sägs att minareter är en del av en islamisering av samhället som måste motverkas.

I mina ögon är detta resonemang mycket märkligt. Jag vill inte att någon religion ska ha inflytande över staten eller det politiska livet, men samtidigt vill jag inte sitta och peta i vad respektive religion får och inte får göra. Min konsekventa linje är följande: religioner ska inte blanda sig i vad statsmakten gör och statsmakten ska inte lägga sig i vad religionerna gör så länge de inte bryter mot gällande lagar och regler.

Detta innebär att jag inte vill förbjuda vare sig kyrkor, synagogor, moskéer, tempel, minareter, kyrkklockor eller någon annan religiös bebyggelse. Bygg vad ni vill så länge ni håller er till lagen. Vidare menar jag att burka eller niqab ska få bäras på allmän plats tills det att någon förbjuder ansiktstäckande klädsel, det vill säga ska man inte få bära niqab ska man inte heller få dra en sopsäck över huvudet eller ha skidklädesplagg som täcker större delen av ansiktet. Inga lagar ska ta särskild hänsyn till religioner, i varken positiv eller negativ bemärkelse.

Jag vill varken främja eller hämma någon religions utveckling. Däremot anser jag att religioner bör finna sig i att de kan bli begränsade av allmänna lagar och regler, det vill säga ingen religion ska ha någon särställning och kunna undvika att följa lagen. Kyrkan ska därför inte ge minderåriga alkohol, även om det skulle anses vara en del av nattvarden, och djur ska inte halalslaktas även om det är en gammal sed, eftersom vi har både alkohol- och djurskyddslagstiftning i Sverige.

Min linje innbär därför att jag är emot att införa ett förbud av att bygga minareter eftersom det är ett direkt angrepp på en religion. Jag är lika mycket emot att folkomrösta att stoppa kyrkor. Frågan är helt enkelt felställd. Mindre dåligt (men fortfarande fel) hade varit att folkomrösta om ett förbud av att bygga religiösa byggnader för då gör man nämligen inte skillnad på religionerna.

Helt okej hade det däremot varit om det hade gällt förbud mot att bygga byggnader som överskrider en viss höjd (vilket inkluderar minareter, men förmodligen också kyrkor, synagogor och tempel) för att det anses vara dåligt för miljön med för tät bebyggelse, eller med liknande argument. Då tar man nämligen ställning till en allmän fråga som inte har med religioner att göra, och sedan om man skulle komma fram till att införa ett förbud så kommer förbudet även gälla för religionerna och inte bara för icke-religiösa människor.

Simon Hedlin Larsson

Och vips var allt som vanligt

Robin Söderling hade igår goda chanser att slå Juan Martín del Potro för att sensationellt ta sig till final i ATP-slutspelet där han skulle fått möta Nikolaj Davydenko (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7). Efter att ha spelat drömtennis mot Rafael Nadal och Novak Djokovic hade Söderling 1-0 i set mot del Potro.

Men någonting hände och plötsligt kändes Söderlings spel lika medelmåttigt och tafatt som vi är vana vid att se när han slåss mot de bästa. Trots tre serveess och inget dubbelfel lyckades inte Söderling hålla sitt fjärde servegem i det andra setet. Breaket var ett faktum och del Potro servade snabbt hem för 1-1 i set.

I tredje set lyckades visserligen Söderling bryta relativt tidigt, men del Potro bröt tillbaka omgående. Och i det avgörande tiebreaket slarvade Söderling i egen serve och del Potro kunde vinna matchen efter att ha fått fyra matchbollar.

Och det är väl detta som, tyvärr, fått symbolisera Söderlings tennis när han ställs mot den absoluta toppen. Slarv. Förstaserven håller verkligen världsklass, men andraserven har dålig kick (toppspinn) och han har lite att sätta emot när det kommer till baslinjedueller mot spelare som del Potro eller allroundspelare med hög variation som Roger Federer.

Forehanden är ganska tung, men han bränner ibland enkla bollar och tenderar att få många unforced errors. Backhanden är hyfsat säker, men i och med att den är tvåhandad har han inte samma möjlighet att varva raka slag med långa slicade bollar som exempelvis Federer. Och när han går fram på nät slarvar han lite med placeringen. Igår hade han exempelvis tre nät-/halvnätbollar i ett av del Potros servegem med bra lägen som han dessvärre brände.

Ser man till statistiken talar den sitt tydliga språk. 42 % vunna andraservar mot del Potros 64 %. Totalt 41 unforced errors mot del Potros 23. Det har varit guldtennis hela veckan för Söderling, men efter att ha vunnit första set mot del Potro kändes det som luften gick ur lite granna. Men, men. För att ha halkat in på ett bananskal då Andy Roddick tvingades ge upp sin plats på grund av skada var detta mycket mer än vad någon kunde förvänta sig. Och det kommer nya tävlingar nästa år.

Simon Hedlin Larsson, som vill påpeka för de som tycker att Roger Federer är gammal och tror att detta är slutet på hans era att de bör erinra sig om att han föll i semifinalen mot Nikolaj Davydenko som inte precis är någon ungdom men verkar spela sitt livs tennis

Högre lärarlöner

Kravet på högre lärarlöner är helt rätt. Minska skolornas förfärliga resursslöseri på nya lokaler, datorer, utbildningsmaterial och allt annat som görs för att stilla krävande föräldrar. Gör skolklasserna större och färre. Och höj lärarlönerna rejält. Så får vi återigen en bra svensk skola!

Simon Hedlin Larsson

Kampanjorganisationen LO

Olle Zachrison skriver på SvD:

“Att Sverige är på väg in i ett valår har utlöst en frenetisk aktivitet på Storgatan 19 där Svenskt Näringsliv (SN) håller till. Den här veckan inledde arbetsgivarorganisationen en offensiv inför valet som i praktiken syftar till att få regeringen omvald.”

Det är närmast pinsamt för Svenska Dagbladet att denna typ av texter läggs under “Nyheter”. Hade den räknats till “Krönikor”, “Debatt” eller “Opinion” hade det inte varit några problem. Men att kalla detta för nyhetsrapportering och sedan baka in egna politiska åsikter i början av texten som om det vore fakta – det är ganska oseriöst.

Zachrison frågar Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen om de kan tänka sig att göra en likartad rapport om regeringen som den man har skrivit om oppositionen – så att det inte verkar som att Svenskt Näringsliv särbehandlar de borgerliga partierna genom att inte kritisera dem tillräckligt.

När Arnegård Hansen svarar att det inte är en omöjlighet att man gör det tar Zachrison svaret som att konspirationsteorin är besannad (endast ett “Ja, den kommer imorgon” hade varit gott nog). I ännu ett debattinlägg på nyhetsutrymme lägger han fram sin teori om att Svenskt Näringsliv vill flytta fokus från de meningsskiljaktigheter Svenskt Näringsliv har med regeringen genom att istället kritisera den rödgröna röran.

Detta resonemang gränsar till oändligheten av trams. Svenskt Näringsliv är en partipolitiskt obunden organisation. Man ger inte en krona till något politiskt parti. Och vd Urban Bäckström har gång på gång sedan valet 2006 kritiserat borgerligheten för att inte föra en politik som skulle vara bäst för arbetslösheten, tillväxten, företagandet och den samhällsekonomiska utvecklingen.

Frågan är varför Svenskt Näringsliv ständigt får kritik för att vara för mesiga mot den borgerliga alliansregeringen. Det känns nästan som något slags kvoteringstänk, typ kritikkvotering. Minst 40 % av all kritik som Svenskt Näringsliv delar ut måste vara riktad mot den borgerliga regeringen. Men detta kvoteringsresonemang faller lika platt som när det handlar om bolagsstyrelser; om det ena blocket är mer kompetent än det andra är det naturligtvis så att det andra får mer kritik. Om de rödgröna väljer att gå till val på att mjuka upp LAS, ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna skulle Svenskt Näringsliv vara de första att applådera.

Detta kan då ställas i (extremt) skarp kontrast till LO som aldrig skulle kunna berömma en borgerlig regering oavsett vad den än gör. Varför man sällan talar om detta är egentligen ganska besynnerligt. Kanske är det för att media domineras (förutom på ledarsidor) av vänsterjournalister?

Som sagt, Svenskt Näringsliv varken kampanjar för eller donerar pengar till något borgerligt parti. LO är däremot av en helt annan art. LO och dess förbund uppskattas ha över 2000 anställda (Svenskt Näringsliv har 140), och för att få arbeta på LO måste man vara medlem i Socialdemokraterna och dessutom arbeta för dem under valrörelsen (tacka Stig Malm för detta).

Gör man en enkel uppskattning av vad dessa gratis kampanjarbetare bidrar med till Socialdemokraternas valrörelse blir det lågt räknat 155,5 miljoner kronor. Lägger man sedan ihop stödet från de anställda med det från de förtroendevalda inom LO når man siffror som inför valet 2006 uppskattades till 730 miljoner kronor. Dessutom bör man lägga till de cirka 100 miljoner kronor i faktiska pengar som LO skänkte till Socialdemokraterna inför den senaste valrörelsen.

Resultatet blir således:

Svenskt Näringsliv

  • 140 anställda
  • Partipolitiskt obunden organisation
  • Ger inte en krona till något politiskt parti
  • Kampanjar inte för något politiskt parti
  • Har skrivit 1 rapport där man utvärderar den rödgröna alliansens politik, samtidigt som man ständigt har kritiserat den borgerliga alliansen sedan 2006 för att vara mesig med reformer

LO

  • 2000 anställda och 200 000 förtroendevalda (det senare en uppskattning enligt Wanja Lundby-Wedin)
  • De anställda måste vara medlemmar i Socialdemokraterna och arbeta för S under valrörelserna
  • Gav runt 100 miljoner kronor till Socialdemokraterna inför valet 2006
  • Kampanjar aktivt för Socialdemokraterna till ett värde av uppemot 730 miljoner kronor i den senaste valrörelsen
  • Har skrivit tusentals artiklar, PM och rapporter om hur den borgerliga alliansregeringen ökar klyftorna, arbetslösheten, orättvisan, ojämställdheten, ojämlikheten och otryggheten. En skarp kritik riktad mot Socialdemokraternas politik har dock inte setts skymten av (kanske för att beslut på LO:s kongress blir motioner till Socialdemokraternas kongress?)

Simon Hedlin Larsson

Vad är en tung portfölj?

Först vill jag börja med att säga grattis till Cecilia Malmström som i EU-komissionen kommer att dela ansvaret för justitiefrågor med Viviane Reding, och som verkar vara nöjd över detta. Sedan vill jag ställa en fråga som jag funderat en del över, vad är egentligen en tung portfölj?

Alla verkar tycka att den portfölj Sverige har tilldelats är en så kallad “tung portfölj” och som är stor i förhållande till Sveriges storlek (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12). Och det var mycket snack i media inför att förslaget lades fram om hur viktigt det var att Sverige fick just en tung portfölj. Men hur många portföljer är det egentligen som inte uppfyller detta?

Inre marknad och finansmarknad måste ju anses vara tungt. Här har vi lagstiftning och frågor som är mycket aktuella. Detsamma gäller industri och företagande, som handlar om EU:s framtid och hur vi ska optimera resultaten av globaliseringen. Detsamma gälelr också EU:s administration, ekonomi och valutafrågor, energi, handel, utbildning och kultur, klimatfrågor, utvecklings- och biståndsfrågor, skatter och tullar, budget, jordbruk, miljö, arbetsmarknad och sociala frågor, utvidgning, och så vidare.

Är det bara jag som tycker att det snarare hade varit otur om Sverige inte hade tilldelats en tung portfölj?

Simon Hedlin Larsson

Blocköverskridande samarbete möjligt?

Här om dagen ville Ingvar Carlsson riva upp blockgränsen. Idag framförde Mona Sahlin även den idén, dock möttes detta med ett svalt mottagande (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Eftersom Sverigedemokraterna tycks växa och växa är det naturligt att frågan dyker upp. Men är det möjligt?

Folkpartiet och Centerpartiet är de partier som Mona Sahlin främst skulle kunna tänka sig samarbeta med. Centerpartiet har man ju samarbetat med för bara ett decennium sedan, och Folkpartiet var tänkbara samarbetspartners senast inför valet 2002. Men ser man till den politik som förs så är det nog, lite ironiskt, Moderaterna som Socialdemokraterna har störst möjlighet att bilda någon slags regering med.

Även om FP och C normalt sett räknas som mittenpartier går båda till val på kraftiga skattesänkningar. Folkpartiet tog ju beslut på sitt landsmöte alldeles nyligen om att avskaffa värnskatten. Man vill sänka arbetsgivaravgifter och luckra upp anställningsskyddet. Överger man detta för att tåga över blockgränsen lär varken FP eller C ha speciellt många väljare kvar.

Det är som jag har tagit upp i tidigare inlägg den ekonomiska politiken som avgör om partier kan samarbeta eller inte. Som parti vill du nämligen antingen öka de statliga utgifterna eller minska dem. Vänster eller höger. Och däremellan går gränsen.

Således handlar ett blocköverskridande samarbete om att något parti måste överge sin grundpelare (sänkta eller höjda skatter) som man faktiskt bygger den största delen av sin politik på. Att Centerpartiet eller Folkpartiet skulle göra det har jag mycket svårt att se. Som sagt är det på pappret möjligt för S och M att samarbeta där man i teorin skulle kunna nå en lösning om en +-0-politik, det vill säga att alla förändringar som görs inom skattepolitiken kompenseras så att det totala skattetrycket blir oförändrat.

Att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle samarbeta med varandra är dock i praktiken inte särskilt realistiskt. Och det vore nog inte så bra för Sverige heller. Se exempelvis den förra regeringen i Tyskland då man samarbetade för över blockgränserna. Inte blev det så mycket annat än lite socialpolitik. Det är nämligen svårt att skapa konkret politik när två partier som i vanliga fall driver motsatt ekonomisk politik samarbetar med varandra.

Som det ser ut för tillfället kommer det väl bli en minoritetsregering á 1991 om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och råkar bli tungan på vågen. Och det parti som skulle ha lättast att byta block är faktiskt Miljöpartiet, som under åren har sicksackat fram mellan blocken. Efter 2002 års val var man som bekant mycket nära en uppgörelse, som dock Centerpartiet drog sig ur. Läget skulle väl bli annorlunda denna gång, kanske inte minst beroende på att många tidigare centerpartister nu återfinns i Miljöpartiet.

Dessutom grundar sig MP:s skattehöjningspolitik mestadels i miljöskatter, och nog skulle det gå att kombinera det liberala kravet på att ta bort värnskatten och sänka arbetsgivaravgifterna med höjd bensinskatt och höjd koldioxidskatt. För övrigt är det lättare att gå från en skattehöjarpolitik till att vilja minska de statliga utgifterna än tvärtom. Detta beror helt enkelt på att medan skattesänkningar grundar sig i att hushållen ska få mer pengar till eget förfogande, så handlar skattehöjningar generellt sett om en bättre välfärd. Och då kan man argumentera för att de förbättringar av välfärden som man vill finansiera med högre skatter istället kan åstadkommas genom god förvaltning och minskat resursslöseri.

Simon Hedlin Larsson

Fortsätt konsumera!

En del säger att den ekonomiska utvecklingen under den senaste tiden har varit bättre än väntat. Andra menar att den har varit sämre. Vad man dock kan konstatera är att om världen ska komma på fötter igen måste vi fortsätta att handla varor och tjänster.

Det är mycket prat om miljö och klimat. Dessa ting är så klart viktiga, men de måste också balanseras mot människors levnadsstandard. Det fungerar inte att argumentera för att vi ska minska konsumismen samtidigt som vi bara ska handla närproducerat, inte åka bil, minska energiförbrukningen, inte köpa produkter som drar för mycket elektricitet och inte åka flygplan.

Vad ska människor försörja sig på om man inte får arbeta inom transportsektorn (hejdå piloter, lastbilschaufförer, rederieägare, taxibolag), detaljhandeln (hejdå försäljare av leksaker, kläder, möbler, mobiltelefoner, TV-apparater), livsmedels- och restaurangbranschen (hejdå kaffeförsäljare, fiskare, chokladtillverkare och alla företag som inte producerar sin mat i Sverige), industrin (hejdå ni som arbetar på Volvo, Vattenkraft och ABB), och så vidare.

Välstånd och välfärd är inget annat än resultatet av produktiviteten. Så är det bara. Därför är det bara högre avkastning och effektivare (eller mer) arbete som kan göra så att människor får det bättre ställt. Dessutom är det viktigt att tänka på att den snabbaste utvecklingen görs genom att involvera hela världen – tänk Adam Smith, David Ricardo, division of labour och specialisation – och därför blir tjafset om att minska transporterna löjligt såväl som kontraproduktivt.

Det snabbaste och bästa sättet för mänskligheten att utrota fattigdomen och utveckla miljövänlig teknik är genom att handla mer. Köp julklapparna med gott samvete!

Simon Hedlin Larsson

Ett mycket ojämställt pris

Det kan tyckas vara lite sent nu att kommentera gårdagens vinnare av Stora Journalistpriset, men jag har velat vänta ett slag för att se om någon annan skulle upptäcka och kommentera det uppenbara jämställdhetsproblem som Stora Journalistpriset lider av. Det verkar dessvärre inte så (se: 1, 2, 3, 4) – vilket är lite märkligt. Var är alla feminister och tillika jämställdhetsivrare när man behöver dem?

Först, dock, Karin af Klintberg och Jane Magnusson nära 100 minuter långa film (Ebbe – the movie) om Ebbe Carlsson, hans spektakulära liv och den uppmärksammade Ebbe Carlsson-affären. Filmen är ett mäktigt kraftprov som i slag får af Klintberg och Magnusson att kliva fram bland de stora europeiska berättarna.

Med detta sagt känns det ändå nödvändigt att peka på ett växande problem som Stora Journalistpriset har: 12,5 procent manliga vinnare i kategorin Årets Berättare de senaste sex åren är verkligen en anmärkningsvärt skev fördelning.

Man kan fråga sig vad ojämställdheten beror på?

Anders Cullhed, ordförande för årets skönlitterära jury för Augustpriset, säger en intressant sak i en TT Spektra-intervju som (med viss redigering) även kan tänkas gälla för Stora Journalistpriset:

”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig journalistik med journalistik som görs av kvinnor.”

Har Cullhed rätt är det direkt nedslående. Kanske dags att utbilda jurymedlemmarna i modernt genustänkande? Att Stora Journalistpriset går i Augustprisets ojämställda fotspår är faktiskt direkt pinsamt. Kanske bör man införa kvotering så att bara män kan nomineras till Årets Berättare de kommande 5-6 åren?

Simon Hedlin Larsson

(Stort tack till jämställdhetskämpen Stefan Eklund för all inspiration!)

Och Stora Journalistpriset 2009 går till…?

Alldeles strax är det dags. Vilka blir årets vinnare av Stora Journalistpriset i de tre kategorierna Årets Avslöjande, Årets Berättare och Årets Förnyare?

Som debatten går nuförtiden anar man ju att Kristina Edblom och Kerstin Weigl på Aftonbladet vinner första kategorin för deras artikelserien ”153 kvinnor dödade – av sina män”. Annars blir det väl Hans Bolander och för att ha bidragit till folkstormen mot prestationsbaserade löner. Som jämlikhetsfrämjande, kapitalistisk djurvän skulle jag personligen dock helst se Per Hermanrud för “Dun till varje pris”.

Kategori nummer två är svårare att tippa. Någonting säger mig bara att Karin af Klintberg och Jane Magnusson kommer vinna. Känns som “Ebbe – the movie” ligger hyfsat rätt i tiden. Men det gör nog å andra sidan Katarina Gunnarssons reportage om Kartellen också. Öppen match!

I den tredje och sista kategorin finns bara en i mina ögon värdig vinnare, och det är givetvis Karin Eder-Ekman, Leo Lagercrantz och PM Nilsson för Newsmill. Självklart kommer säkert någon annan vinna för det…

Kl 18.15 börjar det. Läs mer här. Följ utdelningen via webb-tv här.

Simon Hedlin Larsson

Vem är smart egentligen?

Aftonbladet publicerar idag en undersökning som Svenskt Näringsliv tagit fram där man finner att barn har högre IQ än sina föräldrar. Resultatet är väl inte speciellt häpnadsväckande med tanke på att människor världen över når högre och högre resultat i IQ-test. Exempelvis James R. Flynns forskning visar att värdena på testresultaten under hela 1900-talet har ökat både mycket och konstant. Att man då finner samma utveckling i Sverige som har hög levnadsstandard, bra utbildningssystem, god hälsa och gott om möjligheter att träna inför skrivningar av IQ-test är därför inte särskilt konstigt.

En fråga som väcker intresse är däremot: spelar högre IQ någon roll? Det finns helt klart fördelar med att behärska de element som normalt förknippas med hög IQ: abstrakt tänkande, problemlösning, att kunna se logiska samband, och så vidare. Om man då tänker sig en mikroekonomisk modell och ceteris paribus så javisst; om man kan hålla alla andra parametrar konstanta är högre IQ oftast som alltid att föredra framför lägre IQ. Och den troliga höjning av de globala IQ-nivåerna som kommer till följd av ökat välstånd är enbart positiva.

Men den slutsats som vissa verkar dra av undersökningen, att datorspel är en bakomliggande faktor till högre IQ, är knappast ceteris paribus. Istället finner vi här extremt stora alternativkostnader. Vad kunde dina barn ha gjort istället för att spela datorspel? Läst Immanuel Kant? Hälsat på mor- och far föräldrarna? Praktiserat på ett jobb inom drömyrkesbranschen? Umgåtts med vänner? Spelat fotboll? Extrajobbat på snabbmatsbutiken? Ja. förmodligen hade de kunnat göra allt det – och oändligt mycket mer. Att göra x måste också vägas mot att man faktiskt kunde ha gjort y, z, s, t och u.

I livet väljer man inte bara “att göra någonting”, utan man väljer samtidigt “att göra någonting istället för att göra någonting annat”.

Tesen om att datorspel har en signifikant påverkan på människans intelligens (resultat på IQ-test) är i sig kontroversiell, men även om den skulle visa sig stämma till viss del är det inte bara att placera ungarna framför plasmaskärmen eller laptopen och tro att allt blir bra. IQ kan som sagt säga en viss del om ens förmåga till abstrakt tänkande. Men livet handlar om mycket mer än det. Att ha högre IQ till följd av lägre EQ är knappast en bra väg till att lyckas med karriären och finna lycka i livet. Är man inte van vid att klara av det sociala spelet kvittar det hur många gånger ditt barn har klarat Super Mario.

Det är för övrigt lite märkligt att översätta resultat i IQ-test till att säga att någon är smart. Det beror såklart på vilken definition man väljer, men om man går efter de etablerade ordböckerna och -listorna brukar smart ha att göra med att man är skicklig, kompetent och kunnig. Jag vet många människor som är otroligt pålästa, har gott omdöme och som har lyckats bättre i livet än de flesta, men som inte alls är naturvetenskapligt eller matematiskt lagda och därför förmodligen inte får särskilt höga resultat på IQ-test.

Att ungdomar får bättre på IQ-test än sina föräldrar säger absolut ingenting om hur många av dem som har läst Thomas Paine, George Eliot, Konfucius eller Ludwig Wittegenstein (hett tips: ingen). Det bekräftar heller inte viljestyrka, kreativitet, uthållighet eller samarbetsförmåga. Att använda IQ som enskild faktor för att dra slutsatser om en population är därför ganska meningslöst.

Sedan vill jag avsluta med att påpeka att det är märkligt att de som tror på detta samband mellan datorspel och IQ verkar formulerar sig som att “datorspel -> högre IQ” – som om alla datorspel vore likadana. Det kan vara särskilt passande att ta upp denna aspekt eftersom Dreamhack börjar idag (se 1, 2). Spelet Counter-Strike är inte i sin natur speciellt sofistikerat, men de dimensioner som ryms när man spelar det som ett lagspel kännetecknas av extrem noggranhet i planering, matematiska uträkningar, taktiska upplägg och psykologi. Dessutom utvecklar och tränar man även ledarskap, gruppdynamik, kompromissande, sammanhållning, tidspassning, uthållighet och att förmåga att prestera inför publik.

Att likställa Counter-Strike med exempelvis Farmville, Oblivion eller Tekken (som dessutom är ett tv-spel) och påstå att de ger samma träning och stimulans av intelligens och viktiga förmågor är således ungefär detsamma som att säga att man får lika mycket fysisk träning av att springa ett maratonlopp som att sova. Eller att det är lika bildande och lärorikt att läsa The Sun som att läsa Financial Times. Datorspel som datorspel. Tidning som tidning.

Simon Hedlin Larsson

Vilken blir Centerpartiets valfråga?

Igår lyckades Centerpartiet med en dubbel genom att bli publicerade på både SvD Brännpunkt och DN Debatt. Budskapet var tydligt: det är sänkta skatter och lägre ingångslöner som gäller. Och det finns en del som tyder på att det är dessa frågor man kommer driva hårt för att tvätta bort bilden av ett politiskt förvirrat parti (se exempelvis här).

Det är dock två viktiga frågor att ställa. 1) Kan Centerpartiet försäkra sig om att Moderaterna kommer tillåta att man gör arbetsrätten mer flexibel? 2) Hur skiljer man sig från Folkpartiet som också har sänkta skatter och arbetsmarknadspolitiska reformer högt upp på agendan?

Dessutom kan man fråga sig hur klokt det är att driva arbetslinjen i en borgerlig allians där åtminstone tre av de fyra partierna vill profilera sig tydligt för ökad sysselsättning och, enligt förra valets slogan, minskat utanförskap. Vilken vision har och vilken politik för Centerpartiet som gör att en osäker väljare ska lägga sin röst på Maud Olofsson och inte Jan Björklund eller Fredrik Reinfeldt?

Att nå kompromisser för att hålla ihop en koalitionsregering ska inte underskattas. Men med två partier som enligt opinionsundersökningar ligger nära fyraprocentsspärren är det också viktigt att de finner tydliga profilfrågor och naturliga målgrupper. Att vara helt ense om politiska frågor parterna emellan saknar betydelse om man sitter i opposition.

Det är helt klart trångt strax till höger om blockgränsen. De borgerliga partiledarna trampar varandra på fötterna. Och på deras huvuden står Anders Borg…

Simon Hedlin Larsson

Glöm a-kassan och satsa på att hjälpa företagen

Jag såg precis gårdagens SVT Debatt som handlar just om Saab och dess framtid, apropå mitt tidigare inlägg. Många som deltog i programmet påpekade att staten borde ingripa. Jaha, säger jag. Och göra vadå? Ska de köpa Saab och sitta med företaget i tjugo år tills man har lyckats sälja företaget?

Det som är fint med marknadsekonomi är att alla får rätt att äga allt som finns på marknaden. Istället för att endast staten, korporationer eller liknande har rätt att äga, har även du och jag möjlighet att köpa exempelvis företag. Att GM inte lyckats sälja Saab innebär i princip att ingen i hela världen har velat investera i Saab. Varför ska då svenska staten skjuta till medel för att ta över ägandeskapet? Det låter nästan som att människan bara är tänkt att utföra en typ av arbetsuppgifter, och bara dessa – livet ut.

I Sverige finns det nämligen en märklig föreställning om att det värsta som kan hända i livet är att man byter jobb. Förutom att det är ett tecken på att man har det rätt så bra säger det också något om hur arbetsmarknaden ser ut. På somliga låter det som om man ska ta ett jobb när man är 18 år och sedan arbeta på samma plats tills man fyller 65. I mina öron låter inte det särskilt tilltalande. Speciellt inte då många klagar över hur de vantrivs på sina jobb, och fackmedlemmar säger hur underbart det vore att få sluta vid 60 eller 55 eller 50.

Jag kanske är blåögd, men jag lever i alla fall i tron om att var och en ska försöka hitta ett arbete som man faktiskt trivs på; att det inte handlar om att må dåligt åtta timmar per dag, träffa kollegor man inte tycker om, ha en alldeles för kort lunchrast och utföra arbetsuppgifter man avskyr, tills man äntligen få gå hem och vila ut – bara för att karusellen ska börja på nytt nästa dag.

Alldeles för mycket tid ägnas åt att debattera a-kassan. Det handlar inte om den. Prioritet nummer ett är att underlätta för företag att anställa. Gör vi det behöver man inte vara lika rädd för att förlora jobbet, för då vet man att chansen är god för att man kan hitta ett nytt jobb inom kort. Som det har varit, framförallt innan valet 2006, har a-kassan nästan setts som ett bidrag man ska leva på från det att man har blivit arbetslös tills man får ut pensionen.

Hur sunt är det?

Simon Hedlin Larsson

Riskerar Centerpartiet gå av på mitten?

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Förtroendebarometern 2009

MedieAkademin har på ett seminarium idag presenterat resultaten för sin förtroendebarometer år 2009 (se 1, 2, 3). I topp hittar vi vanlig ordning Sveriges Radio, IKEA och Sveriges Television. Men barometern bjuder också på en del förändringar sedan tidigare år. Jämfört med år 2008 har har storföretagen tappat från 39 % mycket/ganska stort förtroende till 27 %, och Socialdemokraterna från 36 % till 26 %. Samtidigt har Moderaterna ökat från 29 % till 40 %.

Mer information om själva mätningen, samt den kompletta listan, finner ni här. Tidigare mätningar här. Jag har även försökt sätta ihop en bild av .pdf-dokumentet med den kompletta listan för de som bara är intresserade av själva resultaten (siffrorna anger som sagt hur stor andel i procent stort eller ganska stort förtroende det fanns bland de tillfrågade):

Simon Hedlin Larsson

Mona Sahlins stora risktagande

Mona Sahlin menade uppenbarligen allvar när hon sa att Socialdemokraterna måste vara tydligare med vad de vill. Man har nyligen offentliggjort sin valstrategi för valet 2010 där man presenterar aldrig tidigare skådade nivåer av klarhet. Eller vad sägs om:

  • “Rätt budskap, rätt illustration med rätt kommunikatör till rätt målgrupp”
  • “Tillsammans med v och mp”
  • “Söker mandat för S-ledd röd-grön samarbetsregering”
  • “Ett antal gemensamma aktiviteter”
  • “Effektivt resursanvändande av personer och pengar”

Dessutom har man nu löst ett par gordiska knutar och fattat flera revolutionerande beslut som att man ska samarbeta med SSU och S-kvinnor, framstå som ett framtidsinriktat parti,  berätta för väljarna varför man vill ha deras förtroende, och att LO ska vara en central del av valrörelsen. Som sagt, revolutionerande.

Aftonbladet frågar den nytillsatte valgeneralen Bo Krogvig om det inte är riskabelt att berätta för motståndarna hur man tänker angripa dem. Krogvig svarar: “Det kanske finns en risk, men den får vi väl ta.”

Det var så sant som det var sagt. Den rödgröna röran får passa sig noga nu för genom att skänka den borgerliga alliansen detta vapen har man nu avslöjat allt om socialdemokratiska valrörelsen…

Simon Hedlin Larsson

En fråga du inte kan svara ja på

Det finns en klassisk gåta som lyder ungefär: “Vilken fråga kan du aldrig svara ja på?” Och svaret brukar vara: “Sover du?”.

Egentligen är svaret (frågan) på frågan flerfaldigt, och ett annat exempel på en fråga som man inte kan svara ja på är den som ställdes nyligen vid en arbetsintervju: “Är du kvinnoförtryckare?”

Vad som är den egentliga frågan är ju vilket svar den som intervjuade förväntade sig.

Tankarna förs genast till flygresor med destination USA och den klassiska gröna lappen (tror den är utbytt nu?) som måste fyllas i och lämnas in för att man ska få besöka landet. Ni vet den där man får frågor i stil med:

  • Begick du brott mot mänskligheten under andra världskriget?
  • Har du för avsikt att begå någon form av terrorrelaterade brott under din vistelse?
  • Vet du hur man tillverkar en bomb och har du planerat att omsätta dina kunskaper i praktiken?

Även om frågorna är seriöst ställda känns det hela ändå mest som ett pre-promilletest; svarar du ja på någon fråga ska du liksom få blåsa i en alkoholmätare. Men jag är lite osäker på vad som faktiskt händer om man svarar ja. Har ju gått rykten om att man får ta nästa plan tillbaka dit man kom ifrån. Någon kanske vet?

Simon Hedlin Larsson

Brittisk humorist, javisst

I Storbritannien är det många som försöker vara roliga, även i seriösa sammanhang. I en övningstenta i makroekonomi exempelvis (vilket jag tror är en tenta från ett tidigare år) förekommer följande fråga:

“6. A liquidity trap occurs when:

  • A) banks have too much currency and close their doors to new customers.
  • B) the central bank mistakenly prints too much money generating hyperinflation.
  • C) interest rates fall so low that monetary policy is no longer effective.
  • D) dams and locks are built to prevent flooding.

Simon Hedlin Larsson

Överskattat koldioxidrekord?

Senaste nytt från Dagens Nyheter:

“Förra årets nivåer av växthusgaser var de högsta någonsin. Halten av koldioxid är i dag uppe i 385,2 miljondelar, vilket är den högsta nivån på åtminstone 650 .000 år.”

Eftersom förra årets koldioxidhalt i atmosfären var någon form av rekordmätning är DN:s konstaterande att halten i år slår nytt rekord föga revolutionerande – finns det en enda människa i världen som har missat att mängden koldioxid i atmosfären ständigt ökar? Imorgon kommer koldioxidhalten att slå rekord igen. Surprise! Och i övermorgon. Surprise again!

Det kan också vara värt att notera att ett koldioxidrekord på de senaste 650 000 åren är en mycket liten siffra i relation till jordens ålder på 4 600 000 000 år. Det motsvarar alltså 0,014 % av jordens liv.

För att sätta detta matematiska förhållande i perspektiv kan jag ta ett par exempel. Jag är 7 989 dagar gammal. 0,014 % av mitt liv är således lite mer än precis en dag, motsvarande 26,8 timmar. För en 105 år gammal person motsvarar det 134 timmar.

När man uppskattar att koldioxidhalten i atmostfären är högre än på 650 000 år är det således samma sak som att en 105-åring säger att den inte har varit på en så lång promenad på fem och en halv dag.

Simon Hedlin Larsson

Bra att veta när man flyger med Ryanair

Ryanair får ständigt kritik och anklagas för att lura sina passagerare (se 1, 2, 3). Men varför flyga med Ryanair då? Det är ju ingen som är tvingad till det. Det är få rutter som Ryanair helt har monopol på, och det går alltid att ta sig fram till slutdestinationen genom att mellanlanda någonstans på vägen. Om nu Ryanair är så hemskt – byt flygbolag!

Svenska Dagbladet skriver att “[b]olaget toppar konsumentombudsmannens (KO) lista över klagomål från flygresenärer som anser sig illa behandlade.”

Detta säger förmodligen inte särskilt mycket, utan det lär snarare handla om att resenärer förväntar sig samma service när de reser med Ryanair som de är vana vid när de åker med SAS eller Lufthansa. Det är ju självklart att varje väska kostar att checka in, att maten ombord är svindyr, att biljetten inte går att boka om, att ersättningen för inställda avgångar inte är mer än biljettpriset och att det finns straffavgifter på i princip allting – hur skulle de annars gå med vinst när deras biljetter i många fall kostar en tiondel eller så av priset på en reguljär biljett?

Man får vad man betalar för helt enkelt, och vill man ha bättre service får man punga ut med mer pengar. Själv drar jag mig inte för att flyga med Ryanair. Så länge man vet vad man får för pengarna är det inga problem. Och tar man dessutom hänsyn till följande saker blir man varken straffad med extraavgifter eller irriterad över bristande information:

  • Att checka in en väska kostar 15 pund för 15 kg. Att checka in två väskor kostar 50 pund för 30 kg. Varje kilos övervikt kostar dessutom 15 pund i straffavgift, om jag inte missminner mig. Checka alltså helst inte in någon väska alls.
  • Incheckning sker via Internet. Biljetten skall skrivas ut och visas upp vid incheckning och ombordstigning. Om det inte finns någon automat på flygplatsen där man kan checka in och få sin biljett utskriven kostar det nämligen 25 pund eller så att få den utskriven vid disken eftersom Ryanair har slutat att erbjuda manuell incheckningsservice.
  • Det är max ett handbagage som får väga max 10 kg och max vara av dimensionerna 55 cm x 40 cm x 20 cm. På vissa flygplatser både mäter och väger de bagage. Även handväskor, kameraväskor OCH sådant som köpts i taxfreebutiker räknas som handbagage. Ibland är man tvungen att stoppa ner allt detta i en väska. Vad man dock kan göra, framförallt om man har handlat något dyrt i taxfreen, är att ha jackan över armen och ha påsen med taxfreevarorna under jackan när man ska visa upp biljetten vid gaten. Sedan är det bara att lägga påsen i hatthyllan när man bordat planet.
  • Allting ombord säljs till fantasipriset, och tipset för längre resor är därför att handla matsäck på flygplatsen. Köp dock inga drycker före säkerhetskontrollen eftersom allt som liknar flaskor i röntgen vanligtvis åker i soptunnan direkt.
  • De bästa platserna på flygplanet finns i mitten där de fyra nödutgångarna är. Där får man visserligen inte ha handbagaget under stolen framför vid start och landning, men benutrymmet är väsentligt större än vid vanliga sittplatser. Vill man gardera sig för att hinna först till dessa platser bör man köpa “prioriterad ombordsstigning” för motsvarande 4 pund.
  • Kan också tillägga att det inte finns någon anledning till att bli arg på vare sig personalen på flygplatsen eller besättningen ombord – de tjänar förmodligen mindre pengar än vad du gör och har inget att säga till om vad gäller vare sig straffavgifter eller ersättningar för inställda avgångar.

Trevlig resa!

Simon Hedlin Larsson