The following op-ed was published today in the Swedish newspaper called Svenska Dagbladet:
”Stopp!” Jag vänder mig om. ”Du är kines, eller hur?” frågar tullvakten. Jag har precis anlänt till Frankfurts flygplats från Boston. ”Nej, jag är svensk”, svarar jag. ”Men du har rest hit från Kina, eller hur?” gissar han felaktigt medan han genomsöker mitt bagage. Jag ser hur alla andra asiatiska passagerare stoppas. Utfrågningen fortsätter. ”Vad är din bärbara dator värd? När köpte du den?” Vakterna är på jakt efter asiater som smugglar teknikprodukter.
Den tyska tullens fokus på etnicitet påminner om en pågående debatt i USA om ”stop-and-frisk”, vilket innebär att den amerikanska polisen stoppar människor på gatan och muddrar dem i syfte att förebygga brott. Miljoner har stoppats de senaste åren. De flesta tillhör etniska minoriteter och är oskyldiga. Skillnaden mellan de amerikanska poliserna och de tyska tullvakterna är att amerikanerna främst genomsöker afroamerikaner efter vapen i stället för asiater i jakt på teknikprodukter.
Stop-and-frisk har kritiserats för att negativt särbehandla minoriteter. Men är positiv särbehandling bättre? En annan aktuell fråga i USA är den om ”affirmative action” som leder till att personer från underrepresenterade etniska grupper blir antagna till universitetet trots lägre betyg och sämre testresultat än snittet. Många är för affirmative action, men emot stop-and-frisk. Men att muddra etniska minoriteter för att vi är överrepresenterade i brottsstatistiken är faktiskt -jämförbart med att låta oss gå före i kön till universitetet för att vi är underrepresenterade i utbildningsstatistiken. Båda behandlingarna kollektiviserar individer utifrån etnicitet.
Etniska minoriteter möter fördomar varje dag. Ett exempel ges av USA:s tidigare arbetsmarknadsminister Hilda Solis, vars föräldrar invandrade från Mexiko och Nicaragua. Solis berättar för mig att hennes studievägledare på gymnasiet ansåg att hon på grund av sin bakgrund inte var lämpad att läsa på universitetet. Affirmative action riskerar dessvärre att cementera fördomen om hispanics som okvalificerade för högre utbildning på samma sätt som stop-and-frisk befäster stereotypen av våldsamma afroamerikaner. Dessutom är positiv särbehandling något av en motsägelse eftersom att ge preferenser till en viss grupp automatiskt leder till att alla andra grupper särbehandlas negativt.
Frågan om positiv särbehandling dyker upp även i svensk debatt – nu senast om könskvotering till bolagsstyrelser. Har kvoteringsivrarna glömt hur mycket gemensamt den positiva särbehandlingen har med den negativa?
Simon Hedlin Larsson studerar public policy vid Harvard University och är adopterad från Taiwan.
simon@liberalis.se
SIMON HEDLIN 