Monthly Archives: May 2010

Trams om patriarkatet

I gårdagens “Agenda” ägnades en del av programmet åt ett tramsigt inslag som lyfter tesen om att Mona Sahlin skulle vara impopulär för att hon är kvinna. Visst, patriarkatet är överallt. Könsmaktsstrukturer gör oss omedvetet skeptiska till framstående kvinnor. Varför kan man inte bara få tycka att Mona Sahlin såväl som Maud Olofsson inte gör speciellt bra intryck och saknar retorisk skicklighet? Det har ju inget med att de är kvinnor att göra. Det finns gott om exempel på manliga politiker som är dåliga på precis samma saker: Mats Odell, Sven-Erik Österberg, Luciano Astudillo, Roger Tiefensee, Kent Härstedt och Anders Wijkman, bara för att nämna några. Precis som det också finns kvinnor som är raka motsatsen: Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Margot Wallström, Ella Bohlin och så vidare. Så någon gång måste man ju kunna få tycka att en person är riktigt kass sett till denna persons individuella egenskaper, även om denne skulle råka vara kvinna, och kunna göra detta utan att bli beskylld för någon larvig patriarkal strukturalistisk influens.

För övrigt lär de som låg bakom inslaget i “Agenda” ha gjort åtminstone årets sämsta research. Som vanligt i media vill man jämföra svensk politik med amerikansk politik – vilket är en otroligt konstig företeelse då skillnaderna länderna emellan är milsvidda och faktiskt svåra att sätta ord på – och som vanligt har man ingen koll överhuvudtaget på hur amerikansk politik fungerar. I “Agenda” berättar man hur Hillary Clinton stötte på aggressiva personpåhopp och hur man kan dra paralleller till Sverige där Mona Sahlins kompetens ifrågasätts.

Okej, så kvinnors kompetens blir ifrågasatta för att de är kvinnor, vilket bland annat hände Clinton för två år sedan. Men vem var det egentligen som betalade miljoner för att sända “3 AM White House Ringing Phone“-inslaget under den senaste amerikanska presidentvalskampanjen? De som stod för inslaget i gårdagens “Agenda” kan ju kolla på det länkande YouTube-klippet och återkomma och berätta vems kompetens som i själva verket blev ifrågasatt. Men kvinnor är visst alltid offer, eller hur är det?

Simon Hedlin Larsson

Maud Olofsson och jobbskatteavdraget

Såhär försvarade Maud Olofsson regeringens jobbskatteavdrag i partiledarutfrågningen i SVT:s “Gomorron Sverige“:

Om man tittar på jobbskatteavdraget så är det de som har de absolut lägsta inkomsterna som har fått de största skattesänkningarna. /…/ Och det har lett till att ungefär någonstans mellan åttio och hundratusen fler får jobb. Om man ser att det lönar sig att arbeta, ja men då kanske man går upp i heltid eller blir mer aktiv i sökandet. Eller en småföretagare kanske kan anställa en till.

Men vänta nu. Vad spelar det för roll om någon går från deltid till heltid? Hur skapar det fler jobb? Rent matematiskt försvinner ju åtminstone en teoretisk deltidsanställning för varje person som går upp i heltid. Det innebär såklart inte att det är något negativt att människor arbetar heltid, tvärtom, men det kan knappast sägas minska arbetslösheten att människor går upp i arbetstid.

Och att det skulle skapas tiotusentals jobb genom att friktionsarbetslösheten minskar till följd av mer aktivt sökande känns ganska långsökt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Sverige. De som är unga kan ju fundera över hur många av deras arbetslösa vänner som under de fyra senaste åren helt plötsligt och mirakulöst har blivit mycket mer aktiva i sitt sökande, och dessutom fått jobb till följd av detta. Förmodligen väldigt få.

Det tredje argumentet som Olofsson tar upp, att småföretagare skulle få råd att anställa fler på grund av jobbskatteavdraget, håller inte heller. Statistiken visar att bruttolöneökningarna för arbetare under denna mandatperiod har varit normala, och därför är den enda möjligheten som skulle ge småföretagare möjlighet att anställa fler om de själva gick ner i bruttolön. Dock är det mycket ovanligt att människor i någon bredare omfattning sänker sina löner, och det verkar i sådana fall mer realistiskt att en och annan småföretagare skulle ha fryst sina löner och bara justera dem efter inflation, vilket ändå lär ha gjorts av max en handfull personer.

Om detta ska ge jobb måste dessutom personen i fråga tjäna väldigt mycket. Säg att småföretagare x avstår från en löneökning på två procent årligen mellan 2006 och 2010. Över en fyraårsperiod blir två procent drygt åtta procent totalt ((1,02^4)-1,00). Detta innebär att dessa åtta procent i avstådd löneökning måste motsvara hundra procent av bruttolönen för en eventuell ytterliggare anställd för att inkomstskattesänkningar i detta avseende ska generera jobb. Det krävs inte mycket betänketid för att inse att de småföretagare som på grund av jobbskatteavdraget har fått råd att anställa fler måste tillhöra bland Sveriges absolut rikaste personer. Det vill säga knappast “de som har de absolut lägsta inkomsterna”. Och knappast har detta gett 80 000-100 000 jobb.

Simon Hedlin Larsson

Storbritanniens starka regeringar

I Svensk Tidskrift skriver jag om Storbritannien, det nuvarande valsystemet och en eventuell reform för ökad proportional representation:

Genom landets blodiga historia har folket letts av stora personligheter och starka regeringar. Alec Douglas-Home avslutade Mau Mau-upproret i Kenya. Anthony Eden tvingades hantera Suez-krisen och Eoka på Cypern. Thatcher ledde britterna under Falklandskriget och mot slutet av kalla kriget. John Major var ytterst ansvarig under Kuwaitkriget. Och Tony Blair ansvarade för invasionen av Irak. Alla dessa premiärministrar stöddes av enpartimajoriteter i parlamentet.

Förutom Storbritanniens ständiga krigande lär även det faktum att man inte tillhör det europeiska fastlandet ha spelat en stor roll för hur historien har utspelat sig. Jared Diamond vann Pulitzerpriset för tolv år sedan för boken ”Guns, Germs and Steel”, i vilken han med geografin som utgångspunkt försöker förklara Eurasiens historiska hegemoni. Ekonomen Gregory Clark har i sitt verk med en Hemingway-inspirerad titel, ”A Farewell to Alms”, drivit en tes av besläktad art, i det att han undersöker den industriella revolutionens framväxt och analyserar 1700-talets Englands unika demografi, kultur och geografiska förutsättningar.

Kanske spelar denna ö-stats historia en långt underskattad roll för det förhållandevis stora stödet för dagens oproportionerliga valsystem som oftast leder till ”strong governments”? Kanske spökar Thomas Hobbes ande än, han som under 1600-talets stora inbördeskrig sa att det inte spelade någon roll om det var Oliver Cromwell eller Karl I som segrade så länge resultatet blev en stark, absolut centralmakt.

Hela texten går att läsa här.

Simon Hedlin Larsson

Obamus prematurus

Source.

State-owned enterprises

From an article by Michael Wines about the Chinese economy:

On one hand, major industries like oil, telecommunications, banking and aviation are deemed strategic and are under tight state control. Of the 22 Chinese corporations listed on the Fortune Global 500, 21 are controlled by China’s central government or state-run banks. Just one, Shanghai Automobile, is run by a local government. None are privately owned.

Tycker Sven-Erik Österberg att MP och V är stolliga?

I en debatt om arbetslösheten i “Gomorron Sverige” påpekade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin att han och Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg förmodligen är överens om ganska mycket, och att den stora skiljelinjen snarare gäller Socialdemokraternas samarbetspartners, MP och V, som vill gå till val på kortare arbetstid, friår och att arbeta mindre.

Österberg var dock snabb med att replikera och sa:

“Det där är ju inte sant. Sven Otto Littorin vet ju, han har ju flera partier i sin koalition som har en massa stolliga förslag också som inte ni [moderater] ställer upp på.”

Kan man tolka detta på något annat sätt än att Österberg faktiskt tycker Miljöpartiets och Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska förslag är “stolliga”?

Simon Hedlin Larsson

Till de multinationella företagens försvar

Efter bland annat ett avsnitt av “Uppdrag granskning” i april och en “Dokument inifrån”-dokumentär som visades i SVT för drygt en vecka sedan har McDonalds hamnat i blåsväder igen. Som vanligt är det kapitalismen och de multinationella företagens fel. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. De utnyttjar ungdomar och pressar ner löner. Och så vidare.

Dock borde kritikerna överväga att inte så blint förlita sig på vad två dokumentärer säger. Det finns ingen anledning att ifrågasätta allt material som presenteras i dem och avfärda dokumentärerna som osanningar. Mycket stämmer säkert. Men vad säger två dokumentärer egentligen om hur saker och ting förhåller sig ur ett globalt och allmänt perspektiv? Om extremfallen fick styra politiken skulle lagstiftningen bli ganska konstig.

Så vad säger då aggregerade data om multinationella företags närvaro? Det finns mycket intressant forskning att läsa på området om hur multinational corporations (MNC:s) både leder till att öka den teknologiska utvecklingen i landet (Pack and Saggi, ‘Vertical Technology Transfer via International Outsourcing’, Journal of Development Economics, 65 (2): pp. 389-415) samt höjer den ekonomiska tillväxten (Borensztein, DeGregorio och Lee, ‘How Does Foreign Investment Affect Growth?’ Journal of International Economics, 45  (1): pp. 115-72).

Mest intressant för foreign direct investment (FDI) i Sverige – där en hög fraktion av befolkning tycker om fack och kollektivavtal – är nog dock det fjärde kapitlet i Edward Grahams Fighting the Wrong Enemy: Antiglobal Activists and Multinational Enterprises. Graham visar klart och koncist att “on the whole, evidence suggests that MNCs pay higher average wages and have better average working conditions than domestic firms” (Perkins et al, Economics of Development: 420). Högre löner och bättre arbetsvillkor. Inte så dåligt. Speciellt inte eftersom MNC:s av naturliga skäl är bra på att konkurrera och därför tvingar inhemska företag att följa samma utveckling.

Simon Hedlin Larsson

The yellow-billed oxpecker

Source.

BP’s monopoly strategy

Source.

De två obalanserna som hotar världsekonomin

“Nästa konjunkturnedgång kommer att utlösas av Asien, då kan vi få en utomordentligt dramatisk situation i europeisk ekonomi,” sa Göran Persson häromdagen. Mja. Även nästa konjunkturnedgång kommer med högsta sannolikhet att utlösas av Europa och USA. Som det ser ut nu är västvärldens konsumenters, framförallt amerikaners, ovilja eller oförmåga att låna mer pengar för att köpa asiatiska produkter en het kandidat till att utlösa nästa globala finanskris.

Skillnaden är dock att i det fallet – vilket kanske var det Persson egentligen ville säga – kommer Asien att vara högst delaktigt eftersom att alla de sydostasiatiska tigrarna som byggt sina ekonomiska framgångar på Europas och USA:s kombinerade låne- och konsumtionsglädje kommer förlora gigantiska exportintäkter. När så export-led growth visar sig vara en omöjlig bana att fortsätta på kommer Malaysia, Vietnam, Taiwan, Sydkorea med flera vara tvungna att öka government spending för att stärka de inhemska marknaderna.

Problemet är dock att det då kan visa sig vara försent. I vissa asiatiska länder sparar medelhushållen idag två tredjedelar av sina löner. Att få dem att mitt i en ny global lågkonjunktur plötsligt börja spendera sina löner på produkter som man inte lyckats sälja till andra länder är inget bra kort att satsa på. I det fallet kommer inte bara västvärlden vara tvungen att sanera statsfinanser; även Asien kommer få genomgå en strukturomvandling och en kris förmodligen djupare än den under 1990-talet. Och då ska vi inte tala om vad som händer med världens fattigaste och mest sköra utvecklingsländer i Afrika vars tillfälliga lyft hängt uteslutande på möjligheten att handla med omvärlden.

Om vi ska undvika denna kris – vilket troligen skulle bli den absoluta värsta krisen någonsin – måste främst två globala obalanser jämnas ut: låneobalanserna och handelsobalanserna. Det är inte långsiktigt hållbart att världens ekonomiska utveckling och stabilitet bygger på att världens rikaste, men också mest skuldsatta, konsumenter lånar mer och mer pengar för fortsatt ökad konsumtion.

Och det är även fullkomligt ohållbart att länders välstånd ska grundas i enorma exportöverskott. Handelsbalanser är ett nollsummespel; alla kan inte ha överskott, vilket IMF och Washington Consensus-paradigmet tycks ha missat. Denna sanning syns även tydligt i penningpolitiken för öppna ekonomier där ökad tillväxt till följd av ökade exporter till följd av en aggressiv penningpolitik inte beror på att man stimulerar den globala efterfrågan, utan på att man skapar sig konkurrensfördelar gentemot andra länder genom att pressa ner växelkursen. Man blir alltså rikare på någon annans bekostnad.

Vem som ska minska dessa två globala obalanser är svårt att förutspå. Det kommer kräva mycket omfattande strukturella omvandlingar gällande allt från länders ekonomiska systems utformning till människors levnadsmönster. Pessimisten skulle nog säga att världen inte kommer klara av att genomgå så stora förändringar utan just en kris som tvingar fram dem. Kanske ligger det något i det. Men om man kan övertyga enskilda länders ledare om att det är bättre att göra dessa förändringar före än efter krisen, kanske den kan åtminstone lindras eller fördröjas något.

Simon Hedlin Larsson

California towards default?

Joseph Vranich writes on his blog:

California bonds are now viewed as one of the riskiest places in the world for investors to put their money. At least that is according to the latest “CMA Sovereign Risk Monitor,” which ranks the world’s most volatile sovereign debt issuers. The analysts, in a May 11 list, said California has the seventh highest risk of default.

The six with rankings more worrisome than California are Venezuela (the worst), followed by Argentina, Pakistan, Greece, Ukraine and the Emirate of Dubai. California ranks ahead of the Republic of Latvia, the Region of Sicily and Iraq. See the list under “Highest Default Probabilities.” (The report is issued by CMA Market, a “credit information specialist” with offices in London, New York and Singapore.)

And, to add another perspective for the benefit of the discussion, a quote from an article by Spencer Jakab in Financial Times:

On paper, California’s debt of $85bn supported by 37m citizens and the world’s eighth largest economy looks more manageable than Kazakhstan’s near-$100bn heaped on its poorer population of 16m. Go beyond headline figures though and Kazakhstan, with the world’s 11th largest oil reserves, an economy that grew more than 8 per cent annually from 2002 through 2007 and unemployment of just 6.7 per cent looks positively vibrant next to the Golden State’s joblessness of 12.4 per cent. And Kazakhstan’s modest budget deficit and $25bn rainy day fund make it a paragon of fiscal virtue compared to a state forced to pay bills with IOUs last year and possibly again this summer. Unlike US states, Kazakhstan has its own currency and central bank. If it were to raise taxes or cut public services, wealthy Kazakhs could hardly defect to Kyrgyzstan the way Californians, already facing some of the highest levies and worst schools in the nation, might decamp to, say, Utah.

So, how healthy is Hollywood really?

Simon Hedlin Larsson

Samhällsorienteringskurs okej, men var är medborgarskapstestet?

Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet, har på uppdrag av regeringen utrett ett eventuellt införande av en kurs i samhällsorientering för nyanlända. Amnå drar följande slutsats på DN Debatt:

En kurs i samhällsorientering för alla nyanlända i Sverige ger dem bättre chans till delaktighet och jämlikhet. Utan kunskap om samhällets grundläggande värderingar saknas en viktig förutsättning för att kunna leva och verka i Sverige. Statens skyldighet bör vara att tillhandahålla samhällsorientering som tar fasta på tre kunskapsområden – värden (de konstitutionella grundvalarna), välfärds­staten (de offentliga institutionerna) och vardagslivet (praktiskt tillämpad kännedom om hur välfärdsstaten fungerar). Kommunerna bör erbjuda varje nyanländ person minst 60 timmars utbildning, utan att dela in dem i traditionella kategorier efter etniska eller religiösa identiteter.

Visst, det kan väl finnas poänger med en kurs. Så länge den inte är obligatorisk. Att tvinga på människor värderingar ger i teorin nämligen stort utrymme för manipulation och propaganda. Men viktigare än så, var är testet som säkerhetsställer just att människor lär sig rätt saker på denna kurs?

Amnå landar tyvärr i helt fel uppfattning i den frågan:

Däremot anstår det inte staten att villkora medborgarskap med godkänd utbildning i samhällsorientering. En demokratisk stat räknar in alla sina medborgare generellt, blint och jämlikt, utan att testa deras kunskapsnivåer. Något annat vore ett brott mot den solidariskt inkluderande idén bakom folkhemmet och välfärdsstaten.

Varför inte? Låt oss säga att man testar människors kunskaper om språk, lagar och regler. Varför skulle det vara fel att villkora medborgarskap på ett sådant sätt? Människor måste ju rimligen ha grundkunskaper om ett lands språk, lagar och regler för att kunna leva i samhället på ett bra sätt.

Det är dessutom ingen universell rättighet att kunna få medborgarskap var man vill utan motprestation. Precis som när man går i skolan, tar körkort, eller skaffar någon typ av licens så krävs det att man testar sina kunskaper och färdigheter. Varför skulle inte samma sak kunna gälla för medborgarskap?

Tänk nu på att ett test i svenska språket och svenska lagar och regler för medborgarskap inte har något att göra med att bo och vistas i landet; det handlar uteslutande om personer som inte är svenska medborgare men som vill bli det.

Dagens system är mycket märkligt och tycks bygga på idén att alla världens människor automatiskt ska bli svenska medborgare, samtidigt som ytterst få invandrare paradoxalt nog blir betraktade som “riktiga” svenskar. Vore det inte bättre om man gjorde tvärtom? Ställ krav på nya medborgare och se till att alla som klarar kraven också ses som svenskar, istället för att som idag ha någon miljon “kvasisvenskar” som är svenska medborgare men inte har nordeuropeiskt utseende och därför till viss del står utanför samhället – oavsett hur länge de har bott i Sverige och var de är födda.

Det finns ingen vettig anledning till att alla världens snart sju miljarder människor så enkelt som möjligt ska erhålla svenskt medborgarskap. Det viktiga är att alla ska kunna bli svenska medborgare, och att kraven som ställs ska vara just objektiva, mätbara och icke-diskriminerande. Om dessa kunskapskrav kan kopplas till den av Amnå föreslagna samhällsorienteringskursen vore det ett plus. Varför inte skära ner de sextio föreslagna timmarna och lägga till en femtio timmar eller så i undervisning om lagar och regler, som dessutom bara undervisas på svenska. Koppla kursen till en bättre fungerande undervisning i Svenskundervisning för invandrare (sfi) och inför ett obligatoriskt test för medborgarskap som prövar kunskaper i svenska språket, och grundläggande lagar och regler som gäller i Sverige. Då skulle vi genast börja röra oss mot ett bättre fungerande samhälle.

Simon Hedlin Larsson

Split decision

Source.

Lars Ohly slår ett slag för världskapitalismen

I SVT:s “Gomorron Sverige” (11:35 minuter in i klippet) fick man idag höra Lars Ohly säga något man inte direkt hade förväntat sig:

Vad är det för fel på marknadsekonomi? Vad är det för fel på att varor och tjänster betalas för det pris de kostar?

Helt rätt! Varför ska världens länder ha höga permanenta handelshinder och subventioner? Det finns inga samhälls- eller nationalekonomiska argument för detta; den globala protektionismen är helt enkelt ett resultat av ideologisk och populistisk politik.

Det är glädjande att höra Vänsterpartiets ordförande tydligt ta ställning för mindre statlig inblandning i ekonomin. Låt oss därför hoppas att han lyckas övertyga sina partivänner om denna självklarhet.

Simon Hedlin Larsson

The genome of the Christmas tree

In the latest issue of Science:

Given its importance to Sweden’s timber industry, it wasn’t surprising when the Sweden-based Knut and Alice Wallenberg Foundation last year announced it would provide about $10 million for the sequencing of the Norway spruce’s genome. But what is unexpected—or at least it would have been a year ago—is that this sequencing will largely happen in Sweden rather than being farmed out to other countries. Next week, officials in Stockholm will inaugurate a new building with cutting-edge DNA sequencing machines that by 2013 should produce a rough draft of the genome of the “Christmas” tree.

The best of flatmates

A student talks about its experiences of exam revision:

Every day, I sat down to work at my schedule. I’d be doing really well and then my flatemate would come in and start asking if I was working too hard, if I needed anything, whether I could help her, whether I should be taking a break. She kept telling me about an aunt of hers who went prematurely grey because of too much study. I always ended up getting an argument with her and then being too annoyed to focus on my work (Cottrell, S. (2006), The Exam Skills Handbook (Palgrave Macmillian: Basingstoke): p. 105).

Wetterstrand vill välja bort halva befolkningen

Maria Wetterstrand lyckas i det tidigare nämnda öppningstalet på Miljöpartiets kongress dessutom stå för ett ganska bra citat när hon sa:

Det finns alltså inget fog för att hävda att Sveriges kvinnor saknar kompetens för styrelsearbete. Tvärtom. Och med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten.

Det finns en anledning att vi människor kommer i fler än en grunduppsättning – vi är alla olika och olikheter ökar sannolikheten för överlevnad. Det gäller även i börsnoterade bolag.

och utifrån det argumentera för könskvotering genom slutsatsen att:

Den som väljer att bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag tar en risk.

Jaså? Kan Wetterstrand då beskriva exakt vad som händer när man har fyllt en könskvot? Låt oss säga att 40 procent av vardera kön måste vara representerade i alla bolagsstyrelser. Styrelsen för bolag x består av tio ledamöter. Valberedningen hittar sex stycken kompetenta kvinnor som den vill nominera. Förklara gärna nu på vilket sätt som valberedningen _inte_ är tvungen att välja män till resterande fyra styrelseposter. Hur menar Wetterstrand att valberedningen i detta fall inte är tvungen att “bortse från halva befolkningen som rekryteringsunderlag”?

Simon Hedlin Larsson

Den lönsamma könskvoteringen

I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:

Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.

De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.

Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.

Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.

Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:

Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.

Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.

Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?

Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.

Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?

Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:

Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.

Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.

Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.

Simon Hedlin Larsson

Finger in the dike

Source.

Politiskt inflytande över media?

Sydsvenskan rapporterar följande efter att Ilmar Reepalu som leder Socialdemokraterna i Malmö blivit kritiserad av debattören Fredrik Segerfeldt i en artikel på SVT Debatts hemsida:

Stabschef Julia Janiec (S) kontaktade Mette Friberg som är ansvarig utgivare för inläggen på SVT Debatt.

– Hon hade inte läst artikeln och bad att få återkomma, berättar Julia Janiec.

Efter tio minuter ringde Mette Friberg tillbaka.

– Hon gav mig två alternativ. Antingen skulle de ta bort artikeln eller så skulle vi få skriva en replik.

Ilmar Reepalu valde det första alternativet.

– Det andra tog jag över huvud taget inte ställning till. Är det så att någon anklagar mig för något som är straffbart får de ta konsekvenserna av det.

Själv skriver dock Friberg på SVT Debatts hemsida:

Jag valde att ta bort artikeln just för att följa god publicistisk sed. Det var mitt beslut och självklart inte något jag frågade Reepalu till råds om.

Okej, Reepalu säger att han inte ens tog ställning till möjligheten att skriva en replik (läs: Reepalu sa åt Friberg och SVT Debatt att ta bort artikeln). Friberg, å andra sidan, menar att det var helt hennes beslut att ta bort artikeln, och ingenting som hon rådfrågade Reepalu om

Det vore mycket angeläget att få veta om Reepalu har eller inte har sagt till Friberg att ta bort artikeln. Särskilt eftersom Friberg i den redan citerade texten tydligt påpekar: “För självklart viker vi oss inte för påtryckningar från en ledande politiker.”

För övrigt är det ju smått ironiskt att den här diskussionen har uppstått när Segerfeldts ursprungliga, numera borttagna, artikel handlade om just hur politiker missbrukar sina maktpositioner…

Simon Hedlin Larsson

Vem hotar egentligen demokratin?

Precis som Per Gudmundson skriver är det inte Lars Vilks som är hotet mot demokratin:

Självfallet spär våldet på dumma fördomar mot alla muslimer. Men det var Vilks som blev attackerad. Och den akademiska sammankomsten som fick ställas in.

Utgångspunkten tycks vara att Vilks konst provocerar fram en mer eller mindre förståelig reaktion. Men Vilks visade inte egen konst. Anfallet kom under Sooreh Heras video – en religionskritisk film, av en kvinna som flytt t från den islamistiska diktaturen Iran – i vilken profeten Muhammed placeras i en homosexuell kontext. Vem är det som kränker vem här?

Det finns goda argument för att tycka att Vilks rondellhund var onödig att rita eftersom vem som helst hade kunnat räkna ut vilka känslor en sådan karikatyr skulle väcka. Men när nu Vilks så valde att rita teckningen och låta den bli publicerad – korkat gjort må tyckas – då måste de som tror på det som Karl Popper kallade för “det öppna samhället” visa att de är beredda att stå upp för yttrandefriheten.

Politiska ideologier blir kritiserade och sågade dagligen. I Sverige kallar oppositionen regeringens politik för “omänsklig”. Så varför ska det då inte vara tillåtet att granska och ifrågasätta religion?

Simon Hedlin Larsson

Karzai’s check-in baggage

Source.

På väg

I det senaste numret av Radikalt Forum skriver jag om att vara på väg. Då tidningen inte finns digitalt blir det en inklistrat .doc-fil istället:

Flygplatser. Om man ska nämna typer av omgivning eller miljö som är viktiga i många filmer hör flygplatser tveklöst till dessa. De symboliserar ankomster och avsked. Återföreningar och farväl. Och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett det förr; människor verkar bli lika berörda varje gång dramatik utspelar sig på en flygplats. Om filmen heter ”Garden State”, ”Up in the Air”, ”The Terminal”, ”Casablanca” eller ”Family Man” saknar betydelse.

För mig symboliserar dock flygplatser något alldeles särskilt, och det är framtiden. Till flygplatser åker man för att man är på väg någonstans; man har ett mål, och man är i rörelse. Och det är i ljuset av detta faktum som jag inte kan låta bli att fråga mig själv ifall Sverige ändå inte har för få flygplatser. För i Sverige frågar vi sällan vart man är på väg. Framtiden är inte särskilt spännande. Det är sällan någon utöver busschaufförerna och spärrvakterna vid tunnelbanan undrar var man ska någonstans.

I Sverige väljer vi nämligen att istället fokusera på var människor kommer ifrån. Det är inte din framtid som är intressant, utan din historia. Jag vet inte om detta är verket av en förändringsskärrad och bakåtsträvande konservatism som menar att det nog förmodligen var bättre förr. Men jag kan i alla fall konstatera att jag aldrig får så många frågor om mitt ursprung som när jag är i Sverige.

Det är märkligt hur detta fenomen skiljer sig så pass mycket mellan olika länder. Allting handlar helt enkelt om vilken flygplats man landar vid. I USA, exempelvis, är det sällan någon som bryr sig var man kommer ifrån. De räknar ändå med att man är amerikan. Även när man bryter på svenska.

De gånger någon emellertid har frågat om mitt ursprung och jag har svarat ”Sweden” har de uppfattat det som om jag kommer från ”Little Sweden” som en del amerikanska orter kallas, bland annat Lindsborg, Kansas. För någon som inte har varit längre innanför kusterna än Flagstaff, Arizona blir det dock svårt att nämna några turistattraktioner i ”Little Sweden” när nyfikna amerikaner ber om tips.

När å andra sidan en britt undrar var jag kommer ifrån vet de naturligtvis vilket ”Sweden” som egentligen åsyftas. Det märkliga är att de flesta verkar dessutom ha varit på besök här i Sverige. De äldre berättar om hur fint de tyckte att Gamla stan var, och varje gång någon i 20-årsåldern säger att han eller hon har besökt Sverige frågar jag om de var på Hultsfredsfestivalen – vilket också mer ofta än sällan stämmer.

Lustigt nog är det i mitt hemland Sverige där människor oftast frågar var jag kommer ifrån. När jag var liten brukar jag svara att jag kom från Sollentuna. Det räckte tydligen inte. De ville veta mer. ”Nej, men inte var du bor. Jag vill veta var du kommer ifrån.” Men eftersom jag inte hade minne av att, utöver semesterresor, ha varit någon annanstans än i Sollentuna var det svårt för mig att förstå vad folk menade.

När jag blev lite äldre förstod jag dock att frågorna om ursprung handlade om varför jag såg ut som jag gjorde. De ville ha en spännande förklaring – kanske få höra talas om ett land de inte kände till innan. Om mitt svar var spännande vet jag inte, men det senare kan jag garantera; nästan ingen har hört talas om Taiwan. Jag tror fortfarande de flesta som har frågat mig var jag kommer ifrån tror att jag kommer från Thailand.

När jag under åren har påpekat att det faktiskt är skillnad mellan Taiwan och Thailand har många svarat: ”Ja, ja, sak samma.” Då var det tydligen inte lika roligt att veta längre. Detta har lett mig till att tro att vi svenskar kanske inte är så intresserade egentligen, men av någon reflexiv anledning måste vi ändå ta reda på var vår omgivning kommer ifrån. En mycket mild form av tvångsbeteende, må hända?

Problemet med denna gårdagsmentalitet är att det påverkar samhällsutvecklingen negativt. Är det när man tänker efter speciellt förvånande att så många utlandslandsfödda lever i social och sysselsättningsmässig isolering i Sverige? När samhället bara frågar vart du kommer ifrån och inte vart du är på väg minskar inte bara samhörigheten med andra medborgare, utan även framtidstron får sig en törn, vilket är en ganska logisk följd när man bara talar om igår och inte om imorgon.

Det är märkligt detta fenomen. Vem som helst kan bli svensk medborgare, och det är förhållandevis ganska enkelt. Men endast en mycket liten del av världens befolkning verkar ha möjligheten att kunna bli svensk. Jag har försökt i 22 år och jag vet fortfarande inte om jag är mer svensk än vad jag är invandrare. Och alltid dessa frågor om var jag kommer ifrån.

”Var kommer du ifrån själv?” frågar jag ibland. ”Jag är svensk,” svarar de då. Jaha, och varför kunde inte jag också svara det nyss när du ställde samma fråga? har jag då tänkt för mig själv. Dock ses väl vi utlandsfödda som lite annorlunda. Vi passar helt enkelt inte in i mallen för vem som är svensk.

Men kanske är vi trots allt lite konstiga? Jag lär exempelvis tillhöra de få som tycker det är ganska trevligt med passkontroller på flygplatser när jag reser utomlands.

Då är det nämligen aldrig någon som frågar var jag kommer ifrån, utan bara vart jag är på väg.

Simon Hedlin Larsson

Vem skapar valfriheten?

“Felet med det här systemet vi har haft har inte varit valfriheten, utan marknaden. Det går mycket bra att skapa valfrihet utan marknad och det är det som bör vara den socialdemokratiska politiken,” sa Carl Tham, den enda politiker i modern tid som suttit i en borgerlig respektive socialdemokratisk regering, om skolpolitiken på Socialdemokraternas kongress förra året.

Och visst, det stämmer väl, men vad Tham inte sa är att om inte marknaden – det vill säga Sveriges dryga nio miljoner invånare – skapar valfrihet, då blir det upp till den lilla politiska eliten i respektive kommun att skapa valfrihet. Den som tror att politiker har blivit bättre på att skapa kvalitet sedan Sovjetunionens tid kan ju driva frågan om att ta bort marknaden i valrörelsen. Glöm dock inte bort att tala om för väljarna den implicita innebörden av att driva en sådan fråga; nämligen att politiker vet bäst. Den som vill montera ner marknaden bör vara ärlig och säga att vad man egentligen vill ha är inte en demokrati utan en aristokrati.

Simon Hedlin Larsson

Planning equals success?

Sometimes people sound like they think success is much a result of effecient planning and time management. If one wants to become a professional football player or a software developer, one should really have planned it from early stages in one’s life. And to some extent, those who believe in this statement are correct; if a person focuses on something it has a better chance of improving and thus getting better than its competitors. However, more often than not, things in life do not turn out as planned. And one might still end up being successful. One example is the famous economist Robert M. Solow, who was cited in a previous blog post (in Swedish) about a month ago. In an anthology he writes:

The point is that I had no feeling that economic analysis could penetrate to the heart of what was going on in the world. I certainly hadn’t made up my mind to major in economics or to become an economist. What I did instead was to volunteer for the army. It seemed more constructive than what I was doing.

Three years later I came back, and almost without thinking about it, signed up to finish my undergraduate degree as an economics major. The timing was such that I had to make a decision in a hurry. No doubt I acted as if I were maximizing an infinite discounted sum of one-period utilitiles, but you couldn’t prove it by me. To me it felt as if I were saying to myself: “What the hell.” (William Breit and Barry T. Hirsch (2009), Lives of the Laureates, p. 156.)