Monthly Archives: May 2010

Trams om patriarkatet

I gårdagens “Agenda” ägnades en del av programmet åt ett tramsigt inslag som lyfter tesen om att Mona Sahlin skulle vara impopulär för att hon är kvinna. Visst, patriarkatet är överallt. Könsmaktsstrukturer gör oss omedvetet skeptiska till framstående kvinnor. Varför kan man inte bara få tycka att Mona Sahlin såväl som Maud Olofsson inte gör speciellt bra intryck och saknar retorisk skicklighet? Det har ju inget med att de är kvinnor att göra. Det finns gott om exempel på manliga politiker som är dåliga på precis samma saker: Mats Odell, Sven-Erik Österberg, Luciano Astudillo, Roger Tiefensee, Kent Härstedt och Anders Wijkman, bara för att nämna några. Precis som det också finns kvinnor som är raka motsatsen: Maria Wetterstrand, Mikaela Valtersson, Margot Wallström, Ella Bohlin och så vidare. Så någon gång måste man ju kunna få tycka att en person är riktigt kass sett till denna persons individuella egenskaper, även om denne skulle råka vara kvinna, och kunna göra detta utan att bli beskylld för någon larvig patriarkal strukturalistisk influens.

För övrigt lär de som låg bakom inslaget i “Agenda” ha gjort åtminstone årets sämsta research. Som vanligt i media vill man jämföra svensk politik med amerikansk politik – vilket är en otroligt konstig företeelse då skillnaderna länderna emellan är milsvidda och faktiskt svåra att sätta ord på – och som vanligt har man ingen koll överhuvudtaget på hur amerikansk politik fungerar. I “Agenda” berättar man hur Hillary Clinton stötte på aggressiva personpåhopp och hur man kan dra paralleller till Sverige där Mona Sahlins kompetens ifrågasätts.

Okej, så kvinnors kompetens blir ifrågasatta för att de är kvinnor, vilket bland annat hände Clinton för två år sedan. Men vem var det egentligen som betalade miljoner för att sända “3 AM White House Ringing Phone“-inslaget under den senaste amerikanska presidentvalskampanjen? De som stod för inslaget i gårdagens “Agenda” kan ju kolla på det länkande YouTube-klippet och återkomma och berätta vems kompetens som i själva verket blev ifrågasatt. Men kvinnor är visst alltid offer, eller hur är det?

Simon Hedlin Larsson

Maud Olofsson och jobbskatteavdraget

Såhär försvarade Maud Olofsson regeringens jobbskatteavdrag i partiledarutfrågningen i SVT:s “Gomorron Sverige“:

Om man tittar på jobbskatteavdraget så är det de som har de absolut lägsta inkomsterna som har fått de största skattesänkningarna. /…/ Och det har lett till att ungefär någonstans mellan åttio och hundratusen fler får jobb. Om man ser att det lönar sig att arbeta, ja men då kanske man går upp i heltid eller blir mer aktiv i sökandet. Eller en småföretagare kanske kan anställa en till.

Men vänta nu. Vad spelar det för roll om någon går från deltid till heltid? Hur skapar det fler jobb? Rent matematiskt försvinner ju åtminstone en teoretisk deltidsanställning för varje person som går upp i heltid. Det innebär såklart inte att det är något negativt att människor arbetar heltid, tvärtom, men det kan knappast sägas minska arbetslösheten att människor går upp i arbetstid.

Och att det skulle skapas tiotusentals jobb genom att friktionsarbetslösheten minskar till följd av mer aktivt sökande känns ganska långsökt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög i Sverige. De som är unga kan ju fundera över hur många av deras arbetslösa vänner som under de fyra senaste åren helt plötsligt och mirakulöst har blivit mycket mer aktiva i sitt sökande, och dessutom fått jobb till följd av detta. Förmodligen väldigt få.

Det tredje argumentet som Olofsson tar upp, att småföretagare skulle få råd att anställa fler på grund av jobbskatteavdraget, håller inte heller. Statistiken visar att bruttolöneökningarna för arbetare under denna mandatperiod har varit normala, och därför är den enda möjligheten som skulle ge småföretagare möjlighet att anställa fler om de själva gick ner i bruttolön. Dock är det mycket ovanligt att människor i någon bredare omfattning sänker sina löner, och det verkar i sådana fall mer realistiskt att en och annan småföretagare skulle ha fryst sina löner och bara justera dem efter inflation, vilket ändå lär ha gjorts av max en handfull personer.

Om detta ska ge jobb måste dessutom personen i fråga tjäna väldigt mycket. Säg att småföretagare x avstår från en löneökning på två procent årligen mellan 2006 och 2010. Över en fyraårsperiod blir två procent drygt åtta procent totalt ((1,02^4)-1,00). Detta innebär att dessa åtta procent i avstådd löneökning måste motsvara hundra procent av bruttolönen för en eventuell ytterliggare anställd för att inkomstskattesänkningar i detta avseende ska generera jobb. Det krävs inte mycket betänketid för att inse att de småföretagare som på grund av jobbskatteavdraget har fått råd att anställa fler måste tillhöra bland Sveriges absolut rikaste personer. Det vill säga knappast “de som har de absolut lägsta inkomsterna”. Och knappast har detta gett 80 000-100 000 jobb.

Simon Hedlin Larsson

Storbritanniens starka regeringar

I Svensk Tidskrift skriver jag om Storbritannien, det nuvarande valsystemet och en eventuell reform för ökad proportional representation:

Genom landets blodiga historia har folket letts av stora personligheter och starka regeringar. Alec Douglas-Home avslutade Mau Mau-upproret i Kenya. Anthony Eden tvingades hantera Suez-krisen och Eoka på Cypern. Thatcher ledde britterna under Falklandskriget och mot slutet av kalla kriget. John Major var ytterst ansvarig under Kuwaitkriget. Och Tony Blair ansvarade för invasionen av Irak. Alla dessa premiärministrar stöddes av enpartimajoriteter i parlamentet.

Förutom Storbritanniens ständiga krigande lär även det faktum att man inte tillhör det europeiska fastlandet ha spelat en stor roll för hur historien har utspelat sig. Jared Diamond vann Pulitzerpriset för tolv år sedan för boken ”Guns, Germs and Steel”, i vilken han med geografin som utgångspunkt försöker förklara Eurasiens historiska hegemoni. Ekonomen Gregory Clark har i sitt verk med en Hemingway-inspirerad titel, ”A Farewell to Alms”, drivit en tes av besläktad art, i det att han undersöker den industriella revolutionens framväxt och analyserar 1700-talets Englands unika demografi, kultur och geografiska förutsättningar.

Kanske spelar denna ö-stats historia en långt underskattad roll för det förhållandevis stora stödet för dagens oproportionerliga valsystem som oftast leder till ”strong governments”? Kanske spökar Thomas Hobbes ande än, han som under 1600-talets stora inbördeskrig sa att det inte spelade någon roll om det var Oliver Cromwell eller Karl I som segrade så länge resultatet blev en stark, absolut centralmakt.

Hela texten går att läsa här.

Simon Hedlin Larsson

Obamus prematurus

Source.

State-owned enterprises

From an article by Michael Wines about the Chinese economy:

On one hand, major industries like oil, telecommunications, banking and aviation are deemed strategic and are under tight state control. Of the 22 Chinese corporations listed on the Fortune Global 500, 21 are controlled by China’s central government or state-run banks. Just one, Shanghai Automobile, is run by a local government. None are privately owned.

Tycker Sven-Erik Österberg att MP och V är stolliga?

I en debatt om arbetslösheten i “Gomorron Sverige” påpekade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin att han och Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Sven-Erik Österberg förmodligen är överens om ganska mycket, och att den stora skiljelinjen snarare gäller Socialdemokraternas samarbetspartners, MP och V, som vill gå till val på kortare arbetstid, friår och att arbeta mindre.

Österberg var dock snabb med att replikera och sa:

“Det där är ju inte sant. Sven Otto Littorin vet ju, han har ju flera partier i sin koalition som har en massa stolliga förslag också som inte ni [moderater] ställer upp på.”

Kan man tolka detta på något annat sätt än att Österberg faktiskt tycker Miljöpartiets och Vänsterpartiets arbetsmarknadspolitiska förslag är “stolliga”?

Simon Hedlin Larsson

Till de multinationella företagens försvar

Efter bland annat ett avsnitt av “Uppdrag granskning” i april och en “Dokument inifrån”-dokumentär som visades i SVT för drygt en vecka sedan har McDonalds hamnat i blåsväder igen. Som vanligt är det kapitalismen och de multinationella företagens fel. De rika blir rikare på de fattigas bekostnad. De utnyttjar ungdomar och pressar ner löner. Och så vidare.

Dock borde kritikerna överväga att inte så blint förlita sig på vad två dokumentärer säger. Det finns ingen anledning att ifrågasätta allt material som presenteras i dem och avfärda dokumentärerna som osanningar. Mycket stämmer säkert. Men vad säger två dokumentärer egentligen om hur saker och ting förhåller sig ur ett globalt och allmänt perspektiv? Om extremfallen fick styra politiken skulle lagstiftningen bli ganska konstig.

Så vad säger då aggregerade data om multinationella företags närvaro? Det finns mycket intressant forskning att läsa på området om hur multinational corporations (MNC:s) både leder till att öka den teknologiska utvecklingen i landet (Pack and Saggi, ‘Vertical Technology Transfer via International Outsourcing’, Journal of Development Economics, 65 (2): pp. 389-415) samt höjer den ekonomiska tillväxten (Borensztein, DeGregorio och Lee, ‘How Does Foreign Investment Affect Growth?’ Journal of International Economics, 45  (1): pp. 115-72).

Mest intressant för foreign direct investment (FDI) i Sverige – där en hög fraktion av befolkning tycker om fack och kollektivavtal – är nog dock det fjärde kapitlet i Edward Grahams Fighting the Wrong Enemy: Antiglobal Activists and Multinational Enterprises. Graham visar klart och koncist att “on the whole, evidence suggests that MNCs pay higher average wages and have better average working conditions than domestic firms” (Perkins et al, Economics of Development: 420). Högre löner och bättre arbetsvillkor. Inte så dåligt. Speciellt inte eftersom MNC:s av naturliga skäl är bra på att konkurrera och därför tvingar inhemska företag att följa samma utveckling.

Simon Hedlin Larsson