I sitt öppningstal på Miljöpartiets kongress argumenterade Maria Wetterstrand för könskvotering till privata bolagsstyrelser. “Beviset” för sin tes var en D-uppsats skriven av tre MBA-studenter i Uppsala:
Lönnkvist, Niska och Mäkinen-Salmi har i sin mastersuppsats vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala universitet studerat kvinnorepresentation i svenska börsbolagsstyrelser.
De har funnit belägg för att bolag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma, räknat i resultat efter finansnetto, än de bolag där det inte fanns kvinnor i styrelsen. Alls.
Vad betyder det att en D-uppsats menar att kvinnor ökar lönsamheten? Just precis. Absolut ingenting. Med enskilda D-uppsatser som stöd kan man argumentera för absolut vad som helst. Kanske speciellt den här typen av D-uppsatser som med ett minimalt statistiskt underlag drar långtgående slutsatser om kausala samband.
Den så kallade “studien” bygger på en analys av total 48 bolag. Har man i beaktande att det finns närmare 350 000 registrerade aktiebolag i Sverige ser man att man alltså har använt cirka 0,013 (48/350 000) procent av det totala underlaget för Sverige, och då “studiens” slutsatser inte är bundna till Sverige kanske man egentligen borde ta hänsyn till världens alla miljoner aktiebolag. Men vi nöjer oss med Sverige; 0,013 procent är en tillräckligt liten siffra.
Vad kom analysen av de 0,013 procenten av aktiebolagen fram till då? Författarna skrev själva på DN Debatt för ett par år sedan:
Det visar sig att företag med stor kvinnlig representation i styrelsen är mer lönsamma räknat i resultat efter finansnetto än de företag där det inte fanns kvinnor i styrelsen under året 2005. Även 2004 samt 2002 var dessa bolag mer lönsamma än sina motsvarigheter utan kvinnlig representation.
Aha, 2005, 2004 och 2002 höll tesen. Men hur var det 2003? Glömde man skriva med det i artikeln eller glömde man undersöka just det året (trots att det ligger mellan 2004 och 2002)? Eller kan det vara så att tesen bara höll tre av fyra år? Det vill säga bara 75 % av fallen. Inte särskilt övertygande.
Dessutom är själva resonemanget ett urkorkat argument för att införa könskvotering. Wetterstrand sa i sitt tal att “med fler kvinnor i styrelsen ökar kvaliteten och lönsamheten”. Men om det nu är så statistiskt säkerställt och självklart att kvinnor ökar vinsten, varför skulle inte företagen kunna upptäcka detta och agera själva?
Man får ofta höra från vänster att privata skolor inte bryr sig om barnens undervisning utan bara om vinsten. Detsamma gäller multinationella bolag som enligt anklagelser i största allmänhet suger ut människor och gör dem fattigare i jakt på billig arbetskraft. Och förutom att vilja barnen illa och öka världsfattigdomen brukar det även påstås att giriga kapitalister förstör miljön. Och så var det ju naturligtvis kapitalisterna som orsakade finanskrisen.
Okej, men om nu dessa omänskliga kapitalister är beredda att förstöra världen bara för att tjäna någon cent per såld badboll, varför skulle de då inte vara kapabla att inse lönsamheten i att ha kvinnor i sina bolagsstyrelser om det nu, som det har påståtts, bara finns 110 procent fördelar och 0 procent nackdelar med ett 40/20/40-approach?
Efter att ha kritiserat en D-uppsats för att vara ett katastrofalt dåligt argument för att införa könskvotering kan det vara lämpligt att avsluta med ett par källor som styrker antitesen, att det saknas bevis för att könskvotering skulle vara lönsamt:
Farrell, K. A. och Hersch, P. L. (2005), ‘Additions to corporate boards: the effect of gender’, Journal of Corporate Finance, 11, p. 85-106, hittar inget stöd för att ökad “gender diversity” skulle vara lönsamt.
Adams, R. B. och Ferreira, D. (2009), ‘Women in the boardroom and their impact on governance and performance’, Journal of Financial Economics, 94, p. 291-309, menar att det till och med kan vara direkt skadligt att införa könskvotering, särskilt för välfungerande företag.
Almazan, A. och Suarez J. (2003), ‘Entrechment and severance pay in optimal governance structures’, Journal of Finance, 58, pp. 519-547, menar på att för mycket “board monotoring” skadar företagens lönsamhet. En aspekt som ofta saknas i debatten är att kvinnors påstådda ökade lönsamhet endast tycks gälla då ökad board monitoring för givet bolag leder till ökade vinster.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 