Monthly Archives: January 2006

På det fullsatta pendeltåget beordrar två unga, rakade män en svarthårig, medelålders man att ställa sig upp och lämna över sin sittplats åt dem, eftersom ”svartskallar ska lyda”. När den svarthårige mannen vägrar höjer de två männen sina knytnävar.. Då ställer sig en passagerare i vagnen upp. Sedan en till, och en till. Efter ett par sekunder står alla passagerare i vagnen upp. Utan att vara direkt inblandade i konflikten visar de övriga passagerarna på vilken sida dem står. Dramat slutar med att de två männen generat skyndar sig av vid nästa station.

När en människa blir illa behandlad ser vi för det mesta på för att vi inte känner oss inblandade eller för att vi inte känner att vi kan påverka situationen.

Man kan fråga sig om en elev som går i samma klass som en mobbare och en mobbad är inblandad i mobbningen eller inte. Jag vill inte diskutera hur stort ansvar någon bär för en handling någon annan utför. Vad jag däremot vill peka på är möjligheten att göra någonting gott för någon annan.

En människa som inte mår bra uppskattar oftast alla sorters vänligheter. Ibland krävs inte speciellt mycket för att göra en annan människa betydligt gladare. Jag minns en insändare jag läste som skrivits av en mamma till en dotter som utsatts för mobbning. Hon uttryckte tydligt att det hade räckt med en hälsning, ett SMS, en fråga om att gå på lunch tillsammans – allt från de minsta handlingar till de större hade kunnat förändra situationen för hennes dotter. Men ingen gjorde någonting, ingen sa ifrån eller visade öppet medlidande, de bara såg på. Efter ett par års mobbning var dottern tvungen att sluta gå till skolan – hon klarade det inte längre.

Det är viktigt att vårt lands styrande organ fortsätter lägga ekonomiska resurser på att förebygga mobbning, rasism och andra sorters diskriminering. De som styr ett land, en arbetsplats eller skola måste tydligt visa vad som ska vara tillåtet och inte. Men vi som varken utsätter andra eller utsätts för mobbning eller rasism har en god möjlighet att påverka, vi också. Vi kan oftast göra mycket mer för de utsatta än vad vi tror. Bara genom en enkel replik eller ett tecken på medlidande kan vi få en annan människa att må mycket bättre. Att äta lunch med någon eller ställa sig upp på pendeltåget är inte speciellt krävande. Tänk att en liten handling kan betyda så mycket.

Simon Hedlin Larsson

När en bekant till mig sitter på ett fullsatt pendeltåg beordrar två unga, rakade män en svarthårig, medelålders man att ställa sig upp och lämna över sin sittplats åt dem, eftersom “svartskallar ska lyda”. När den svarthårige mannen vägrar höjer de två männen sina knytnävar. Då ställer sig en passagerare i vagnen upp. Sedan en till, och en till. Efter ett par sekunder står alla passagerare i vagnen upp. Utan att vara direkt inblandade i konflikten visar de övriga passagerarna på vilken sida dem står. Dramat slutar med att de två männen generat skyndar sig av vid nästa station.

När en människa blir illa behandlad ser vi för det mesta på för att vi inte känner oss inblandade eller för att vi inte känner att vi kan påverka situationen.

Man kan fråga sig om en elev som går i samma klass som en mobbare och en mobbad är inblandad i mobbningen eller inte. Jag vill inte diskutera hur stort ansvar någon bär för en handling någon annan utför. Vad jag däremot vill peka på är möjligheten att göra någonting gott för någon annan.

En människa som inte mår bra uppskattar oftast alla sorters vänligheter. Ibland krävs inte speciellt mycket för att göra en annan människa betydligt gladare. Jag minns en insändare jag läste som skrivits av en mamma till en dotter som utsatts för mobbning. Hon uttryckte tydligt att det hade räckt med en hälsning, ett SMS, en fråga om att gå på lunch tillsammans – allt från de minsta handlingar till de större hade kunnat förändra situationen för hennes dotter. Men ingen gjorde någonting, ingen sa ifrån eller visade öppet medlidande, de bara såg på. Efter ett par års mobbning var dottern tvungen att sluta gå till skolan – hon klarade det inte längre.

Det är viktigt att vårt lands styrande organ fortsätter lägga ekonomiska resurser på att förebygga mobbning, rasism och andra sorters diskriminering. De som styr ett land, en arbetsplats eller skola måste tydligt visa vad som ska vara tillåtet och inte. Men vi som varken utsätter andra eller utsätts för mobbning eller rasism har en god möjlighet att påverka, vi också. Vi kan oftast göra mycket mer för de utsatta än vad vi tror. Bara genom en enkel replik eller ett tecken på medlidande kan vi få en annan människa att må mycket bättre. Att äta lunch med någon eller ställa sig upp på pendeltåget är inte speciellt krävande. Tänk att en liten handling kan betyda så mycket.

Simon Hedlin Larsson