Monthly Archives: February 2010

If only it were so simple

Bilden är hämtad här.

Some climate skeptics clutch at every piece of possible counter-proof they can find. But when they are trying to use the latest scandals and discoveries concerning the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) as a way of proving that human activities with certainty do not affect the planet’s climate, they are mostly clutching at straws.

One could really question how the IPCC work in terms of, for instance, peer-reviewing and releasing raw data, but that has little to do with the existence of climate change as a phenomenon, and even less to do with the upcoming energy crisis, and much needed change from fossil fuels to other energy sources, regardless of carbon dioxide emissions.

Simon Hedlin Larsson

Det erfarna Vänsterpartiet

“Jag brukar säga att vi inte bara är Sveriges bästa oppositionsparti, vi är också det mest erfarna. Vi har nämligen varit i opposition under hela vår levnad,” berättade Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly i SVT:s “Gomorron Sverige” 08/02.

Frågan är om detta skämt är så bra att skylta med när Socialdemokraterna gärna vill gå till val på all deras erfarenhet, ledda av en partiledare som lyfts fram som Sveriges mest erfarna aktiva politiker.

Simon Hedlin Larsson

Galna åsikter om ekonomisk jämlikhet del 1

De politiska ungdomsförbundens företrädare har fått möjlighet att delta i debatten om ekonomisk jämlikhet och den hypade och överskattade boken The Spirit Level (sv: Jämlikhetsanden) i programmet OBS på Sveriges Radio. Hittills har Jakop Dalunde (GU), Magnus Andersson (CUF), Jytte Guteland (SSU) och Niklas Wykman (MUF) fått läsa upp varsitt manus, och bortsett från Anderssons inlägg kan man gott konstatera att det inte har varit några intellektuella eller kunskapsmässiga mästerverk.

Dalunde språkrör för Grön Ungdom inleder sitt manus med:

“Jag fryser inte, jag har tak över huvudet och kan fylla alla mina grundläggande behov. Men varför fortsätter jag då konsumera? Jo därför att det finns någon annan som har mer.”

Enligt språkröret köper vi således inte den senaste J. K. Rowling, Dan Brown eller Paulo Coelho för att vi egentligen vill läsa böckerna, utan helt enkelt för att någon annan (kanske biblioteket?) äger fler böcker. Vidare köper vi inte en LCD-TV för att vi vill se på film i bästa kvalitet, utan för att grannen har två TV-apparater. Blomsterkvasten och vinet någon gav bort igår på en middagsbjudning – det var inte en trevlig gest mot värden, utan uppenbarligen ett undermedvetet, okontrollerat behov av att konsumera, vilket är resultatet av att alla inte har precis lika mycket (eller lite).

Analysen blir inte bättre av ett något udda exempel som följer i manuset:

“Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen. Så länge de rika blir rikare snabbare än de fattigare så kommer ingen häst nå fatt i den framför. /…/ I ett ojämlikt samhälle, där /…/  avståndet till hästen framför är långt –  så är chansen liten att jag känner mig tillfreds ekonomiskt. Det blir svårare att värdesätta andra saker i livet, att lägga tid och energi på kärlek, vänskap och personlig utveckling.”

Detta är den gamla vanliga vänsterdrömmen; så fort alla hästar springer lika fort kommer de stanna upp, kramas och börja älska varandra för evigt. Krig och våld blir ett minne blott – så även alla sociala problem – och alla blir precis lika (om det är lika bra eller lika dåliga, det vet ingen, för det finns ju ingen som är något annat). Problemet med denna utopi (eller mardröm beroende på hur man ser det) är att alla hästar aldrig kommer springa lika fort. Hästar, precis som människor, är olika.

Det spelar dock ingen roll att man är olika om bara alla hästar är lika inför lagen, och de hästar som inte mår bra eller på annat sätt har det svårt får hjälp att klara sig bättre. Men att hjälpa de utsatta har ju ingenting att göra med att alla hästar ska springa lika snabbt. Om eliminerade skillnader har ett egenvärde i sig kan man ju bara hugga benen av alla hästar – då kommer de garanterat springa lika fort, det vill säga inte alls. Applicera den liknelsen tillbaka på människorna och verkligheten. Jämlikhetens pris, eller något.

Simon Hedlin Larsson

Är Lyft ett skämt?

Nu ska staten enligt uppgift ordna 20 000 praktikplatser. Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, har en poäng när hon frågar om denna åtgärd – kallad Lyft – är ett skämt. I och för sig hade förmodligen Lars Ohly vid rodret lett till att alla den borgerliga alliansens arbetsmarknadspolitiska åtgärder hade genomförts i mångdubbelt högre grad till mångdubbelt högre kostnad, men detta hindrar inte Vänsterpartiet från att ha rätt i att detta nog får anses vara en ganska verkningslös insats för Sveriges arbetslösa.

Först och främst kommer ju långt ifrån alla praktikplatser ens att tillsättas. För det andra undrar man vilken typ av meningsfulla uppgifter och värdefulla erfarenheter praktikanterna kommer att få ta del av. Och för det tredje är frågan om det inte vore bättre att underlätta för företag att anställa istället för att statliga myndigheter ska hitta på arbetsuppgifter till tiotusentals arbetslösa svenskar. Men så är det ju valår, och Moderaterna behöver vänsterväljare för att få chans att regera en till mandatperiod. Då är det svenska modellen och världens starkaste anställningsskydd som gäller. Skillnaden mellan och steget från att vara arbetslös till att få arbete är inte så viktig. Kan man bara komma på någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd är det enkelt att gömma arbetslösheten genom att mäta sysselsättningsgrad istället. Allt för att det ska se bra ut.

Det uppstår en tämligen besynnerlig situation i en demokrati när politiker genomför reformer och sätter in åtgärder som de själva inte alls tror på, men som bedöms få positivt bemötande bland viktiga väljargrupper. Man ger upp en del av sin egen politik och övertygelse för att förbättra förutsättningarna för att vinna val. Rätt eller fel kan diskuteras. Sant är det dock i vilket fall som helst.

Simon Hedlin Larsson

Who needs six degrees of separation?

“It’s A Small World After All

‘The world of economics is quite small, smaller than the town of Wellesley,’ says Mankiw. Mankiw’s career trajectory provides a glimpse at the interconnectedness of the world of economics. ‘I was lucky to study and conduct research with Harvey Rosen, a fantastic professor of microeconomics at Princeton,’ Mankiw says. After receiving a PhD from MIT, Mankiw had several job offers: going back to Princeton to work with Rosen; following Larry Summers, whom he had worked with at MIT, to Harvard; or working with Stanford Business School’s rising star: Ben Bernanke. In the end, he went to Harvard. Several years later, when Mankiw had the opportunity to head the Council of Economic Advisors for President George W. Bush, Mankiw encouraged President Bush to hire Rosen as his colleague. Two years later, Mankiw returned to the classrooms at Harvard to work with then-Harvard President Larry Summers, whose uncles are Nobel Prize winning economists, Paul Samuelson and Kenneth Arrow. Today Summers is President Obama’s top economic advisor, serving as Director of the National Economic Council, and Bernanke is the Chairman of the Federal Reserve. It’s a small, small world.”

Excerpt from an interview with Harvard economist Greg Mankiw by WellesleyWeston, basically a magazine for the upper class of Massachusetts (think of NottinghillMayfair as a would-be London equivalent).

Simon Hedlin Larsson

It is easy to talk

This is pretty much what American politics looks like at the moment, President Barack Obama talks, but he gets no legislation passed by the Congress:

Original source here.

Simon Hedlin Larsson

A summary and an update regarding the health care reform

For those who have not followed the American health care debate but are interested in a concise insight, CNN has published an article containing the highlights of President Barack Obama’s proposal:

“Obama’s proposal is a long way from becoming law. His proposal would need to be drafted into legislation, debated and passed by the House and Senate. As the past year has shown, health care is an emotional subject, and debate can drag on for months.Immediate reaction from Republicans suggests that this time around, it won’t be any easier.

‘Nearly one year ago, the president moderated a health care summit that kicked off a national debate that has led us to where we are today: a partisan bill devoid of support from the American people and a diminished faith in this government’s capacity to listen. Let’s not make the same mistake twice,’ Senate Minority Leader Mitch McConnell said.

House Minority Leader John Boehner revived the abortion debate, saying, ‘Republicans are also standing with the American people by calling for health care reform to protect human life and not use taxpayer money to fund abortion. … Health care reform should be an opportunity to protect human life — not end it — and the American people agree.'”

And in case somebody would like an update on what options Mr Obama faces, and what the opportunities and risks are, Clive Crook had an excellent column in Financial Times the other day:

“Republican opposition to the Senate bill has been cynical and unprincipled. It is a scandal that not one Republican has been willing to speak up for a reform that, in the end, was a centrist proposal – much like the one that Mitt Romney, the party’s front-runner for the presidential nomination in 2012, signed as governor of Massachusetts. Blocking the reform was bad policy but good politics, because the reformers have failed to persuade the public. More confused and exhausted than anything else, voters are fearful of this legislation. That is why pressing on is such a gamble.

/…/

For that huge gamble to succeed, and to have any hope of staving off disaster in November, Mr Obama and his squabbling, tone-deaf, self-wounding party would then have to turn to the country and explain their plan. Odd, you might think, to have left that so late. Some traditions die hard. Even when they are right, Democrats have a knack for getting it wrong.For that huge gamble to succeed, and to have any hope of staving off disaster in November, Mr Obama and his squabbling, tone-deaf, self-wounding party would then have to turn to the country and explain their plan. Odd, you might think, to have left that so late. Some traditions die hard. Even when they are right, Democrats have a knack for getting it wrong.”

Simon Hedlin Larsson