Tin Westermark på Arbetsmiljöverket vill göra det i praktiken omöjligt för ungdomar under 18 år att arbeta på vardagar, och på helger ska minderåriga bara få arbeta en av dagarna. Hon förklarar de nya arbetsföreskrifterna såhär:
“Vi vill skydda ungdomarna. Är det rimligt att man ska gå på gymnasiet plus jobba hur mycket som helst även om det är ett val? Är det rimligt att man som 16-åring ska jobba över 40 timmar per vecka? Nej, vi måste ha en skyddslagstiftning.” (“Vi vill skydda ungdomarna”, Norran, 08/02-2010: pp. 4-5.)
Ungdomar ska alltså inte få välja hur många timmar de är beredda att stå till arbetsmarknadens förfogande – jurister på Arbetsmiljöverket vet bättre än minderåriga och deras föräldrar vad som är bäst för dem.
Det är en ganska enkel världsbild som målas upp där det finns små eliter som verkar veta precis vad som är lämpligt för vanliga människor, och hur de bör leva sina liv. I filosofkunglig anda hade Platon förmodligen gett Westermark & co medalj. Som om människans sätt att resonera kring individen, samhället och världen inte hade förändrats under de senaste 2357 åren.
Förutom att Arbetsmiljöverkets nya “skyddslagstiftning” tillrättavisar svenska familjer med hjälp av detaljstyrning samt spär på ungdomsarbetslösheten och minskar entreprenörskap finns det ytterliggare en mycket god invändning, nämligen: måste arbete nödvändigtvis vara ett negativt fenomen?
Wennermarks slutsats att man måste “skydda ungdomarna” från att arbeta förutsätter ju explicit att arbete är av ondo. Dagens ungdomar ska försörja dagens arbetande, men som ung i det moderna Sverige lämpar det tydligen sig bäst, i alla fall enligt Arbetsmiljöverket, att man får så lite kontakt med arbetslivet som möjligt. Uppenbarligen eftersom det av icke nämnda skäl skulle kunna skada minderåriga att få erfarenhet av hur en organisation fungerar, lära sig passa tider, hantera social kontakt med icke-närstående och få betalt för prestation.
Den mycket viktiga frågan att ställa är vad skillnaden mellan arbete och fritid egentligen är. Att arbete är avlönat medan fritid är utan ekonomisk ersättning är kanske den främsta skillnaden. Men hur många fler finns det egentligen? Har man själv valt sitt arbete – vilket i praktiken alla minderåriga gör eftersom de inte tvingas att arbeta – kan det knappast ses som speciellt mycket mer av en förpliktelse att jobba än att diska, klippa gräset eller ta undan tallriken efter maten – sådant som man gör på sin fritid.
Och kom inte att säg att det är farligt av fysiska skäl för en 17-åring att stå i kassan på ICA, laga datorer på ett serviceföretag, dela ut tidningen eller baka pizza. Bör Arbetsmiljöverket i sådana fall begränsa hur många timmar ungdomar får sitta framför tv:n, bygga möbler, spela fotboll eller laga mat?
Kontentan är att det inte finns några sakliga skäl till att reglera hur mycket människor bör och inte bör arbeta. Att göra research åt en journalist eller sitta framför datorn på rummet och surfa på Wikipedia – förutom att det förstnämnda ger betalt, arbetslivserfarenhet och förhoppningsvis inte involverar Wikipedia: vad är skillnaden?
Människan som däggdjur har ett biologiskt behov av att äta, dricka och sova. Det är också bra för kroppen att motionera och att inte känna stress. Att ett arbete generellt sett ökar den vardagliga motionen för dagens stillasittande ungdomar är ett tveklöst faktum. Dock så kan någon säkert invända på den sist punkten och peka på att man kan bli stressad på jobbet, och att det minsann inte är bra för barn som inte fyllt 18 år att utsättas för den risken.
Men är det arbetet i sig, i form av en överenskommelse där prestation belönas, resultat uppmärksammas, talang utnyttjas och erfarenhet ges som är det huvudsakliga problemet? Eller handlar stress snarare om en kontrollkänsla hos varje enskild individ, som i mångt och mycket baserar sig på samhällets värderingar, vilka i dagens Sverige framhäver vikten av att fritid (det vill säga kolla på dokusåpor, vara konstant berusad i två veckor i Phuket och uppdatera statusraden på Facebook med internskämt som bara 1 % av alla som läser det förstår)?
Få svenska ungdomar skulle säga att de känner sig stressade när de är ute och shoppar kläder på stan, men alla som befunnit sig inom en radie på hundra meter av en H&M-butik när Stella McCartney släppt en årstidskollektion förstår att det objektivt sett är oändligt mycket mer stressande att köpa kläder än att arbeta kvällstid på OKQ8. De allra flesta som blir stressade på sina jobb, men inte på sin fritid, blir det således av en negativ och osaklig syn på vad arbete är för något.
Om vi bara började se och uppleva arbete som något fint och något roligt skulle sjukfrånvaron till följd av stress med största sannolikhet sjunka dramatiskt. Och det låter inte som en särskilt dum idé att göra ett sådant värderingsskifte. För varför ska det egentligen ses som jobbigt – som en börda – att få betalt för sin prestation, och få fundamentala kunskaper om hur samhället och livet fungerar? Varför är det negativt att utöka sina valmöjligheter på fritiden genom att förbättra sin ekonomiska situation? Och varför skulle det vara skadligt för ungdomar att förbereda sig inför framtiden?
Arbetsmiljöverket har en hel del att fundera över.
Simon Hedlin Larsson
Bilden är hämtad här.
SIMON HEDLIN 