Mellanmjölkens och lagomhetens Sverige verkar inte ha några gränser. Den senaste veckans pajkastning mot Michael Treschow och andra företagsledares ersättningar är ett levande bevis på den hårt inpräglade Jantelag som till synes är en del av det svenska sättet att tänka. Det talas om rättvisa, det talas om jämlikhet.
Vad jag undrar är hur lika man kan behandla människor innan det plötsligt blir orättvist eftersom man till slut inte tar hänsyn till människors individualitet och personliga egenskaper.
Småstadsmentalitet och avundsjuka. Eller kan det finnas någon annan orsak till all den kritik som riktats mot Treschow? Jag vet inte, men jag tror det handlar om att vi i Sverige har så oerhört svårt att unna en annan människa framgång. Det ska vara lika, inte för lite, inte för mycket, utan lagom. Sticker man ut blir man genast ett offer för avundsjukan.
Det är med oroliga ögon jag ser på Sveriges framtid när människor inte verkar tillåtas att lyckas. Hur ska vi kunna klara globaliseringens hårda krav på konkurrens när människor inte tillåts göra framsteg utan att kritiseras och missunnas?
Framgång handlar ofta om att vilja vinna. Att människor är framgångsrika och vill vinna är inte något negativt. Tvärtom, människors ständiga envishet för att vilja bli bättre är den främsta anledningen till utveckling. När enskilda individer lyckas för det ofta med sig något gott för andra, inte minst i samband med företagande och entreprenörskap.
”Om vi vill att hela världen ska bli rik, måste vi börja älska rikedomen. I skillnaden mellan fattigdom och rikedom är problemet fattigdomen, inte skillnaden” skriver P. J. O‘Rourke. Tänk om vi alla tänkte så.
Simon Hedlin Larsson
SIMON HEDLIN 