Tag Archives: LAS

Klyftorna som S och LO blundar för

Expressens ledarredaktion levererar idag en skarp analys av Socialdemokraternas och LO:s agenda. Trots att det knappast torde vara en nyhet för någon är det ändå värt att konstatera: Socialdemokraterna är ett arbetarparti. Just precis, ett parti för arbetarna. Råkar man vara arbetslös eller företagare bör man därför lägga sin röst på något annat parti den 19 september 2010. Expressen skriver:

Det är förvisso [Wanja] Lundby-Wedins uppgift att företräda sina medlemmar, men fina ord om fattigdoms- och arbetslöshetsbekämpning klingar falskt när facket och vänstern samtidigt motsätter sig minsta lilla uppluckring av en stel arbetsmarknad som stänger ute ungdomar och utlandsfödda.
Socialdemokraterna har rentav flaggat för fler skärpningar, såsom en lagstadgad rätt till heltid och hårdare regler för bemanningsföretagen. Dessutom har de rödgröna lovat att ta bort RUT-avdraget. För den som vill motverka fattigdom och arbetslöshet är det märkliga prioriteringar.

Man bör vara mycket försiktig med att berömma Socialdemokraternas och LO:s politik för att den har förbättrat situationen för arbetarna. Extrema inlåsningseffekter och massvantrivsel tillhör vardagen på svenska arbetsmarknaden. Däremot kan ingen ifrågasätta organisationernas syfte och ändamål. S och LO vill verkligen arbetarna väl. Det naiva försvaret av lagen om anställningsskydd (LAS) bottnar trots allt i att man vill skydda arbetarna från godtycklig uppsägning. Och nog pressar LO inte upp lönerna av något annat skäl än att förbättra löntagarnas villkor. Att lönekraven sedan i längden leder till inflation, minskad handel och ökad arbetslöshet om inte produktiviteten är tillräckligt hög, det är en bieffekt. Att vänstern menar de anställda väl bör ingen tvivla på.

Men vad händer med de arbetslösa? Ja, det är lite det som är problemet med det svenska 1900-talets vänsterpolitik. Socialdemokraternas mål har hela tiden varit att arbetare ska behålla sina arbeten, medan arbetslösa får behålla sina bidrag. Det är i alla fall det som har blivit resultatet.

Bilden är hämtad här.

Och nu kommer ett konstaterande som inte nämns särskilt ofta på denna blogg: Sverige har problem med klyftor. Det är sant, Sverige har enorma klyftor som måste bekämpas. Men till skillnad från vad Socialdemokraterna och LO tror handlar dessa klyftor inte om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och ett styrelseproffs som Michael Treschow. Sveriges förödande klyftor handlar i själva verket om skillnaden mellan en nyanställd civilingenjör och en som är arbetslös.

Dessa klyftor är dock inte vänstern särskilt intresserade av att minska. Istället för att bekämpa arbetslöshet bekämpar man rikedom. Under vanföreställningen att rika personers närvaro gör samhället sämre jagar man iväg dem med förmögenhetsskatter och dylikt. Resten av krutet lägger man på världens kanske mest rigida arbetsmarknad, ständiga krav på löneökningar, höga ingångslöner, krav på heltid, byråkratiska regelverk för företagare och höga skatter för konsumenter. Förlorarna blir arbetslösa, pensionärer, företagare, konsumenter, alla som är beroende av välfärden och alla som påverkas av de offentliga utgifterna (eftersom kombinationen av allt som nyss nämndes garanterat leder till minskade skatteintäkter och, ironiskt nog, minskade möjligheter till satsningar).

Expressen sammanfattar poängen ganska väl i den tidigare citerade artikeln:

Problemet är inte att det finns rika, utan att det finns arbetslöshet och fattigdom.

Simon Hedlin Larsson

Vad företagare egentligen vill ha

Folkpartiets landsmöte är i full gång och det blev en timlång debatt om lagen om anställningsskydd (LAS) och specifikt dess turordningsregler. Slutet blev lyckligt för partistyrelsen vars linje segrade i samtliga motioner som berörde LAS (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6).

Detta resulterade i att Folkpartiet nu är för mindre förändringar av LAS, men att de tappra partister som gick upp i talarstolen och förespråkade mer radikala förändringar får gå på lunch och bita i det sura äpplet. Efter flera timmar av debatt kan denna fråga låta lite märklig, men spelar turordningsreglerna egentligen någon större roll?

Personligen tycker jag inte det. Visst, frågar man företag som har 11-30 anställda har de säkert inget emot att få tillåtelse att göra undantag från LAS. Men är det småföretagens viktigaste stridsfråga? Det har jag svårt att tro. I politiska sammanhang, där allt egentligen är kompromisser, är det viktigare än någon annanstans att välja sina strider. För oss som förespråkar en mer flexibel arbetsmarknad där färre vantrivs på sina jobb, fler vågar förverkliga sina drömmar och där företag i större utsträckning vågar anställa var detta inte en sådan strid.

Svenska företag vill ha en allmän förbättring av arbetsmarknadspolitiken där antalet lagar och regler minskar drastistisk och där byråkratiskt pappersarbete kan ersättas av innovativt företagande. I och med att LAS har blivit en så pass principiellt viktigt fråga för de som värnar om den svenska modellen är detta därför en onödig fråga att lägga för mycket tid på.

I mina ögon är det mycket bättre att försöka driva frågor som rör exempelvis 3:12-reglerna, dubbelbeskattningen av aktier och det krångliga regelverk som utsätter framförallt gasellföretagen som med 5-7 anställda vill växa, men stöter på juridisk patrull och tvingas förpassas till lagar som skapades för och är anpassade till statliga storföretag. I dessa frågor är det mycket lättare att få opinionen med sig, och för företagen gör det förmodligen till och med större nytta än justeringar av turordningsreglerna.

Simon Hedlin Larsson

Vad ungdomar vill ha spelar ganska liten roll

“Det är en myt att unga människor inte vill ha en fast anställning,” säger Eva Fagerberg, förhandlingschef på Akademikerförbundet SSR, till SvD.

Nu vet jag inte sedan när någon har sagt att ungdomar är emot fast anställning. Men egentligen det handlar ganska lite om vad vi ungdomar vill ha. Alla vill väl ha fast anställning.

Vad som är intressant är vad som i själva verket går att få. Och om valet står mellan att gå och drömma om en fast anställning, eller faktiskt ha möjlighet att ta en projektanställning eller på annat sätt temporärt jobb – om än med långt större risk för att bli avskedad – är jag säker på att de flesta väljer det sistnämnda.

Simon Hedlin Larsson